Bygatan i Harbro mot öster med de gamla gårdstomterna på höger sida i ordning Ner-, Mellan- och Uppgård juni 2022. Foto: Michael Lundholm.

När man släktforskat ett tag stöter man ofta på vad man kan kalla en släktgård – under några generationer har en släkt varit fast rotade på samma hemman eller torp. Det kan vara så att jag hittat det bland mina egna anor men lika gärna att jag träffar släktforskare som bor på eller är delägare i en släktgård. Eftersom förekomsten av släktgårdar bland mina egna anor ligger ganska långt tillbaka i tiden ser jag med viss avund på de släktforskarvänner som är förmånen att vara en del av en sådan kontext. 

En viktig förutsättning för släktgårdarna är förstås Sveriges långa historia med självägande bönder (för att använda en modern term). Ända sedan medeltiden har det funnits ett starkt inslag av skattebönder. Sedan har i tidigmodern tid många av dåtidens landbor på kronans jord och frälsejord kunna förvärva äganderätt.

I skattehandlingar kan man dock sedan 1500-talet se att brukarandelarna i skattegårdarna blivit mindre – produktivitetsökningen i jordbruket gjorde dels att fler individer kunde leva på en gård och efter hand att befolkningen blev större. Folkökningen blev markant högre från och med 1800-talets början då vaccineringen mot smittkoppor introducerades.

Större barnkullar gjorde att en gård skulle delas av fler vid arvskiftena – om en bonde satt med sin familj på ett hemman under 1600-talet kunde hans ättling tvingas försörja sin på ett sjättedelshemman två sekler senare. Ofta skiftades arvet och äldre syskon löste ut yngre men ibland skedde inge arvskifte direkt utan ett av syskonen satt som åbo på syskonens lotter. Under 1900-talets första hälft förekom det också att syskon tillsammans brukade den ärvda jorden och delade hushåll men utan att någon av dem bildade familj. 

Sådana här exempel på sammanhållning förstärktes förstås på av de ekonomiska behoven. Detta utesluter inte att det fanns tvister. De tvister man hittar i lite äldre tid är dock oftast mellan släktingar om vem som är närmast att lösa i börden vid försäljning eller närmast att ärva.

Bördsrätten till jorden, alltså att nära släkt hade förköpsrätt vid försäljning, tenderade att hålla jorden inom den kognatiska släkten men arvsrätten gjorde att det blev många arvslotter vilket verkade i motsatt riktning. Bönderna fick här annorlunda villkor än adeln under 1600-talet – både donationssystemet och det nyinrättade fideikommissinstitutet bidrog till att gynna adelns söner, och framförallt äldste sonen, framför dess döttrar.

Under 1900-talet har produktivitetsökningen och rationaliseringen inom jordbruket fortsatt. Den brukningsbara marken har ofta sålts av och tillsammans med köparens mark skapat en större och troligen mer ekonomiskt lönsamt företag. Kvar blir boningshusen på sina tomter. Är det då fortfarande en släktgård om det bara är lite tomt sam saknar jord- och skogsbruk?

Detta var kanske en lite idylliserad beskrivning. I min agnatiska släkt kan jag följa människorna i samma socken, Björnlunda i dagens Gnesta kommun, kontinuerligt under 200 år från det att min agnatiske stamfar i nionde led Anders Nilsson fick fasta på gården Tomta 1655.

Visserligen innehas Tomta än idag av ättlingar till honom. Men det är bara en av linjerna. I generationer gifte sig avkomlingarna med partners från granngårdar och grannbyar, så min anlinje blev kvar på Tomta i ungefär ett sekel för att under resten av perioden husera på en halva av en av gårdarna i grannby Harbro, Uppgården. Andra linjer fanns kortare tid på Tomta för att istället återfinnas på någon av gårdarna i Önnersta och i Väla. 

Men om jag räknar även den kognatiska härkomsten (alltså även över kvinnorna) så fanns min släkt på Uppgården i minst två sekel till slutet av 1800-talet. Inte hela tide som ägare utan inledningsvis som landbor. Uppgården, en skattegård, hade nämligen blivit skattevrak ungefär när min ana Anders Nilsson var i färd med att köpa Tomta. 

