Källa: Gemini generar bild som illustrerar systemunderhåll av en databas.

På Facebook kan jag ibland se FB-vänner som kommentarer sin egen släktforskardatabas. Framförallt hur stor den är. Jag inser att jag en förlorarare i den tävlingen. En orsak är att jag numera begränsat min databas till mitt eget släktträd – mina egna anor och deras ättlingar. Jag har bara fragmentariskt utforskat min egna barns anor. Forskningsresultat som inte ingår i mitt släktträd lägger jag inte in i databasen. Definierad på detta sätt rymmer min databas endast cirka 4 500 personer.

Ytterligare ett skäl är att jag varit extremt dålig på att lägga in alla resultat som faktiskt platsar under definitionen »mitt släktträd«. Orsaken är att många resultat finns publicerade i artiklar och därmed förstås tillgängliga för mig och andra. Men jag har inte alltid fört in dem i databasen. Eftersom många av dessa resultat handlar om 1600-tal och tidigt 1700-tal har det inte inneburit några begränsningar för mina famlande försök med DNS-släktforskning, men de borde ju ändå finnas i databasen.

Första gången databasen växte betydligt var när jag förra sommaren kartlade i stort sett alla mina fyrmänningar. När jag började hade jag cirka 200 fyrmänningar dokumenterade men när jag var färdig var det cirka 400. Eftersom alla personer mellan dem och vår närmsta gemensamma ana också dokumenterades blev det alltså betydligt fler personer som lades in i databasen. Gissningsvis växte databasen då med 10–15 procent.

När jag för ett kvarts sekel återupptog tonårens släktforskning hamnade valet på att använda Disgen och det av flera skäl. Jag var på den tiden Windows-användare och familjen hade sedan några år ett hyrt sommarnöje på gården Tistorp i Strå socken utanför Vadstena. Det var en enkel sak, och en rolig utflykt, att den sommaren att ta bilen till Gamla Linköping och bli medlem i Föreningen DIS och köpa Disgen. Manualen, daterad 2001, står fortfarande i bokhyllan.

Två saker som jag verkligen gillar med Disgen är koncepten med de strukturerade ort- och källdatabaserna. Samtidigt har jag aldrig varit helt nöjd med vissa detaljer i hur de implementerats. Eftersom jag dessutom sedan ganska lång tid lämnat Windows för Apples universum blev det för något år sedan naturligt att undersöka alternativa släktforskardatabaser för macOS. Jag hade visserligen köpt Reunion vid något tillfälle men det föll mig inte alls i smaken.

Sommaren 2024 köpte jag därför Genney och testade lite under ett halvår. Genney har liksom Disgen strukturerade databaser för orter och källor. Genneys implementering av ortdatabasen liknar den i Disgen även om det kan skilja i detaljer jag ännu inte är medveten om. Källdatabasen i Genney är annorlunda och mer kompatibel med Gedcom än vad Disgen är. 

Så jag migrerade för drygt ett år sedan från Disgen till Genney, framförallt för att få ett program direkt körbart i macOS men också för att Genneys användargränssnitt tilltalade mig mer än Disgens. Att på detta sätt migrera från en miljö till en annan sätter ens fokus på vad man egentligen har i sin databas och i vilket skick den är. Och skicket på min databas var verkligen bedrövligt.

Så utöver att lära tekniken mig tekniken för att mata in nya personer, vilket skedde genom fyrmänningsprojektet, har det senaste årets arbete med databasen mycket handlad om databasunderhåll.

Ett första steg var att gå igenom alla använda källor. Jag vill att de namn på de olika arkiven jag använder i databasen ska överensstämma med de som finns i NAD. Det arbetet är nu avslutat men det återstår att gå igenom hänvisningar till den litteratur jag använt – alltså hänvisningar till alltifrån artiklar och böcker till korrespondens med andra släktforskare där jag fått uppgifter. Att hantera dubbletter var också en lågt hängande frukt.

Jag är (förstås) fortfarande medlem i DIS och använder gärna DISBYT. För någon månad sedan upptäckte jag att mitt bidrag rubricerades som gammalt och jag därför inte hade full access till alla funktioner. Ett nytt bidrag skickades in och efter ungefär ett dygn fick jag rekordsnabb återkoppling (en uppsättning filer med information om bidraget) från DISBYT-ombudet. Den här gången har jag faktiskt struntat i att titta i den så kallade A-filen med mina matchningar med andra DISBYT-bidrag. Istället intresserade jag mig för den så kallade B-filen med dokumentation av de korrigeringar som gjorts av mitt bidrag. Jag tog DISBYT-ombudets uppmaning att rätta dessa fel ad notam.

