Fyra generationer släktforskare granskar ett släktträd – en dröm för släktforskarrörelsen? Bild genererad av ChatGTP.

På en ytlig nivå, om släktforskarkollektivet vore en bestämd grupp av personer, så är svaret trivialt ja: Alla i gruppen blir ett år äldre varje år. Släktforskarkollektivet är dock inte en bestämd grupp  av personer utan dess sammansättning förändras varje år.

Varje år försvinner några av vad kan kalla åldersskäl och varje år tillkommer ett antal nya släktforskare. Den första effekten föryngrar gruppen men effekten av den andra är obestämd – det beror på åldern hos de nya jämfört med åldern hos dem som kvarstår.

Går det att komma närmare ett kvantitativt svar på frågan? Ett första problem är förstås att definiera »släktforskarkollektivet«, vilka ingår och vilka ingår inte? Väl framme med en definition gäller det att identifiera vilka som ingår olika år och när de föddes. 

En närmast omöjlig uppgift, varför jag i det följande gör en definition som passar de data jag har. Så i det följande tänkte jag diskutera hur åldern förändrats bland Genealogiska Föreningens (GF) medlemmar. I GF:s arkiv finns nämligen data som kan användas.

Jag kommer att jämföra tre tillfällen:

• 1933–1934: GF grundades i november 1933 och hade vid slutet av året 74 medlemmar. Under 1934 tillkom 44 medlemmar men sex medlemmar lämnade också. Kvar 112 medlemmar vid slutet av 1934 för vilka födelseår finns för alla.
• 1997: Statistik baserad på 2706 medlemmar 31 december 1997.
• 2023: Statistik baserad på 2907 medlemmar 31 december 2023.

Innan jag presenterar data kan det vara på sin plats att påminna hur släktforskningen och dess förutsättningar har förändrats under det knappa sekel som gått sedan GF startade sin verksamhet.

När GF bildades 1933 hade de dåvarande landsarkiven, Riksarkivets regionala organisation, börjat byggas upp. Endast de allra äldsta delarna av kyrkoarkiven fanns dock hos dem och för att få uppgifter från de yngre delarna var släktforskarna tvungna att vända sig till församlingarna genom besök eller med brev. Det var heller inte ens självklart att man kunde få ut gamla uppgifter från landsarkiven. I en tvist med Landsarkivet i Uppsala nekades släktforskarpionjären Ella Heckscher det efter beslut i Svea hovrätt. Först 1937 infördes 70-år sekretessen. 

Situationen 1997 var helt annorlunda. Under efterkrigstiden hade mormonerna fotograferat kyrkoarkiven med mera och dessa bilder hade tillgängliggjorts genom kopior av filmerna som kunde fjärrlån till bibliotek. Enkla läsapparater, som exempelvis Genealogiska Föreningens Vidiolog (se Bild 1), hade introducerats. Sedan kom under 1980-talet samma bilder  lätt tillgängliga på mikroficheoch det blev lättare att släktforska. Vi stod på tröskeln till digitaliseringen.

Bild 1. Annons för Vidiologen i Släkt och Hävd 1978:1/2.

Idag har digitaliseringen slagit igenom med full kraft och ett omfattande digitalt källmaterial är tillgängligt på var mans skrivbord till mycket liten kostnad. En mångfald databaser och register finns dessutom som underlätta att hitta i källmaterialet. Senast i år har vi sett introduktionen av hur AI kan läras igenkänna handskriven text från olika århundraden (HTR). 

Låt oss ha med oss detta när vi tittar på data. I tabellen nedan visas medianåldern vid de tre tillfällena:

Medianåldern är ofta ett bra sammanfattande mått på en variabel. Att studera medianen innebär att hälften av personerna är yngre än medianen och hälften är äldre. Enstaka extremvärden i svansarna av fördelningen (mycket låga eller höga värden) påverkar inte medianen. Medelåldern kan också sammanfatta gruppen men är känslig för hur fördelningen av personer ser ut, utan enstaka extremvärden kan få effekt. Medelåldern behöver inte förändras om det finns många äldre som balanseras av många yngre. Om den balansen inte finns kommer medelvärde och median att avvika från varandra.

Om vi först tittar på medianåldern är det uppenbart att grupperna skiljer sig åt: Medianåldern har ökat från under 50 år till över 70 år. Medelåldern har intressant nog ändrats från att ha varit högre än medianen 1933–1934 till att 2023 var lägre. Över hälften av medlemmarna var alltså yngre än medelåldern vid GF:s grundade medan 2023 var det tvärtom. Däremot har inte mini- och maximiåldrar förändrats mycket.