Eftersom räntan till Uppgården innehades av fältmarskalken Gustaf Horn fick han även ta över brukningsrätten när skattebetalningen falerade. Hans arvingar sålde snart gården till Jakob Wattrang, som var innehavare av  det närliggande säteriet som senare kom att kallas Jakobsberg. Hans arvingar i sin tur sålde i mitten av 1700-talet halva Uppgården till min ana. Han själv och före honom hans hustrus släkt hade då varit landbor på Uppgården i över ett halvt sekel.

Att kunna definiera en släktgård kräver alltså att vi har ett tillräckligt rymligt släktbegrepp så att vi kan konstruera en lång följd av år av brukande och ägande.

När laga skifte infördes 1864 flyttades mer än hälften av brukningsenheterna ut från Harbro by. Idag har bara två att de ursprungligen åtta gårdarna efter laga skifte någon jordbruksmark alls. Jordbruksmarken innehas istället av dels den nuvarande säteriägaren på Jakobsberg och granngården Berga.

En av de två gårdar som än idag har jordbruksmark, Harbro Nergård, har dessutom varit i samma släkt sedan laga skifte. Innehavet av jordbruksmark har dessutom ökat sedan skiftet. Det är nog denna enda av Harbros gårdar jag i det här sammanhanget skulle kalla släktgård.

Så medan en del kan ha förmånen av att vara del av en kontinuitet som en släktgård utgör får vi andra på annat sätt söka sammanhang och identitet. Bara genom att kunna återskapa släkthistorien genom släktforskningen gör att man kommer en god bit på väg. 

Litteratur: Om Harbro by se min artikel Fastighets- och ägargenealogier i Harbro by, Björnlunda socken i Daga härad, Släkthistoriska Studier 2022:1, https://doi.org/10.55797/pxi706 (här finns även hänvisningar till andra släktutredningar jag skrivit som berör Harbro) samt min artikel När och varför ändrade Löta säteri i Björnlunda socken namn till Jakobsberg?, Släkthistoriska Studier 2024:1, https://doi.org/10.55797/hul578. En lite kortad version av den senare artikeln finns även publicerad i Björnlunda Krönika 2024, som getts ut av Björnlunda hembygdsförening. Släkthistoriska Studier ges ut av Genealogiska Föreningen och är en OJS-tidskrift (fritt tillgänglig på nätet). Den publiceras på en plattform som tillhandahålls av Kungliga biblioteket. Min bloggarkollega Eva Johansson bloggade 2020 här på Rötter under rubriken Gårdar som gick i arv https://www.rotter.se/blog/entry/gardar-som-gick-i-arv.

Bild 1. Minerva kröner Hedvig Eleonora, allegori från 1654 utförd av Juriaen Ovens. Tillhör Nationalmuseum och finns på Gripsholms slott som tllhörde hennes försörjningslän. Licens: Erkännande-DelaLika (CC BY-SA).

När släktforskaren börjar vandra i 1600-talets arkivträdgårdar kan man i arkiven stöta på termen livgeding. Det handlar då om något försörjningslän efter en änkedrottning – Katrina Stenbock (Gustaf Eriksson), Gunilla Bielke (Johan III), Katarina av Holstein-Gottorp (Karl IX), Maria Eleonora av Brandenburg (Gustaf II Adolf) och Hedvig Eleonora (Karl X Gustaf). Även för Karl X Gustaf fanns ett försörjningslän under hans tronföljartid, men det kallades inte livgeding utan har gått till historien som Karl Gustafs förläning.

Livgedingen avtalades redan i äktenskapskontraktet. De hade varierande geografisk omfattning och berörde olika delar av landet – under 1600-talet främst delar av Mälardalen framförallt Södermanland, Östergötland och Gästrikland. I många avseende kom livgedingen under 1600-talet att fungera parallellt med de nyinrättade länsstyrelserna och fick därmed en roll inom bland annat uppbördssystemet.