Det var en sorglig läsning – så många fel. Men nu är de i vart fall åtgärdade Många av felen handlade om benämningar och lokaliseringar av orter. Det ledde till en systematisk genomgång av alla orter i mina databas med fokus på de orter som aldrig lagts in i den strukturerade ortdatabasen. Nu är det gjort. Många detaljer återstår som exempelvis att se till att orterna karaktäriseras på rätt sätt.

Därefter påbörjade jag arbetet med att förse orterna med koordinater för deras lokalisering. Det är förstås inte slutfört och endast fokuserat på det geografiska område där jag för närvarande har lite högre ambitionsnivå när det gäller dokumentation – Daga härad i Södermanland. På listan för detta står också Skinnskatteberg och Gunnilbo i Västmanland. Jag var visserligen medveten om mina anor där men inte att jag hade lagt in så många orter genom åren.

Så nu är min databas i bättre skick än någonsin även om underhållsarbetet inte är avslutat. Ja, det kommer förstås aldrig att avslutas utan måste vara ständigt pågående. Migration från ett databasprogram till ett annat är förstås inte nödvändigt för att man ska ägna sig åt underhållsarbetet, men för mig blev det en spark där bak för att faktiskt göra det.

Gemini har fått upp drag att illustrera »släktkänsla«.

I min föregående blogg, där jag reflekterade över skillnaden mellan begreppen släkt och ätt, avslutade jag med  annonsera titeln på denna veckas blogg – »Släktnamn och släktkänsla«. Detta var nämligen föremål för en ganska intensiv debatt i tidskriften Släkt och Hävd (SoH), Genealogiska Föreningens (GF) medlemstidskrift, mellan 1973 och 1975 med inte mindre än sju inlägg från fyra olika personer. Debatten påbörjades i SoH 1973:3 och pågick sedan i 1974:1, 1974:3, 1975:1/2 och 1975:3 då den förklarades avslutad av redaktionen. Hade man inte gjort det hade debatten ändå avslutats senast året därpå då två av debattörerna avled.

Debatten inleddes med en inlägg under pseudonymen Pseudonymos, varpå följde inte mindre än tre inlägg av medeltidsgenealogen på Personhistoriskt lexikon Hans Gillingstam (1925–2016), två inlägg av GF:s ordförande 1957­–1974 överste Börje Furtenbach (1901–1976) samt ett inlägg av banktjänstemannen Lennart Zielfeldt (1895­–1976), som varit med om att grunda GF 1933 och hade varit mångårig styrelseledamot 1933–1971 (ett ännu oöverträffat rekord i GF:s annaler) varav åren 1933–1959 som sekreterare.

Det är oklart för mig vem Pseudonymos var men de tre övriga tillhörde dåtidens storheter inom släktforskarvärlden och var eller blev hedersmedlemmar i GF: Gillingstam 1980, Furtenbach 1974 och Zielfeldt 1959. Att debatten skedde i GF:s tidskrift var inte konstigt. Detta var ett decennium innan Sveriges släktforskarförbund bildades och GF var den då i särklass största släktforskarföreningen, även om medlemsantalet då endast var knappt 2 000 och därmed lägre än idag. Den stora ökningen i föreningsanslutna släktforskare och i antalet släktforskarföreningar som ledde till att förbundet bildades kom först under det följande decenniet.

Psedunymos inlägg hade titeln »Om släktnamn och släktforskning«. Ingången var att skribenten invände mot ett yttrande en dansk släktforskare (Albertus Fabritus) gjort inför 1960 års namnrättskommitté: »ett namnsystem, vilket ger inomäktenskapliga barn lika rätt faders och moders släktnamn, kan icke innebära någon olägenhet för den genealogiska forskningen«.

Pseduonymos argumentation gick ut på att namnsystem som tillät olika namn inom en familj skulle göra det svårare att släktforska och därför borde barnen rätt att välja namn begränsas. Ett exempel hur enkelt det var att hitta släktingar med hjälp av en telefonkatalog gavs – det skulle bli svårare med fritt namnval. Skribenten gav också exempel från den adliga ätten Hård af Torestorp inom vilken en rad olika släktnamn förekom: »Släktgrenar har genom de generation efter generation återkommande namnbytena – en verklig namförbistring – ryckts loss ur sitt rätta släktsammanhang och försvunnit i den genealogiska anonymiteten.«

Under rubriken »Släktnamnet – en felkälla för släktkänslan: Genealogisk fiktion kontra praktisk verklighet« gjorde Hans Gillingstam ett genmäle. Hans Gillingstam är bortgången sedan ett decennium och blev med tiden en av svensk släktforsknings giganter. Det kan vara värt att notera att han 1974 endast var 49 år gammal.