Bild 2–4: Genealogiska Föreningens medlemmars åldersfördelning 1933–1934, 1997 och 2023.

De tre bilderna (Bild 2–4) visar så kallade histogram. De grå boxarna har bredden 10 år och höjden visar hur många personer som finns inom respektive intervall.

Jag tycker själv skillnaderna är ganska remarkabla. Den största gruppen vid de olika tillfällena har skiftat från 40–50 år 1933–1934 till 70–80 år vid de senare tillfällena.  Fördelningar var visserligen inte jämn 1933–1934 men den har successivt pressats samman, fått en tilltagande slagsida mot högre åldrar och foch dessutom har hela fördelningen förflyttats till högre åldrar. 

Hur ska vi förstå det?

Mitt förslag till förklaring är att 1933–1934 var kostnaderna för att bedriva släktforskning relativt höga och bör därför främst attraherat de mest intresserade (nördarna) som fanns inom alla åldersgrupper. Samtidigt var släktforskarrörelsen bara i sin barndom och rekryteringsbasen liten.

Över åren har de direkta kostnaderna för släktforskarna sjunkit så även de som inte är nördar kan tycka att det är värdefullt att ägna sig åt släktforskning vilket attraherat flera. Samtidigt har tiden blivit mer värdefull, inte bara krävs det oftast två arbetsinkomster för att försörja en familj utan pensionsreformerna har på olika sätt och av olika skäl skjutit upp tidpunkten för pensionering. Det blir då främst pensionärer, med mer tid till sitt förfogande, som finner det värt att spendera den på släktforskning. Vi pensionärer blir dessutom allt fler.

Kan man generalisera detta till fler än GF:s medlemmar? Jag tror att man får liknande resultat när det gäller de som är organiserade i en släktforskarföreningen. Exempelvis har var GF:s medlemmar bott varit ganska (men inte helt) konstant över åren– ungefär häften har bott och bor i Stockholms län och hälften utanför. 

Men det finns många släktforskare som inte är organiserade och för dem är det inte lika självklart. Gissningsvis är de också i högre utsträckning kvar i arbetslivet eftersom de visserligen har högre tidskostnader men de kan ändå utnyttja de lägre kostnaderna för att få tillgång till arkivmaterial hemma utan tidskrävande arkivbesök – och de undviker föreningslivet eftersom det är tidskrävande. Man kan heller inte utesluta att den allmänna tillbakagång som kännetecknar folkrörelserna drivs av förändrade värderingar hos yngre generationer.

Utmaningen för oss i släktforskarrörelsen är göra det attraktivt för den gruppen att engagera sig i släktforskarföreningarna inom ramen för de restriktioner de har på sin tid. Det finns säkert andra djupa slutsatser som jag inbjuder andra att bidra med.

Släktforskning med dator och bok. AI-generad bild.

Låt mig först säga att jag är en flitig användare släktforskarprogram som hanterar databaser och jag kommer att fortsätta vara det. Citatet i rubriken yttrades dock när jag för en tid sedan träffade två vänner – båda mycket erfarna och kunniga släktforskare. Det spelar ingen roll vem av oss som fällde yttrandet för vi instämda alla tre i det – trots att vi använder olika släktforskarprogram. 

Min egen databas är mycket liten och rymmer inte alls alla mina forskningsresultat. Det beror på att jag sedan flera år tenderat definiera olika projekt för min forskning. Projekten har jag dokumenterat med hjälp av ordbehandlare och dokumentationen har utformats som artiklar som sedan publicerats i olika släktforskartidskrifter. Projekten har ofta krävt ihopsamling av data från en rad källor som sparats som CSV-filer (en textfil med väldefinierade kolumner som kan läsas av Excel med flera program). Man kan förstås tycka att jag som en ambitiös släktforskare borde ha fört in resultaten i min släktforskardatabas. Tyvärr är det inte så enkelt.

Vad vi reagerade på avseende släktforskarprogrammen är att de tenderar att styra forskningsmetodiken. Det är min läsning av problemet som följer här – mina vänner kan möjligen ha lite andra infallsvinklar. Fokus i programmen är en centralperson och den personens anor och ättlingar. Man styrs direkt in att utforska dessa relationer. Programmen styr tanken för att det är ett antal boxar som ska fyllas i och ett antal givna relationer som ska utforskas.