En konsekvens av det är att de kan stöka till det inom vissa arkiv, exempelvis Riksarkivets Mantalslängder 1642–1820, som senare tiders arkivarier gett en organisation och struktur efter den länsstruktur som rådde när uppbörden skedde. Inte bara var länsindelningen annorlunda och andra län existerade än idag. Dessutom fanns livgedingen parallellt med länen. Se Bild 2. Sökverktygen för detta arkiv bygger numera på den idag existerande länsfördelningen även om arkivets formella struktur inte gör det.

Bild 2. Utsnitt av strukturen i arkivförteckningen i arkivet Mantalslängder 1642–1820.

Det som i Bild 2 kallas »Livgedinget 1655–1718« är alltså änkedrottning Hedvig Eleonoras livgeding. Hon föddes 1636, gifte sig med Karl X Gustaf 1654 (som avled redan 1660) och avled själv 1715. Hon tillträdde inte livgedinget förrän 1660 då hon blev änka och livgedingets förvaltning upplöstes först 1719. Därefter förekom det inte några livgeding. 

Hedvig Eleonoras livgeding blev det sista livgedinget. Geografiskt varierade livgedingets omfattning över åren. Ursprungligen överlät Karl X Gustaf sitt försörjningslän som livgeding men redan 1656 tillfördes Vadstena län. Ytterligare tillskott tillkom senare. Att arkivposten i arkivet Mantalslängder 1642–1820 har det märkliga årtalsomfånget 1655–1718 är en konsekvens av senare tiders arkivariers arbete; hade man satt 1660 som startår hade mantalslängder från områden som först tillhört Karl Gustafs förläning, under några återfunnits under Södermanlands län för att från 1660 hittas under Livgedinget.

Hedvig Eleonoras livgeding blev alltså det sista livgedinget men också det mest långlivade, över ett halvt sekel. Det faktum att det hade egen förvaltning gör också att vad som finns kvar av exempel mantalslängder från livgedinget ser annorlunda ut. Normalts sett brukar man ju räkna med tre bevarade exemplar av mantalslängderna: häradsskrivaren, landskontorets och kammarens. Häradsskrivarnas exemplar är sällan bevarade förrän fram emot slutet av 1600-talet, landskontorens är hyggligt bevarade liksom kammarens. De senare utgör idag Riksarkivets mantalslängder 1642–1820 (med efterföljare för senare tidsperioder).

Eftersom livgedingen här ersatte länsstyrelsen borde det finns exemplar från livgedinget som motsvarar landskontorets exemplar. Det finns också ett särskilt arkiv för livgedinget – »Hedvig Eleonoras livgeding (SE/RA/54107)«. De borde ligga i den del som avser Guvernementskontoret och då troligen bland verifikationerna till landsboken, men jag har inte undersökt det närmare. Det finns också ett signum benämnt mantalslängder, men då med endast två volymer för hela perioden. När vi som släktforskare möter mantalslängderna i landskontorens arkiv är det genom ArkivDigitals fotografering, men när det gäller livgedingets geografiska område har man använt andra exemplar, framförallt från Riksarkivet.

Hedvig Eleonora förfogade alltså över ett omfattande område som generade stora inkomster. Till skillnad från adeln drabbades hon inte av reduktionen. Karl XI, hennes enda barn,  var i själva verket väldigt beroende av sin mor och gav henne titeln riksänkedrottning. I själva verket stod hon i rang över hans egen drottning Ulrika Eleonora den äldre. Hon var medlem av två förmyndarregeringar – hon hade två röster mot de andra ledamöternas enda. Vilket faktiskt inflytande hon hade på politiken är omdiskuterat

Hedvig Eleonoras inkomster satte henne i stånd ägna sig åt byggnadsverksamhet. Framförallt Drottningholms slott och Ulriksdals slott (som då hette Jakobsdal) är resultatet av hennes verksamhet.

För den som vill läsa mer om hennes livgedings förvaltning rekommenderas Änkedrottning Hedvig Eleonoras livgeding 1660–1719 av Jan Brunius & Björn Asker, utgiven 2011 av Kungliga Vitterhetsakademin. En populärt skriven biografi av Eva Helen Ulvros, Hedvig Eleonora och hennes tid, utkom 2023 på Historiska media. Båda finns att köpa i handeln. Se nedan.