Hans Gillingstam invände först med motfrågan varför det skulle vara svårare att hitta släktingar med olika släktnamn med hjälp av en telefonkatalog. Exemplet Hård af Torestorp menade han bara exemplifierade en genealogs teoretiska övervärdering av släktnamnet: »De soldatsläkter, som härstammar från adelssläkten Hård af Torestorp, har inte mycket med begreppet adel att göra och visar snarast, hur litet fädernehärstamningen i praktiken betyder.«

Han argumenterade sedan mot det agnatiska släktbegreppet, som Lennart Zielfledt hade argumenterat för redan i SoH 1960:1: »För mig ter sig denna agnatiska definition som en högreståndsföreteelse, grundad på att släktnamn oftast ärvts på manssidan efter riddarhusets mönster.«

I samma nummer som Gillingstams inlägg inkom Börje Furtenbach med »Ett genmäle«. Han ville visserligen inte värdera de agnatiska och kognatiska släktbegreppen olika, men menade att det av praktiska skäl var bättre med det agnatiska begreppet eftersom det begränsade antalet personer som skulle redovisas i en släktutredning. Han tog dock ett ytterligare steg och instämde i Psedunymos slutsats och menade att ett fritt namnval mellan faderns och moderns namn för barn skulle leda till praktiska svårigheter  och att det skulle uppstå kaos »om det blev fritt fram att antaga morsnamn Och i så fall vilket? Hennes flicknamn eller namn i andra eller tredje äktenskapet? Inser inte G. vilka svårigheter detta kan komma att vålla och hur det kommer att komplicera förhållandena även för en rätt kunnig släktforskare?« 

Han menade alltså att de praktiska svårigheterna för släktforskning med fritt namnval för barn var skäl att begränsa de möjligheterna i lagstiftning.

Hans Gillingstams mest intressant argument i det genmäle som följde vara att släktnamnets roll som felkälla för släktkänslan i princip fördubblas med varje generation: »Detta är särskilt beaktansvärt för nutida bärare av medeltida släktnamn. De har oerhört mycket mer av blodsarv från sina kanske ofrälse mödernefränder på 1800-talet med andra släktnamn än från sina namnfränder i kanske femtonde led.«

Vi nutida släktforskare känner igen oss med våra försök till genetisk genealogi. Efter bara sex generationer delar vi i genomsnitt autosomalt DNA från närmsta gemensamma ana med endast en av tio av våra sexmänningar. I min blogg Tunna blodsband 18 september 2018 konstaterade jag att efter tio generationer börjar sannolikheten att inte ha något DNA alls från en godtyckligt ana i den generationen går mot ett. Efter 14 generationer är den närmast ett.

Om vi (nästan) saknar blodsband är det likt Gillingstam rimligt att fråga vad det är för släktskap? Mitt svar ligger i en paradox: Även om vi inte delar något DNA med en så avlägsen ana hade vi inte existerat om inte den anan hade existerat.

Efter det inlägget känns det som om Furtenbach ville »ta fram madrasserna«. Han fällde dock en kommentar som modifierade hans position. Han skrev nämligen att släktkänslan mellan fyrmänningar oftast är borta för såvitt inte det gemensamma släktnamnet fungerar som ett sammanhållande kitt (min kursivering).  Hans Gillingstam tog fasta på detta och menade att Furtenbach gjort ett medgivande om att Gillingstams tes om att släktnamnet fungerade som en felkälla för släktkänslan.

Några fler inlägg av Gillingstam och Furtenbach blev det inte. Debatten kom istället avslutas av Lennart Zielfeldt under rubriken »Släktnamnet – ett genealogiskt rättesnöre«. Han argumenterade direkt emot Gillingstam och menar att barn inte borde få välja släktnamn beroende på om de känner mer samhörighet med den ene förälderns släkt och avslutade med att »[d]en agnatiska synen vid återgivning av släktsamband har bibehållits från urminnes tider till våra senaste genealogiska standardverk.«

Jag har i den föregående bloggen konstaterat att delad agnatisk härkomst vare sig är ett tillräckligt eller nödvändigt villkor för att man ska tillhöra samma ätt på Riddarhuset  – ätt på Riddarhuset är inte samma sak som agnatisk släkt. Jag har också nämnt Johan Bures släktbok , en kognatisk redovisning av bönder, som idag får anses som ett standardverk och som tillkom för mer en halvt millenium sedan.