Det är naturligtvis vid många tillfällen som en sådan styrning inte är problematisk. Jag tänker framförallt på kyrkboksforskning där det finns husförhörslängder. Men inte ens då är det alltid möjligt att fylla boxarna som min bloggkollega Ted Rosvall skrev om tidigare i veckan.

När jag i somras dokumenterade i stort sett alla mina fyrmänningar lät jag mig styras av mitt släktforskarprogram och anände den mångfald databaser som idag finns. »Quick-and-dirty« som det heter i samband med Genealogiska Föreningens tävlingar att snabbt konstruera ett släktträd för en tänkbar DNA-match eftersom man går på resultatet av databassökningar och inte direkt till originalkällorna. Den utgreningen av min antavla är inget jag kommer att dela med andra. Jag betraktar det närmast som en del av min anteckningsbok.

I gränstrakterna tidsmässigt där kyrkböckerna successivt upphör när man går bakåt i tiden kan man fortfarande delvis fylla i boxarna och utforska relationerna men det blir allt svårare. Påfallande ofta när jag pratar med släktforskare som befinner sig i den situationen uppfattar jag det som att de är låsta av släktforskarprogrammens boxar och relationer. Sedan blir de frustrerade för att de inte kan hitta var och när en person föddes och dog. Ännu värre blir det förstås när det inte alls finns några kyrkböcker.

Saken är den att man måste använda en helt annan forskningsmetodik. Den går ut på att samla möjliga pusselbitar till det pussel man tror man lägger. Medan med kyrkboksforskning pusslet är ganska väldefinierat och det går hyfsat enkelt att avgöra om en pusselbit hör till pusslet eller inte så är saken i frånvaro av kyrkböcker helt annorlunda. 

Man måste istället vidga perspektivet. Istället för att leta efter exempelvis föräldrarna till en person måste man samla på uppgifter om alla personer på en ort (gård, by, socken härad ...) under en längre tidsperiod. Och det från en rad olika källor som mantalslängder, domböcker med mera. Sedan får man lägga pussel.

Visst kan man komma fram till resultat men ibland blir det stopp. Jag har under snart 20 år ägnat uppmärksamhet åt avkomlingar till min ana brännugnsmästaren Simon Frunck vid Skultuna mässingsbruk. Han är första gången dokumenterad där 1620. Trots att det är Västmanland och det därför finns fragment av kyrkoarkiv bevarade från tidigt 1600-tal är det problematiskt. Inte ens förekomsten av en dödnotis 1673 i kyrkoarkiv kan säkerställa när han dog. Orsaken är att en hans söner också hette Simon Frunck och också var brännugnsmästare. Det kan lika gärna vara sonens dödnotis. Den första seriösa forskningen kring släkten, som uteslutande baserades på kyrkoarkiv (Karl K:son Leijonhufvuds Ny svensk släktbok, 1901–1906), var visserligen medveten om denne sons existens men adresserar inte problemet. Tydligt medveten om sonens existens blir man först när man studerar mantalslängderna där far och son några gånger finns samtidigt, skilda åt av beteckningarna alte/junge eller senior/junior. Just under 1620-talet är Skultunas födelsebok detaljerad och där saknas Simon. Av allt att döma var han född före 1620. Spåren efter dem upphör ungefär samtidigt så vem dog 1673?

Den äldre Simon hade även sönerna Karl född 1627 och Johan född 1634 och för dem finns det födelsenotiser. Medan Karl verkade hela sitt liv i Skultuna försvinner Johan. Är han identisk med den Johan Frunck som dök upp i Vällinge mässingsbruk i Salem på 1670-talet? Sannolikt men inte säkert. Namnrymden inom släkten är ganska liten och det finns ganska många Johan.

Brodern Karl hade nämligen en son Johan som man vet mycket lite om. Inte ens förekomsten av patronymikon utöver släktnamnet leder då till resultat. I generationen efteråt finns ytterligare två Johan nämligen två Johan Johansson Frunck. Att det var två olika personer säkerställs av att de gifte sig dagarna efter varandra 1718 i Stockholm respektive i Skåne. Men vilka var far till dem? Det finns indicier som pekar i viss riktning men några definitiva bevis finns inte. Mina resultat om släkten Frunck finns tillgängliga på nätet (http://lundholm.me/projekt/frunck/frunck_stamtavla_1_14.pdf).