Genvägen i Vrigstad, 24 september 2025. Foto: Författaren.

I april släppte Riksarkivet på NAD källor som var automatiserat handskriftstolkade (Handwritten Text Recognition, HTR). I en blogg den 2 maj detta år med rubriken Släktforskningen och digitaliseringen, som mer allmänt handlade om just difitalisering, hade jag några kommentarer om HTR efter några preliminära sökningar. Senare på under sommaren släpptes ytterligare 400 000 maskintolkade sidor. På Släktforskardagarna i Västerås presenterade ArkivDigital motsvarande tjänst på sin plattform och lanserade den sedan straxt efteråt. I båda fallen handlar det om att använda sig av programvaran Transkribus samt den av Riksarkivet framtagna tolkningsmodellen Swedish Lion. Även om det är ett begränsat material maskintolkats handlar det om miljontalsbilder. Dessutom uppdaterar båda leverantörerna sina bildbibliotek med fler bilder och fler arkiv. Den gemensamma nämnaren för dessa arkiv är oftast att det är domstolsarkiv, men vad de två aktörerna texttolkar kompletterar varandra. Man kan förstås själv använda Transkribus med Swedish Lion och lägga upp egna bilder som maskintolkas och komma förbi denna begränsning, men det en manuell tidkrävande hantering lämplig endast för kortare texter. Och då måste man dessutom först ha hittat den källa man vill texttolka.

De dåliga nyheterna är att allt inte blir rätt så man måste själv kontrollera det transkriberade materialet. Det är inte att ge dem rätt som anser att de läser så snabbt och bra att de inte behöver transkriberingen. För att alls kunna läsa något relevant måste man först hitta det. De goda nyheterna är därför att man knappast behöver läsa »allt« eftersom man kan fritextsöka i hela det transkriberade materialet med en enda sökning, exempelvis på släktnamn och ortnamn. De få försök jag gjort reducerade rymden av alla transkriberade dokument till mellan några tiotal och ett par hundra beroende på sökterm. Många sedan tidigare kända rättsfall dök upp men också flera okända som verkar lovande att studera i detalj.

Transkriberingen riskerar dock att ytterligare fjärma släktforskare från arkiven. Det blir ju ganska enkelt att nöja sig med HTR-tolkningen, särskilt om man är ovan vid äldre text. Lär man sig då inte heller att själv läsa texten blir en kontroll av om maskintolkningen är rätt närmast omöjlig.

Bild 1. Riksarkivet sökgränssnitt...

Bild 2. ... och ArkivDigitals sökgränsnitt.

Det Riksarkivet levererar har utan tvekan större bredd där kärnan tär rolldomskommissionernas arkiv och Svea hovrätts huvudarkiv, senare utvidgad till en rad andra rättsliga instanser. ArkivDigital har även hovrätternas arkiv i fokus, men främst material från hovrätternas advokatfiskalers arkiv som ännu inte ens är digitalt tillgängligt  hos Riksarkivet. Båda leverantörerna uppdaterar dock kontinuerligt sina bilddatabaser.

Sökgränsnitten är väldigt olika hos båda men här har ArkivDigital ett försteg genom att tillåta mer filtrering av materialet än Riksarkivets. Se Bild 1 och 2. Här finns utrymme för förbättring, som det heter, hos båda aktörerna 

Själv är jag mest intresserad av materialet i Svea hovrätt. När man tidigare sökte i Svea hövrätts arkiv var ingången ett personregister som kallas Janus Regius och var upplagt årsvis efter kärandes förnamn. Där kunde man hitta hänvisningar till protokollen och målakterna (kallas Liber causarum). Det var naturligtvis väldigt omständligt och svårarbetat att gå igenom år efter år, trots att Janus Regius inte håller mer än (mellan tummen och pekfingret) ett tiotusental poster. Nu söker man i fritext direkt i alla texttolkade dokument. Man kan exempelvis fortfarande söka på antingen kärandens eller svarandens namn. En viktig konsekvens är då att man inte är bregränsad till att hitta dokument där personerna är kärande eller svarande eftersom man även kan få träffar där söktermen omnämns i aktbilagorna eller protokollen.