I retrospektiv framstår Hans Gillingstam som den moderne forskaren medan de övriga (förvisso en generation äldre än honom), som han anklagade för att vara konservativa, närmast i betydelsen förändringsobenägna, verkligen var det.

Termen släkt illustrerad av Google Gemini.

Vi släktforskare rör oss med en rad termer som å ena sidan kan ha en viss betydelse allmänt sett, en betydelse man kan slå upp i en ordbok, men å andra sidan som kan ha mer specifika betydelser i olika för släktforskare viktiga situationer. Utifrån det tänkte jag reflektera lite över termerna släkt och ätt. Jag skrev en del om detta hösten 2018 då jag var gästbloggare på Rötter (28 augusti, 4 september, 11 september, 24 september, 9 oktober, 16 oktober, 23 oktober) samt som ordinarie bloggare 11 oktober 2024.

Om vi slår upp termerna i Svenska akademins ordlista (SAOL) finner vi att släkt är »gruppen av alla som härstammar från en person i tidigare släktled ofta tills. med ingifta personer« medan ätt ges betydelsen »släkt«. De två termerna skulle alltså vara synonymer. 

Hur använder vi termen släkt inom släktforskningen? Det vanligaste är nog att definiera upp till  tre typer av släkter; patrilinjära (agnatiska) släkter där släktskap endast räknas genom fadern tillbaka till en gemensam stamfar,matrilinjära släkter där släktskap endast räknas genom modern tillbaka till en gemensam stammor samt kognatiskasläkter där släktskap räknas genom fadern eller modern tillbaka till en gemensam stamfar eller stammor. 

Med de patrilinjära och matrilinjära definitionerna tillhör en person bara en släkt eftersom man med dessa definitioner bara har en stamfar eller en stammor. Med den kognatiska definitionen tillhör man väldigt många släkter beroende på vilken stamfar eller stammor man utgår ifrån.

Vilken av dessa betydelser man föredrar som princip för att definiera den »egentliga« innebörden av termen släkt är förstås upp till var och en att bestämma. För min egen del är valet av definition oftast en praktisk fråga eftersom de patrilinjär och matrilinjära definitionerna begränsar antalet personer som ska redovisas i ett givet antal generationer jämfört med om den kognatiska definition används. Se de listade bloggarna ovan för mer om detta. 

Termen »ätt« illustrerad av Google Gemini.

Det för oss över till termen ätt. Många släktforskare har säkert kommit i kontakt med bokverket Den introducerade svenska adelns ättartavlor som publicerades av Gustaf Elgenstierna 1925–1936. Verkets ännu centrala ställning gör att de flesta associerar termen ätt med adel.

Adeln har ett medeltida ursprung men begreppet ätt kom att formaliseras 1626 med etablerandet av Riddarhuset. Adeln föreskrevs att de skulle introduceras, med ett modernt uttryck bli medlemmar, på Riddarhuset. På Riddarhuset ärvs adelskapet patrilinjärt och man kan bara tillhöra en ätt åt gången. Varje ätt representeras på Riddarhuset av sin huvudman.

Däremot kan en person tillhöra olika ätter vid olika tidpunkter. Det beror på ätterna delades in i olika klasser: herreklassen (den betitlade adeln med grevar och friherrar), riddarklassen (gammal adel där en förfader hade varit riksråd) och svenneklassen (den obetitlade lågadeln). Klassindelningen har senare ändrats men jag använder de termer som gällde vid starten. En man i svenneklassen kunde alltså upphöjas till friherre och etablerade då en ny ätt i herreklassen.

Här är det alltså tydligt släkt och ätt inte är samma sak. Om två adliga personer delar patrilinjär härkomst behöver de inte tillhöra samma ätt. Ett exempel från 1626: Friherre Gustaf Eriksson Stenbock introducerades i herreklassen (friherrliga ätten (då) nummer 1) medan Olof Nilsson Drake introducerades i svenneklassen under namnet Drake af Intorp (adliga ätten nummer 82). Männen räknade sin patrilinjära härkomst från en Arvid Jönsson som förde vapnet sparre över stjärna. Den vapenbilden fördes av Drake af Intorp och kan också ses som en komponent i Stenbocksvapnet. 

I exemplet var klassindelningen orsaken till att männen fanns i olika ätter. Delad patrilinjär härkomst kunde dock förekomma inom olika ätter i samma klass. Ett exempel är de fyra adliga ätterna Wattrang (nummer 612, 848, 1274 och 1396), där tre söner och två söner till hovpredikanten Johannes Wattrangius introducerades; en son och sonsönerna på olika nummer och två söner på samma nummer. Riddarhusgenealogen Göran Mörner har i korrespondens (om ett annat exempel) meddelat att fenomenet berodde på att männen adlades på egna meriter.