Karl hade även dottern Maria vars familj visar på ytterligare ett problem, nämligen att det var mycket vanligt med bunden uppkallelsenamngivning bland bruksarbetarna i Skultuna. De allra flesta var tyskättade. Hon hade nämligen två samtidigt levande söner som hette Karl Henriksson. Med fragmentariska födelse- och vigselböcker finns det dock indicier som pekar på att hon var gift två gånger och att det andra äktenskapet ingicks före den äldre sonen Karls födelse. Först med en Karl Johansson Adam, som var brännugnsdräng hos Marias far Karl, och sedan med en tråddragare Henrik Johansson. Den äldre sonen kan därför kanske varit uppkallad efter den döde maken och den yngre sonen efter sin morfar. Mina resultat om detta finns i Släkthistoriska Studier (https://doi.org/10.55797/sfx835).

Men vad ska jag skriva in i mitt släktforskarprogram? Jag har alltså inte skrivit in något. Skälet är dels att även om en rad indicier pekar i viss riktning saknas definitiva bevis och dels att när man skriver in något i en släktdatabas med relationer till andra blir relationerna definitiva och säkra. Viss kan man kringgå detta problem på olika sätt i databasprogrammen men personligen har jag inte känt något behov eftersom jag genom en rad publicerade artiklar dokumenterat resultatet och gjort dem tillgängliga för andra.

Släktforskarprogrammen är bra i många sammanhang men det gäller att inse att de också har sina nackdelar.

Stora synagogan I Stockholm (utsnitt). Foto: I99pema Licens: Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0

I år det 250 år sedan judar för första gången fick vistas i Sverige, i vissa utvalda städer, och utöva sin religion. Judar hade kunnat vistas temporärt i Sverige innan och det fanns också de som fick stanna: Om de konverterade. Under Karl XI regering ägde de välkända så kallade judedopen rum i Tyska kyrkan i Stockholm. Ättlingar till dessa konvertiteter lever fortfarande i Sverige.

Från början utgjorde de judiska grupperna inte församlingar i egentlig mening utan hade betydande frihet när det gällde de civilrättsliga reglerna vars tillämpning kunde avvika kraftigt från majoritetssamhället. Det förekom exempelvis giftermål med nära släktingar som inte var tillåtna i majoritetssamhället. Det var först med det så kallade emanicpationsediktet 1838 situationen ändrades och de mosaiska församlingarna, som de då kom att heta, uppstod och blev (formellt) tvungna att följa majoritetssamhällets regler för exempelvis äktenskap. Nu kallas de judiska församlingar och var och är till sin natur extraterratoriella. Från 1863 tilläts civiläktenskap över religionsgränserna. Innan hade den judiska partnern formellt varit tvungen att konvertera till lutherdomen, även om det finns exempel på giftermål över religionsgränserna från första hälften av 1800-talet. Det är dock först från 1952 som judars medborgerliga rättigheter inte är inskränkta i något avseende.

För de som härstammar från personer bland de första generationernas judiska invandrare finns det förstås möjligheter att utforska deras liv i Sverige. De delar av judiska församlingarnas arkiv som motsvarar kyrkoarkiven, särskilt Stockholms, är hyggligt bevarade och digitaliserade, om än inte så utförliga som i Svenska kyrkans församlingar. Exempelvis saknas av naturliga skäl de för Sverige unika husförhörslängderna, även om judiska familjer kan förekomma i husförhörslängderna för de territoriella församlingar där var folkbokförda. En nackdel är också att församlingsböckerna avseende sina äldsta uppgifter är efterhandsrekonstruktioner. Även de äldsta begravningsböckerna saknas i Stockholm. Här har man god nytta av Leon Frieds 1927 utgivna Gamla judiska gravplatser i Stockholm, tillgänglig digitalt hos Litteraturbanken, som dokumenterat och från hebreiska översatt gravstenarna på de två äldsta begravningsplatserna i Stockholm, Aronsberg och Kronoberg. En välgärning eftersom många stenar blivit oläsliga av tidens tand.

Behöver man lämna den svenska arkivmiljön och bege sig utomlands är det alltid en utmaning som kräver andra kunskaper. Idag finns det dock många resurser, verktyg, handböcker och inte minst internationella nätverk som kan hjälpa en i släktforskningen avseende judar utomlands. I Sverige finns dessutom Judiska släktforskarföreningen i Sverige med många kompetenta och erfarna släktforskare. 