Hitills har jag gjort ett sådant fynd där jag sökte på en person med släktnamn. Personen var inte kärande eller svarande men en aktbilaga i ett mål beskriver hur en del av tvisten gällde något som hände hemma hos den jag sökte på. Eftersom personen jag sökte på vid sidan av släktnamnet omnämndes med ett tidigare odokumenterat patronymikon var det en betydelsefull pusselbit.

På ytan kan tyckas att användningen av HTR innehåller en paradox: HTR gör det möjligt för den mindre vane läsaren av äldre texter att ta del av materialet men denne tränar då inte sin förmåga att läsa och har fortfarande svårt att kontrollera resultatet av HTR. Det är ju en sak att tolka vad det står, men det är en annan sak att förstå innebörden. Min slutsats är att den enskilde användaren fortfarande måste kunna läsa gammal text för att få ut det mesta av HTR. HTR kanske till och med kan bli ett bra hjälpmedel för att fördjupa ens läsförmåga. Sedan finns ju alla ännu odigitaliserade källor!

Vad är då fördelen med HTR? Min slutsats är att jag sparar mycket värdefull tid med HTR. Jag inte bara hittar material jag inte skulle ha kunnat hitta med rimlig arbetsinsats och utan får även en första prelimär tolkning av vad som står i källan. Jag har dock hört bekanta som varit negativa: vad blev det av släktforskning när det bara är att göra en slags databassökning, vad hände med letandets nöje?

Det finns dock fortfarande behov av den mänsklige forskarens insats. All forskning börjar exempelvis med en fråga och den frågan avgör vilka sökningar i källmaterialet som alls är rimliga att göra. Forskning om 1600-talet med frahmentariskt bevarade kyrkböcker (om de alls funnits) kräver dessutom ett pussellägande i den högre skolan. Det handlar inte bara om att hitta pusselbitar utan man måste också avgöra vilket pussel de hör till. Sedan ska de relevanta pusselbitarna tolkas tillsammans. Även om den här nya tekniken ännu är i sin linda har jag svårt att se att den enskilde släktforskarens insats ens på sikt elimineras. 

När jag först använde HTR-funktionen i våras sökte jag sökte på två släkter som använde släktnamn redan på 1600-talet. I släkten Behm visste jag att de var trätgiriga och involverade i otaliga rättstvister. Bruksarbetarsläkten Frunck/Frunk tillhörde en annan samhällsklass och jag var därför osäker på om de alls skulle förekomma. 

Den verkligt stora fördelen med sökfunktionen är alltså att den snabbt reducerar antalet totalt transkriberade  dokument från (då) 1,2 miljoner till betydligt färre intressanta transkriberade dokument som man kan fokusera på: knappt 500 i fallet Behm och 50 i fallet Frunck/Frunk.

Vilken är nackdelen? Det är helt klart att den valda modellen för tolkning ännu har problem med ord som innehåller inledande versaler, vilket ju släktnamn och ortnamn har. Många »träffar« var alltså fel men de var lätt identifierbara. Det är möjligt att modellen har en låg allmän felprocent om man studerar alla de dokument som tolkats, men söker man uteslutande på ord med inledande versaler ser sökrymden i praktiken annorlunda ut och man får man vara beredd på ganska många fel.

När jag hade valt vilka dokument som var intressanta kunde jag använda den transkriberade texten direkt (vilket alltså sparar tid jämfört med att själv börja transkribera originalet) och korrekturläsa tolkningen. 

Nu verkar det som leverantörerna jobbar på att HTR-tolka fler dokument. Det är visserligen bra men jag skulle också vilja se en utveckling av sökgränssnitten så att man på olika sätt kan begränsa sökrymden.

För att summera så är den är första HTR-generationen tolkningsmodeller enligt mig ett mycket bra hjälpmedel för släktforskare. HTR är tidsbesparande och ser ut att bli en fantastisk genväg till källor som annars skulle bli oupptäckta av den enskilde släktforskaren. Det ska bli spännande att följa den framtida utvecklingen.