Mer svårbegripligt är när män av olika patrilinjär härkomst introduceras i eller förekommer i samma ätt. Ett exempel är ätten Adelswärd (adliga ätten nummer 1707) där Johan Hultman och Leonard Keijser, gifta med två kusiner introducerades på samma nummer och vapen 1720. Johan introducerades med Elgenstiernas ord tillsammans med »sin svärmors systers måg«.

Göran Mörner har skrivit flera läsvärda artiklar i Riddarhusets tidskrift Arte et Marte om detta och liknande fenomen. Här är ett exempel från en av hans artiklar (Arte et Marte 2022:2). 

Ibland kunde kungen adla genom så kallad adoption. Den handlar inte om civilrättslig adoption utan om att en person så att säga »inympas« i en redan introducerad ätts släktträd. I mejlkorrespondens har Göran Mörner påtalat att någon släktskap mellan den adopterade och den ätt där personen inympats inte behövs och gav som exempel ryttmästaren Petter Christian Sylvan. Han var gift med Engel Eleonora Rosencrantz (adliga ätten nummer 1967) och adlades 1805 genom  adoption på sin svärfars namn, nummer och vapen. Samma ätt, olika släkter.

För en tid sedan stötte jag på ätten Lagergréen (adliga ätten nummer 391, introducerad 1647). Efter att det 1974 upptäckts att ätten var genealogiskt utslocknad patrilinjärt 1785 och att nuvarande linjen införts av misstag i början av 1800-talet beslutade Adelsmötet 1980 att ätten fick kvarstå i Adelskalendern men med upplysning av det rätta genealogiska förhållandet. Den ursprungliga patrilinjära släkten Lagergréen är alltså genealogiskt utdöd men ätten Lagergréen representeras idag på Riddarhuset av en annan patrilinjär släkt med samma namn: Samma ätt, olika släkter. Göran Mörner har i korrespondens meddelat att förhållandet idag gäller 20-talet ätter på Riddarhuset.

För att ättebegreppet på Riddarhuset rätt ska förstås måste man beakta att det primärt fungerar som en definition av vilka som är medlemmar och har representationsrätt.

Till sist en kommentar om namn, släkt och ätt. Namnsläkten är en grupp av personer som delar släktnamn. Gruppen kan dela patrilinjär härstamning med uteslutande av de som inte använder släktnamnet och/eller inkluderande av de som kognatiskt härstammar från samma stamfar och använder släktnamnet.  När Riddarhuset tillkom föreskrevs adeln att anta släktnamn och det blev under senare århundraden något av en »role-model«. Det finns dock många exempel på att medlemmar av samma ätt har olika släktnamn, något Göran Mörner uppmärksammat i sina artiklar. Inom Forstenaätten, som länge ansågs utdöd men »återupptäcktes« 1990, använder medlemmarna släktnamnen Dahlman, Wennerström och Järrel. Inom ätten Natt och Dag, som tog namnet först under 1700-talet, finns emigrerade grenar som använder namnen De Remee och Dagg. Samma släkt och ätt, olika namn.

Det är alltså tydligt att när SAOL anger att ätt är samma sak som släkt så kan det bara vara korrekt i ett väldigt övergripande sammanhang men bli direkt felaktigt när man studerar de väldigt specifika situationer som är viktiga för oss släktforskare. De två bilderna som illustrerar bloggen är skapade av Google Gemini. Boten lyckats visserligen fånga att det inte är samma sak men frågar man uttryckligen efter definitioner ligger svaren ganska långt från vad jag argumenterat för ovan.

I nästa blogg kommer jag att fortsätta med att berätta om en 50 är gammal debatt mellan då ledande svenska släktforskare om släktnamnets betydelse för släktkänslan.

Jag tackar riddarhusgenealogen Göran Mörner för hans generositet med upplysningar.

Antavla från slutet av 1500-talet med den numrering som i Sverige kallas för Keküles.

I min föregående blogg skrev jag om släktberättelser och behovet av att publicera sådana. Med släktberättelser menar jag berättelser som berör en begränsad personkrets eftersom antalet personer som härstammar från de personer som ingår i berättelsen är begränsat. Mitt främsta argument var att det finns skäl att dokumentera och bevara berättelserna eftersom kretsen av berörda personer blir allt fler. Exempel på släktberättelser som gavs var bland annat  äldre släktingars redogörelser hur livet var förr och skrönor.