Vem är förresten jude? Judisk identitet kan vara religiös, kulturell eller nationell och varje person kan och borde naturligtvis själv få välja från det smörgåsbordet. 

När vi släktforskar definierar vi normalt sett en släkt som personer som delar blodsband. Det är också ett mycket vanligt sätt att definiera tillhörighet till en grupp, exempelvis medborgarskap i ett land: Att man blir medborgare i det land där en av eller båda föräldrarna är medborgare (jus sanguinis).

Även den judiska religiösa lagen, halacha, som är mycket gammal, definierar judiskhet efter blodsband. Enligt halacha är den jude som fötts av en judisk mor. Liknande i de så kallade Nürnberglagarna, som infördes av nazisterna i Tyskland, som definierade judiskhet efter blodsband så att man betraktades som jude om minst en av ens far- eller morföräldrar var jude.

Halacha tillmäter dock individens eget val betydelse genom att tillåta konvertering till judendomen. Halacha och Nürnberglagarna har dock gemensamt att judars konvertering till kristendomen inte har någon betydelse för vem som betraktades som jude. 

Judendomen som religion är idag splittrad i frågan om vem som är jude så att idag finns i exempelvis USA riktningar som accepterar patrilinjär eller matrilinjär judisk härkomst. I båda fallen krävs dock ett aktivt val och publika handlingar för att manifestera judiskheten. De judiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö accepterar även som medlem den vars far är jude.

Nürnberglagarna har fått vissa konsekvenser in i nutid. Efter att Israel utropades 1948 antogs 1950 den så kallade återvändandelagen som tillkännagav att alla judar kunde emigrera till Israel och bli medborgare. Det var dock först i ett tillägg 1970 som frågan om vem som var jude besvarades: Varje barn eller barnbarn till en jude (underförstått enligt halacha) och deras makar, med undantag för den som frivilligt lämnat den judiska religionen, omfattades nu av lagen. Att en jude konverterar till kristendomen ändrar alltså inget enligt halacha men återvändandelagen kan alltså inte tillämpas. 

Många som invandrar till Israel med hjälp av återvändandelagen uppfyller därför inte den religiösa lagens rekvisit, även om de skulle ha betraktats som judar enligt Nürnberglagarna. Eftersom civillagstiftningen i Israel endast tillåter äktenskap inom religionen kan de inte gifta sig med judar i Israel.

Situationen i Israel är alltså liknande den som rådde i Sverige före 1863 då civiläktenskap infördes. Innan kunde man inte heller här gifta sig lagligt utanför religionen. Det berodde på att även om emanicipationsediktet från 1838 likställde judar och lutheraner var det en kunglig förordning som övertrumfades av 1686 kyrkolag som förbjöd äktenskap över religionsgränsen. I den process som ledde till att civiläktenskap infördes 1863 hade en judisk man, Samuel Levison, och en luthersk kvinna, Sofia Mathilda Lindberg, en märklig roll. De hade gett varandra äktenskapslöften och hade tre barn tillsammans men inte kunnat gifta sig. Pastorsämbetet i Storkyrkoförsamlingen vägrade äktenskap, ett beslut som stadfästes av domkapitlet  och Regeringen. Sofia Mathildas förmyndare, som jag uppfattat det som en provaktion mot myndigeheterna, stämde då Samuel för brutet äktenskapslöfte och slutligen beslutade hovrätten att Samuel var skyldig att ingå äktenskap. En omöjlighet och pinsamt för myndigheterna. Det hela löstes genom civiläktenskapets införande. Vi är Samuel och Sofia Mathilda tack skyldiga.

För ett antal år sedan deltog jag i en årligt arrangerad lärandehelg om judiskhet som organiserades av föreningen Limmud. I en matpaus med judiska bekanta kring bordet gjorde jag en Facebook-uppdatering om var jag var och gjorde. Min vän »G« kommenterade då omedelbart inlägget med att hans mormors mormor var »en Lamm». Släkten Lamm är en välkänd judisk släkt. När jag nämnde det vid bordet kom kommentaren (möjligen skämtsamt) att »ja då är han jude«. 

Det gick alltså väldigt snabbt att etikettera min vän. Den religiösa tillhörigheten hos en av hans 16 anor i generation fyra, den matrilinjära, var tillräckligt och vilka de 15 andra anorna var spelade ingen roll. Lite det omvända mot 1600-talets Sverige där en enda icke adlig ana bland de 16 anorna solkade ner hela antavlan. Till saken hör att min vän »G«, vilket de vid bordet inte visste, på fädernet sedan slutet av 1600-talet hörde till en obruten linje av präster i Svenska kyrkan och själv var präst i Svenska kyrkan. Möjligen kan någon av min väns anmödrar ha konverterat till kristendomen, men i den religiösa lagens perspektiv har det alltså ingen betydelse.