För övrigt anser jag att det är utmärkt att min bloggkollega Ted Rosvall nu i veckan fortsatte diskussionen om hur NÅDD ska utvecklas i framtiden. Fler personer i släktforskarsverige bör ge sig in i diskussionen. Det spelar ingen roll att vi inte tycker likadant alla gånger men goda idéer kan komma fram och ett samtal om den utveckla dem vidare.

Mantalslängd 1636 från Skinnskatteberg. Foto: ArkivDigital.

Varför har vi ett släktforskarförbund? Enligt min uppfattning är det för att enskilda släktforskarföreningar tillsammans ska kunna göra saker som man inte förmår göra enskilt och leverera mervärde för släktforskare. Det senaste dryga kvartsseklet har det väsentligaste bidraget från Sveriges släktforskarförbund varit projektet kring Sveriges dödbok och dess olika spinn-offs.

Från början handlade projektet om att genom att tillhandahålla registerdata om dödsfall bidra till att överbrygga den vallgrav som skapas av sekretessen för  de yngsta kyrkoböckerna. Eftersom centrala uppgifter om personerna i vissa fall saknades, som exempelvis namn, igångsattes projektet Namn åt de döda (NÅDD) för att komplettera registeruppgifterna. Successivt kom projektet att utvidgas bakåt i tiden före den tid då det fanns registeruppgifter där databasen byggdes ut med manuellt framtagna uppgifter om i princip när och var personerna föddes och dog.

I dagsläget finns version 9 som DVD med uppgifter från perioden 1815–2022. Senare i år ska version 10 komma och täcka perioden 1800–2024. Det sägs bli den sista på DVD. Databasen finns numera också som en prenumerationstjänst på Rötter, som delvis redan uppdaterats för den nya tidsperioden.

[Tillägg: Det har påpekats för mig att sedan flera år finns dödboken på USB, inte DVD. Och det borde jag ju vetat eftersom jag själv installerat USB-stickorna.]

Jag anser att projektet nu nått vägs ände. Det är en väsentlig skillnad mellan vad databasen innehåller för typ av uppgifter om säg de senaste halvseklet (registerdata som i princip är utdrag från källan) jämfört med det första halvseklet (av enskilda släktforskare framtagna uppgifter och slutsatser avseende identifikation av personerna dessa uppgifter handlar om). 

Man inser förstås direkt att det beroende på tidsperiod är olika svårighetsgrad att ta fram de manuellt konstruerade registerposterna. För de yngre delarna av materialet ör det förhållande enkelt med existerande källmaterial som är förhållande lättläst. Tidigare i projektet ställde sekretessen visserligen till problem. Ju längre tillbaka i tiden vi kommer så upphör premissen med existerande källmaterial – kyrkoarkiven tar (så att säga) slut. Detta av olika skäl – gallring, råttor, brand eller att man kommer till den tidpunkt de började föras. Allt fler registerposter i det äldre materialet kommer därför av detta skäl vara ofullständiga. Arbetet med att korrekt identifiera födelsenotisen till en avliden person ökar också. Karaktären på registerposterna under den tidiga tidsperioden blir därför väsentligen annorlunda än under senare delar – därmed sjunker också posternas kvalitet

Enligt min mening borde man inte gått så lång tillbaka som döda efter 1800 men när man nu gjort det är det rimligt att projektet sätter punkt med året 1800. Tyvärr har NÅDD redan satt igång med 1700-talet. Det är ett misstag.

Här finns en enastående resurs i form av alla frivilliga som arbetat med NÅDD som rimligen borde få arbeta med något nyttigare än att förlänga NÅDD till perioden före 1800. Eller att arbeta med 1900-talsdatabaser där det redan finns sådana. Är det möjligt att kanalisera deras intresse till arbeta med ett liknande men lite annorlunda projekt? I så fall vad?

Idag håller ArkivDigital på att bygga upp en förnämlig bukett av databaser, bland annat genom att köpa in sådana från bland annat släktforskningsföreningar, omfattande födda, vigda och döda före 1800. Databasen Befolkningen i Sverige, avskrifter från husförhörslängder, börjar även innefatta avskrifter från längder som bara omfatta 1700-talet.