Varför jag inte exemplifierade med den klassiska antavlan vet jag inte. En antavla är en berättelse om en persons härkomst. Detta är också en av innebörderna i termen genealogi. Vi vet alla hur antavlan normalt sett börjar – den börjar med oss själva och är därför i just den utformningen bara av intresse för mig, mina syskon och mina barn.

Det finns dock antavlor som är intressanta för många, nämligen antavlor för så kallade grindanor. På engelska finns uttrycket »gateancester« men Olle Elm myntade redan 2016 i sitt Facebook-flöde den svenska termen »grindana«. En grindana öppnar upp ett fält till redan publicerade resultat främst angående äldre tid. Grindanans egen antavla kan därför också vara av intresse eftersom det som är publicerat främst har formen agnatiska stamtavlor. Eftersom det berör äldre tid, typiskt 1600-talet och tidigare, är grindanans antavla av intresse för en större grupp.

Den 13 september 2024 bloggade jag om anor och antavlor. Antavlor blev populära under 1500-talet bland adeln då man i dessa på ett enkelt sätt kunde beskriva sin förnäma härkomst. Helst skulle det vara minst fyra generationer – de 16 anorna. Från 1500-talet kommer också det numreringssystem av anor som är mest populärt i Sverige idag – Keküles system kallar vi det i Sverige. Utgångspersonen (probanden) får nummer ett. Fadern får sedan barnets nummer dubblerat och moderna barnets nummer dubblerat plus ett. Se bilden.

På 1500-talet ansågs endast adeln kunna ha anor – bönder kunde inte ha det. Att utreda bönders släktförhållanden var därför ointressant. Exempel på större släktsammanställningar (även om de inte hade det strikta antavleformatet) av bönder är därför få. Mest känd är kanske Johan Bures släktbok som länge bara var känd i delvis korrumperade och ofullständig avskrifter från tidigt 1700-tal. År 2008 återfann i Helsingfors finska forskaren Tiina Miettinen originalhandskriften upprättad av Johan Bure 1613. Året därpå kunde Bure-kännaren Urban Sikeborg och Genealogiska Föreningen digitalt publicera den så kallade autografen tillsammans med annat källmatrial och nyskriven analys.

Ett annat men kanske inte fullt så känt exempel är en handskrift med titeln »Slächterna på Bönderna på Wijsinzöö och deras Tinampn, allenest på Manßlinien, 1641« i den så kallade Sandbergska samlingen i Riksarkivet. Föga omnämnd i litteraturen fäste ortnamnsforskaren Jan Agertz (1944–2009) Olle Elms uppmärksamhet på den och Olle beskrev den sedan i detalj i Svensk Genealogisk Tidskrift 2013:1/2 samt kompletterade med källor från främst Landskapshandlingarna. Inte bara var fokuset på bönder utan bönderna hade också tillnamn.

Att överheten och de lärda i huvudsak var ointresserade böndernas härkomst betydde inte att bönderna var ointresserade. Det kan varje släktforskare som använt 1600-talet domböcker vittna om. För att hävda sin rätt vid arvstvister och bördsrättstvister behövde bönderna inte bara redogöra för sin släktförhållanden utan de hade också den kunskap som gjorde det möjligt.

En milstolpe inom den moderna släktforskningen var när Hans Gillingstam (1925–2016), annars främst känd som medeltidsgenealog, 1950 publicerade sin egen antavla i det första numret av Släkt och Hävd – bara bönder, inga tillnamn utan bara patronymikon.

Ytterligare en milstolpe när det gäller publiceringen av antavlor är skriftserien Svenska antavlor. Skriftserien  började publiceras 1980 av Genealogisk ungdom – en organisation som lades ned 1987 när Sveriges släktforskarbund bildades. Släktforskarförbundet fortsatte sedan utgivningen till 2003 då skriftserien lades ned.

Det är intressant att studera av vilka skäl som skriftserien lades ned; eftersom allt fler publicerade sina antavlor på hemsidor blev det allt svårare att få in material till skriftserien.

Här vill jag återknyta till mitt främsta argument för att publicera släktberättelser – bevarandet! Skriftserien Svenska antavlor finns idag (enligt Libris) på 16 bibliotek, främst forskningsbibliotek, museibibliotek och bibliotek på arkiv. Detta förutom de pliktexemplar som måste skickas in till bland annat Kungliga biblioteket. Sveriges släktfoskarförbund tillhandhåller den också digitalt bakom en prenumerationsvägg på Rötter.