Var min vän »G« jude? I sina egna ögon inte även om han hade judisk härkomst, men uppenbarligen (vid första påseende) i vissa andras ögon.

I varje demokratisk stat borde frågan om etnisk, kulturell och religiös identitet vara medborgarens eget val och inte tillskrivas av andra vare sig andra individer eller offentliga myndigheter. Och rättsreglerna för medborgare i en stat borde inte bero på härkomst eller på den etniska, kulturella eller religiösa identitet man väljer att anta. Jag väljer vem jag är! Sedan får föreningar bestämma om de vill ha mig som medlem eller inte.

Bygatan i Harbro mot öster med de gamla gårdstomterna på höger sida i ordning Ner-, Mellan- och Uppgård juni 2022. Foto: Michael Lundholm.

När man släktforskat ett tag stöter man ofta på vad man kan kalla en släktgård – under några generationer har en släkt varit fast rotade på samma hemman eller torp. Det kan vara så att jag hittat det bland mina egna anor men lika gärna att jag träffar släktforskare som bor på eller är delägare i en släktgård. Eftersom förekomsten av släktgårdar bland mina egna anor ligger ganska långt tillbaka i tiden ser jag med viss avund på de släktforskarvänner som är förmånen att vara en del av en sådan kontext. 

En viktig förutsättning för släktgårdarna är förstås Sveriges långa historia med självägande bönder (för att använda en modern term). Ända sedan medeltiden har det funnits ett starkt inslag av skattebönder. Sedan har i tidigmodern tid många av dåtidens landbor på kronans jord och frälsejord kunna förvärva äganderätt.

I skattehandlingar kan man dock sedan 1500-talet se att brukarandelarna i skattegårdarna blivit mindre – produktivitetsökningen i jordbruket gjorde dels att fler individer kunde leva på en gård och efter hand att befolkningen blev större. Folkökningen blev markant högre från och med 1800-talets början då vaccineringen mot smittkoppor introducerades.

Större barnkullar gjorde att en gård skulle delas av fler vid arvskiftena – om en bonde satt med sin familj på ett hemman under 1600-talet kunde hans ättling tvingas försörja sin på ett sjättedelshemman två sekler senare. Ofta skiftades arvet och äldre syskon löste ut yngre men ibland skedde inge arvskifte direkt utan ett av syskonen satt som åbo på syskonens lotter. Under 1900-talets första hälft förekom det också att syskon tillsammans brukade den ärvda jorden och delade hushåll men utan att någon av dem bildade familj. 

Sådana här exempel på sammanhållning förstärktes förstås på av de ekonomiska behoven. Detta utesluter inte att det fanns tvister. De tvister man hittar i lite äldre tid är dock oftast mellan släktingar om vem som är närmast att lösa i börden vid försäljning eller närmast att ärva.

Bördsrätten till jorden, alltså att nära släkt hade förköpsrätt vid försäljning, tenderade att hålla jorden inom den kognatiska släkten men arvsrätten gjorde att det blev många arvslotter vilket verkade i motsatt riktning. Bönderna fick här annorlunda villkor än adeln under 1600-talet – både donationssystemet och det nyinrättade fideikommissinstitutet bidrog till att gynna adelns söner, och framförallt äldste sonen, framför dess döttrar.

Under 1900-talet har produktivitetsökningen och rationaliseringen inom jordbruket fortsatt. Den brukningsbara marken har ofta sålts av och tillsammans med köparens mark skapat en större och troligen mer ekonomiskt lönsamt företag. Kvar blir boningshusen på sina tomter. Är det då fortfarande en släktgård om det bara är lite tomt sam saknar jord- och skogsbruk?

Detta var kanske en lite idylliserad beskrivning. I min agnatiska släkt kan jag följa människorna i samma socken, Björnlunda i dagens Gnesta kommun, kontinuerligt under 200 år från det att min agnatiske stamfar i nionde led Anders Nilsson fick fasta på gården Tomta 1655.