Mitt förslag är att Sveriges släktforskarförbund istället ska starta med att registrera mantalslängder. Allt fler släktforskare kommer i sin personliga forskning fram till den punkt där kyrkböckerna »tar slut«. Man måste använda olika kompletteringskällor för att få fram resultat, men mantalslängderna är alltid kärnan i ett sådant projekt.

Många släktforskare registrerar redan idag mantalslängder – ofta för enskilda socknar även om mer ambitiösa projekt för hela härader existerar. Att ensam registrera en hel socken går, även om det tar tid,  men att genomföra ett helt härad eller mer är nästa för mycket. Att då kunna, genom ett av förbundet adminsitrerat och koordinerat registreringsprojekt, samarbeta med andra gör att den enskilde släktforskaren får ett ett större och därmed mer användbart dataunderlag i arbetet att kombinera mantalslängder med andra källor.

Kombination av olika källor har ofta lett till att projekt av typen rekonstruktion av kyrkböcker sett dagens ljus: en kombination av källavskrifter och släktforskningsresultat. Alltså samma sak som kännetecknar NÅDD. Enligt min uppfattning bör förbundet inte ge sig in på den vägen utan överlämna det åt enskilda forskare eller enskilda släktforskarföreningar.. 

Istället bör det vara en ren registrering av vad som står i källorna. Mantalslängder finns i de flesta falla som hyggligt kontinuerliga årliga längder (oftast i flera kopior i olika arkiv) utan större luckor från och med 1642. Till och med 1820 finns materialet också digitaliserat. Både Riksarkivet och ArkivDigital levererar mantalslängder digitalt och eftersom de hämtar mantalslängderna från (delvis) olika arkiv överlappar de varandra.

Släktforskare kan sedan använda resultatet för sin egen forskning och sina egna projekt. Till skillnad från kyrkboksforskning är enskilda uppgifter om en enskild person ett enskilt i en mantalslängd nästan aldrig användbar. Det är genom att sammanställa enskilda uppgifter för säg en hel socken under en följd av år som man kan nå resultat. Detta möjliggörs genom den plattform förbundet tillhandahåller materialet på eller att den enskilda släktforskaren laddar hem information om hela socknar eller härader. 

Nedladdning innebär inget sekretessproblem eftersom det inte finns levande personer i materialet. När forskare vid akademierna idag använder registerdata från SCB måste data av sekretessskäl hela tiden stanna på en plattform SCB tillhandahåller och därför måste analysen också ske där. Plattformen tillhandahåller därför statistisk programvara för detta. En enklare och billigare lösning för ett sådant här projekt är därför att den enskilde släktforskaren kan ladda hem de data man behöver.

Det får alltså inte bli en sluten lösning där man endast söker efter enskilda personer utan man måste kunna filtrera materialet på samtliga de variabler databsen innehåll.

Det är viktigt att man precisera under vilka villkor nedladdningen sker. Förlslagsvis bör det ske under en Creative Commons licens. Det finns flera olika licenser som har olika typer av restriktioner, exempelvis om materialet får användas för kommersiella ändamål eller inte, i vilken utsträckning man får ändra det eller inte etcetera.

Egentligen är det bara att sätta igång. Genealogiska Föreningen tillhandhåller sedan några år en registreringsmall för mantalslängder. Mallen togs fram av tiotalet medlemmar i GF för några år sedan och tillhandhålls under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell 4.0 Internationell licens och har såväl en användarinstruktion som instruktionsfilmer.

De som tog fram mallen var släktforskare från Skåne till Norrland med erfarenhet av hur mantalslängderna ser ut lokalt i olika delar i Sverige under olika tidsperioder. Mallen kan därför vara en bra startpunkt och licensen under vilket den är tillgänglig möjliggör att den utvecklas.

I praktiken behöver man göra många andra ställningstaganden: Vilket bör startåret bör vara? Olika för olika församlingar beroende på när husförhörslängderna startar eller samma för alla? Spelar det någon roll att det existerar samtida husförhörslängder? Hur ska man förhålla sig till alla individuella registreringsprojekt som redan pågår? Kan det vara möjligt att integrera dessa i projektet? Sedan tillkommer förstås intrikata frågor om eventuell normalisering av person- och platsnamn.