Bland det mest lättflyktiga som finns är webbadresser till hemsidor. De finns under en begränsad tid men kan helt bytas ut när hemsidan flyttar eller helt försvinna när hemsidesägaren av något skäl lägger ned sidan eller  avlider. En PDF-fil på en personlig hemsida är ingen fullgod ersättning för en regelrätt publicering (på papper eller digitalt). Enligt min uppfattning är heller inte världsträd som Geni och WikiTree fullgoda alternativ.

Ett närbesläktat problem är att många släktforskares resultat aldrig ens når en hemsida utan försvinner när släktforskarens dödsbo avvecklas utan att någon närstående är intresserad av att bevara materialet. Hur skulle man kunna få fler av dessa se dagens ljus och bevaras?

Jag vill därför slå ett slag för att ett återupptagande av publiceringen av antavlor med det primära syftet att de ska bevaras. Förmodligen är digital publicering det bästa alternativet av kostnadsskäl och givet detta ser jag idag bara Släkthistoriska Studier (SHS) som gångbart alternativ.

Redaktionen för SHS har sedan en vecka påbörjat ett internt arbete för att pröva möjligheten av publicering av en bredare grupp av texter än den klassiska släktforskarartikeln – släktberättelser av olika slag, person- och lokalhistoriskt inriktade texter samt texter i essäformat i olika ämnen relevanta för släktforskare. Antavlan fanns inte med när saken diskuterades internt men jag är helt övertygad om att den bör finnas med i detta sammanhang.

Låt den publicerade antavla återuppstå – Genealogia rediviva!

Det finns ett stort och ökat intresse för vad som ofta kallas för släktberättelser. Men vad är egentligen en släktberättelse? Jag tror i och för sig att olika släktforskare kan ge lite olika definitioner så det följande blir min subjektiva bild.

Det finns numera också handböcker i hur man gör det. Ett exempel är min bloggarkollega Eva Johanssons bok som har titeln Skriv för din släkt. Det ger en ganska bra antydan om vilken målgruppen är, nämligen den egna släkten och inte andra släktforskare.

En släktberättelse avviker alltså från det traditionella att sammanfatta släktforskningsresultat i form av en artikel eller bok som trycks. Numera kanske publiceringen istället är digital. Upplägget är att ställa en fråga som sedan besvaras. Svaret kommer i form av en analys av samtida källor i kombination med familjetabeller i text eller grafiskt. Redovisningen av källor och använd litteratur, som kan ske på olika sätt men är normalt sett utförlig. Målgruppen för artikeln är andra släktforskare och inte nödvändigtvis bara personer som härstammar från den redovisade släkten eller familjerna. Det finns ett fokus på de genealogiska sambanden.

Den ursprungliga inspirationen för denna typ av redovisningar är nog de stamtavlor som under från och med 1500-talet upprättades i olika sammanhang för adliga släkter . Modellen övertogs, vid den borgerliga släktforskningens genombrott i slutet av 1800-talet, av exempelvis Victor Örnberg som 1885–1908 publicerade serien Svensk slägtkalender & Svenska ättartal och Karl A. K:son Leijonhufvuds Ny svensk släktbok som publicerades 1901–1906. I den mer moderna litteraturen dominerar redovisningsformen i en rad publikationer som exempelvis Släkt och Hävd(1950–), Släktforskarnas årsbok (1988–2024), Svensk Genealogisk Tidskrift (2007–), Svenska smedsläkter (1995–2016) och senast helt digitala Släkthistoriska Studier (2022–). 

Typiskt kommer släktforskningsartikeln att vara bemängd med källhänvisningar, något som släktberättelsen saknar i mycket hög utsträckning. Även innehållet i släktberättelserna skiljer sig från innehållet i släktforskningsartiklarna. Här kan det handla om berättelser om släkten som släktforskaren dokumenterat genom bland annat intervjuer av äldre släktingar. Det kan handla om alltifrån hur livet var förr när sagespersonen växte upp till vad sagespersonen hört om släkten från nu avlidna släktingar.

Flera orsaker gör naturligtvis det svårare att publicera släktberättelser. Många släktforskningspublikationer är inriktade på att publicera släktforskningsartiklar så man måste som författare hitta en annan utväg. Den begränsade målgruppen gör att man kanske måste stå för publiceringen själv och även om det kan vara tekniskt och ekonomiskt möjligt är det en tröskel jämfört när någon annan gör det för en.