Visserligen innehas Tomta än idag av ättlingar till honom. Men det är bara en av linjerna. I generationer gifte sig avkomlingarna med partners från granngårdar och grannbyar, så min anlinje blev kvar på Tomta i ungefär ett sekel för att under resten av perioden husera på en halva av en av gårdarna i grannby Harbro, Uppgården. Andra linjer fanns kortare tid på Tomta för att istället återfinnas på någon av gårdarna i Önnersta och i Väla. 

Men om jag räknar även den kognatiska härkomsten (alltså även över kvinnorna) så fanns min släkt på Uppgården i minst två sekel till slutet av 1800-talet. Inte hela tide som ägare utan inledningsvis som landbor. Uppgården, en skattegård, hade nämligen blivit skattevrak ungefär när min ana Anders Nilsson var i färd med att köpa Tomta. 

Eftersom räntan till Uppgården innehades av fältmarskalken Gustaf Horn fick han även ta över brukningsrätten när skattebetalningen falerade. Hans arvingar sålde snart gården till Jakob Wattrang, som var innehavare av  det närliggande säteriet som senare kom att kallas Jakobsberg. Hans arvingar i sin tur sålde i mitten av 1700-talet halva Uppgården till min ana. Han själv och före honom hans hustrus släkt hade då varit landbor på Uppgården i över ett halvt sekel.

Att kunna definiera en släktgård kräver alltså att vi har ett tillräckligt rymligt släktbegrepp så att vi kan konstruera en lång följd av år av brukande och ägande.

När laga skifte infördes 1864 flyttades mer än hälften av brukningsenheterna ut från Harbro by. Idag har bara två att de ursprungligen åtta gårdarna efter laga skifte någon jordbruksmark alls. Jordbruksmarken innehas istället av dels den nuvarande säteriägaren på Jakobsberg och granngården Berga.

En av de två gårdar som än idag har jordbruksmark, Harbro Nergård, har dessutom varit i samma släkt sedan laga skifte. Innehavet av jordbruksmark har dessutom ökat sedan skiftet. Det är nog denna enda av Harbros gårdar jag i det här sammanhanget skulle kalla släktgård.

Så medan en del kan ha förmånen av att vara del av en kontinuitet som en släktgård utgör får vi andra på annat sätt söka sammanhang och identitet. Bara genom att kunna återskapa släkthistorien genom släktforskningen gör att man kommer en god bit på väg. 

Litteratur: Om Harbro by se min artikel Fastighets- och ägargenealogier i Harbro by, Björnlunda socken i Daga härad, Släkthistoriska Studier 2022:1, https://doi.org/10.55797/pxi706 (här finns även hänvisningar till andra släktutredningar jag skrivit som berör Harbro) samt min artikel När och varför ändrade Löta säteri i Björnlunda socken namn till Jakobsberg?, Släkthistoriska Studier 2024:1, https://doi.org/10.55797/hul578. En lite kortad version av den senare artikeln finns även publicerad i Björnlunda Krönika 2024, som getts ut av Björnlunda hembygdsförening. Släkthistoriska Studier ges ut av Genealogiska Föreningen och är en OJS-tidskrift (fritt tillgänglig på nätet). Den publiceras på en plattform som tillhandahålls av Kungliga biblioteket. Min bloggarkollega Eva Johansson bloggade 2020 här på Rötter under rubriken Gårdar som gick i arv https://www.rotter.se/blog/entry/gardar-som-gick-i-arv.

Bild 1. Minerva kröner Hedvig Eleonora, allegori från 1654 utförd av Juriaen Ovens. Tillhör Nationalmuseum och finns på Gripsholms slott som tllhörde hennes försörjningslän. Licens: Erkännande-DelaLika (CC BY-SA).

När släktforskaren börjar vandra i 1600-talets arkivträdgårdar kan man i arkiven stöta på termen livgeding. Det handlar då om något försörjningslän efter en änkedrottning – Katrina Stenbock (Gustaf Eriksson), Gunilla Bielke (Johan III), Katarina av Holstein-Gottorp (Karl IX), Maria Eleonora av Brandenburg (Gustaf II Adolf) och Hedvig Eleonora (Karl X Gustaf). Även för Karl X Gustaf fanns ett försörjningslän under hans tronföljartid, men det kallades inte livgeding utan har gått till historien som Karl Gustafs förläning.

Livgedingen avtalades redan i äktenskapskontraktet. De hade varierande geografisk omfattning och berörde olika delar av landet – under 1600-talet främst delar av Mälardalen framförallt Södermanland, Östergötland och Gästrikland. I många avseende kom livgedingen under 1600-talet att fungera parallellt med de nyinrättade länsstyrelserna och fick därmed en roll inom bland annat uppbördssystemet.