Ett sådant här projekt går långt utöver vad en enskild släktforskarförening har möjlighet att göra och det skulle innebära att ytterligare källmaterial görs tillgängligt för släktforskare på ett sätt som ger ett klar mervärde – och de släktforkare som börjar använda mantalslängder blir allt fler.

I vilken utsträckning kommer ett sådant projekt att generera intäkter utöver projektkostnader? Jag vet inte, men vi har inte ett släktforskarförbund för att det ska generera intäkter utan för det att ge mervärde för släktforskare.

Detta är del 2 av 2 av bloggen om mina fyrmänningar. Del 1 publicerades den 15 augusti.

Mina fyrmänningar är en väldigt heterogen grupp. Jag är född 1959 men de äldsta av mina fyrmänningar är födda i början av 1920-talet och de yngsta i slutet av 1980-talet. Se bilden nedan. Den stora spridningen beror inte på att de åtta paren i gruppen av NGA (se första delen av bloggen för förklaring av NGA) som gett upphov till mig och min fyrmänningar levde vid väldigt olika tidpunkter. Om man studerar födelseåren för de åtta kvinnorna som utgör NGA finner man att sex av dem föddes på 1830-talet och en på 1840-talet. Endast den åttonde avviker med 1861 som födelseår. Spridningarna i fyrmänningarnas födelseår beror nog istället på att dessa kvinnor fick barn under ganska lång tid under sina liv. Inte mindre än hälften av dem fick barn under loppet av 20 år eller mer. Jag tillhör alltså själv den vanligaste födelsekohorten, de födda mellan 1955 och 1959.

Källa: Egna beräkningar.

Man kan misstänka att födelseåren är normalfördelade givet histogrammets utseende. Fördelningen är visserligen inte helt symmetrisk och det är möjligt att svansarna är för stora. Dessa avvikelser är trots allt inte tilräckligt stora så ett statistiskt standardtest för normalfördelning visar att man i nio fall av tio kommer att göra ett misstag om man förkastar hypotesen om att födelseår är normalfördelat. Rimligen blir avvikelserna (grafiskt) allt mindre om studerar femmänningar etc.

Av de 16 i gruppen av NGA som jag härstammar från föddes nästan alla i Svealand, med endast en född i Västernorrlands län. I Svealand är endast Stockholms län inte representerat. Det finns dock en koncentration med hela åtta anor i Södermanlands län, tre i Västmanlands län och sedan en vardera från de fyra återstående länen i Svealand. Även de två ytterligare personer som mina halvfyrmänningar härstammar från föddes i Södermanlands län. 

Mina fyrmänningars födelseorter är däremot spridda över hela landet: Götaland 49, Svealand 191 och Norrland 148. Det stora antalet i Svealand beror förstås dels på att det är startpunkten för i stort sett alla linjer och dels på dragningskraften hos Stockholms stad och län under perioden vilket gjort att många flyttat dit innan fyrmänningarna föddes. Antalet i Norrland beror på att många av Hans och Anna Kajsas ättlingar blivit kvar i Västernorrlands län.

Det finns inte heller några grenar som kan sägas identifieras med namn, med ett undantag. Namnet Vestermark är alltså inte särskilt vanligt och bärs bara av fem fyrmänningar. Det under 1900-talet dominerande namnskicket, att hustru och barn tar mannens namn, har gjort att fyra av de fem vanligaste namnen bland mina fyrmänningar är Andersson (20), Nilsson (13), Pettersson (12) och Jakobsson (11), där Andersson och Nilsson båda är med bland Sveriges fyra vanligaste efternamn. Dessa grupper med samma patronymikon omfattar alltså fyrmänningar från olika grenar. Här smyger sig dock det näst vanligaste namnet bland mina fyrmänningar in, Lunneborg (16): ett barnbarn till Hans och Anna Kajsa gifte sig Lunneborg. Namnet Lundholm saknas bland fyrmänningarna. Det fanns visserligen redan i generation 4 (och tidigare) men den linje som fört namnet vidare omfattar bara mig själv, mina barn och barnbarn, min syster och en kusin med barn.