Den primärt begränsade målgruppen innebär dock inte att sådana texter är ointressanta för en bredare grupp läsare och det av flera skäl. För det första så kommer den direkt berörda gruppen med tiden ofta att bli allt större allt eftersom fler generationer tillkommer. Det kan därför finns ett intresse av att berättelserna dokumenteras och bevaras. För det andra finner många släktforskare, som inte alls är besläktade med de personer som det berättas om, ett stort nöje att läsa sådana berättelser. För det tredje är det inte alltid en tydlig vallgrav mellan släktberättelsen och släktforskningsartikeln utan gränsen kan vara flytande. Det gäller exempelvis när släktforskaren i sin släktberättelse ger sig i kast att undersöka om berättelse som nedtecknats från äldre släktingar verkligen stämmer genom användning av källkritik och genom att konfrontera uppgifterna mot samtida källor. Det blir då närmast en text som till sitt innehåll är en släktberättelse (texten handlar om personer få kanske är besläktade med) men som till sin form mer liknar en släktforskningsartikel (texten är metodologiskt intressant för en bredare grupp).

Släktberättelser publiceras idag alltså främst av enskilda släktforskare genom utgivning av trycka böcker på eget förlag eller möjligen som digitala texter publicerade på en hemsida. Men det är också många texter som produceras som inte når en spridning utanför den närmast släktkretsen. Medan de texter som kommer ut som tryckta böcker bevaras genom pliktexemplarsystemet så finns det ett genuint bevarandeproblem för de texter som publiceras på hemsidor eller bara sprids inom den egna släkten. Det är problem som också finns för snarlika texter med inriktning mot lokalhistoriska etcetera.

I Genealogiska Föreningens bibliotek, som härbärgerar runt 40 000 böcker, finns ungefär 5 500 på olika sätt publicerade släktböcker av olika slag. GF tar tacksamt emot släktberättelser som publiceras på eget förlag. Arvid Lundbäcks stiftelse finansierar ofta publikationer av liknande innehåll. Ett krav man har är att exemplar överlämnas till GF:s bibliotek. Bilden visar stiftelsens nyvalde ordförande Jan Appelquist som överlämnar ett exemplar av släkt- och bygdeboken Folkeslunda. Ölands mittpunkt, som finansierats av stiftelsen, till mig som representant för Genealogiska Föreningen och dessa bibliotek.

Foto: Elisabeth Dahlström.

Av de publikationer som nämndes ovan var det dock en som ofta hade texter av den typ jag kallar släktberättelser: Släktforskarnas årsbok. Eftersom den slutat utkomma har möjligheten att publicera och sprida släktberättelser minskat.

Inom Genealogiska Föreningen pågår därför en diskussion om vilka möjligheter vi har för att underlätta tillkomsten och publiceringen av släktberättelser. Det handlar primärt om att uppmuntra släktforskare till att återge berättelserna för andra. Därför kommer GF under våren att arrangera två digitala släktforskarkaféer med inriktning på att presentera släktberättelser för andra släktforskare. Dessa digitala kaféer, som kompletterar de andra vi redan organiserar, kommer att utan kostnad att vara öppna för alla att såväl delta i som åhörare som för att presentera släktberättelser.

Nästa steg blir att uppmuntra att berättelserna tar form som skriven text och möjliggöra publicering. Exakt hur detta ska ske är inte klart men det pågår en diskussion inom GF och Släkthistoriska Studier att öppna upp den helt digitala tidskriften för fler typer av artiklar än den traditionella släktforskningsartikeln.

Eftersom släktforskningsartiklar har ett fokus på genealogiska samband har det i samma sammanhang var naturligt att fundera om vi på ett liknande sätt kan hantera mer biografiskt och personhistoriskt inriktade artiklar. De liknar ofta släktforskningsartiklarna till sin form men saknar (mer eller mindre) den genealogiska dimensionen. 

Medan släktforskningsartiklarna, lite beroende på var de publiceras, har ett ganska givet format så återstår det nog för släktberättelserna att hitta sin. Jag tror att här finns mycket att hämta från texter som kallas essäer. Wikipedia definierar en essä som »... en text bestående av företrädesvis faktabaserad, personligt hållen sakprosa. ... Essän är personligt utformad och reflekterande, men förhåller sig samtidigt till fakta. Akribi eftersträvas, om än i mindre utsträckning än i den vetenskapliga uppsatsen.«

Min förhoppning är att vi under loppet av året ska kunna presentera en positiv lösning på dessa problem. Fördelen med Släkthistoriska Studier är att den är fritt tillgänglig (en så kallad Open Journal System-tidskrift) och inte kostar något annat de timmar av frivilligarbete redaktionen lägger ned eftersom den publiceras på en OJS-plattform som tillhandahålls av Kungliga Biblioteket. Därmed löses inte bara det digitala bevarandeproblemet genom KB utan artiklarna indexeras också i Kungliga Bibliotekets databas Libris.