En konsekvens av det är att de kan stöka till det inom vissa arkiv, exempelvis Riksarkivets Mantalslängder 1642–1820, som senare tiders arkivarier gett en organisation och struktur efter den länsstruktur som rådde när uppbörden skedde. Inte bara var länsindelningen annorlunda och andra län existerade än idag. Dessutom fanns livgedingen parallellt med länen. Se Bild 2. Sökverktygen för detta arkiv bygger numera på den idag existerande länsfördelningen även om arkivets formella struktur inte gör det.

Bild 2. Utsnitt av strukturen i arkivförteckningen i arkivet Mantalslängder 1642–1820.

Det som i Bild 2 kallas »Livgedinget 1655–1718« är alltså änkedrottning Hedvig Eleonoras livgeding. Hon föddes 1636, gifte sig med Karl X Gustaf 1654 (som avled redan 1660) och avled själv 1715. Hon tillträdde inte livgedinget förrän 1660 då hon blev änka och livgedingets förvaltning upplöstes först 1719. Därefter förekom det inte några livgeding. 

Hedvig Eleonoras livgeding blev det sista livgedinget. Geografiskt varierade livgedingets omfattning över åren. Ursprungligen överlät Karl X Gustaf sitt försörjningslän som livgeding men redan 1656 tillfördes Vadstena län. Ytterligare tillskott tillkom senare. Att arkivposten i arkivet Mantalslängder 1642–1820 har det märkliga årtalsomfånget 1655–1718 är en konsekvens av senare tiders arkivariers arbete; hade man satt 1660 som startår hade mantalslängder från områden som först tillhört Karl Gustafs förläning, under några återfunnits under Södermanlands län för att från 1660 hittas under Livgedinget.

Hedvig Eleonoras livgeding blev alltså det sista livgedinget men också det mest långlivade, över ett halvt sekel. Det faktum att det hade egen förvaltning gör också att vad som finns kvar av exempel mantalslängder från livgedinget ser annorlunda ut. Normalts sett brukar man ju räkna med tre bevarade exemplar av mantalslängderna: häradsskrivaren, landskontorets och kammarens. Häradsskrivarnas exemplar är sällan bevarade förrän fram emot slutet av 1600-talet, landskontorens är hyggligt bevarade liksom kammarens. De senare utgör idag Riksarkivets mantalslängder 1642–1820 (med efterföljare för senare tidsperioder).

Eftersom livgedingen här ersatte länsstyrelsen borde det finns exemplar från livgedinget som motsvarar landskontorets exemplar. Det finns också ett särskilt arkiv för livgedinget – »Hedvig Eleonoras livgeding (SE/RA/54107)«. De borde ligga i den del som avser Guvernementskontoret och då troligen bland verifikationerna till landsboken, men jag har inte undersökt det närmare. Det finns också ett signum benämnt mantalslängder, men då med endast två volymer för hela perioden. När vi som släktforskare möter mantalslängderna i landskontorens arkiv är det genom ArkivDigitals fotografering, men när det gäller livgedingets geografiska område har man använt andra exemplar, framförallt från Riksarkivet.

Hedvig Eleonora förfogade alltså över ett omfattande område som generade stora inkomster. Till skillnad från adeln drabbades hon inte av reduktionen. Karl XI, hennes enda barn,  var i själva verket väldigt beroende av sin mor och gav henne titeln riksänkedrottning. I själva verket stod hon i rang över hans egen drottning Ulrika Eleonora den äldre. Hon var medlem av två förmyndarregeringar – hon hade två röster mot de andra ledamöternas enda. Vilket faktiskt inflytande hon hade på politiken är omdiskuterat

Hedvig Eleonoras inkomster satte henne i stånd ägna sig åt byggnadsverksamhet. Framförallt Drottningholms slott och Ulriksdals slott (som då hette Jakobsdal) är resultatet av hennes verksamhet.

För den som vill läsa mer om hennes livgedings förvaltning rekommenderas Änkedrottning Hedvig Eleonoras livgeding 1660–1719 av Jan Brunius & Björn Asker, utgiven 2011 av Kungliga Vitterhetsakademin. En populärt skriven biografi av Eva Helen Ulvros, Hedvig Eleonora och hennes tid, utkom 2023 på Historiska media. Båda finns att köpa i handeln. Se nedan.