Rötterbloggen
Rötterbloggen

Likpredikningar

»Daniel Sommar war född 1647 (obekant hwar), blef, enligt en gammal ordinations-bok, som ännu finnes i Lund, ordinerad den 31 Dec. 1673, kallar sig der Daniel Ingwarsson Sommerus, och blef först Comminister i Huaröd och sedan Pastor derstädes, ifrån 1672 till 1705; han hade förestått tjensten något under sin företrädares lifstid. Han war blott en gång gift, neml. med sin företrädares, Kyrkoherdens i Huaröd Peter Frisdorfs dotter, Maria, och hade med henne twenne barn: Jöns, som blef Pastor i Hofby, och Elsa, gift 1705 med Contracts-Prosten Olof Hindbeck i Qwerrestad. I Huaröds kyrka finnes öfwer honom en grafsten med följande inscription: »Här under hwilar den Ärewördige och Wällärde H. Herr Daniel Sommar, mycket berymmelige Pastor wid Huaröd och Swenkjöps Församlingar i 32 år, och dödde Anno 1705 den 7 Augusti i sitt 58 ålders år.»»

Raderna ovan handlar om min förfader Daniel Sommar, och man kan nästan tro att de kommer från en gammal släktkrönika – men det stämmer inte riktigt. Denna »Tafla öfwer Sommarska Slägten» hittar man nämligen i likpredikan över Daniels sonsons son Jöns Sommar (1769-1843), och liknande genealogiska och biografiska avsnitt (så kallad personalia) finns i de flesta likpredikningar. Det kan verka malplacerat i ett så religiöst sammanhang, men det fanns en bakomliggande tanke som sammanfattas väl i likpredikan över fabrikören och handelsmannen Sven Lundberg i Karlshamn 1777 då kyrkoherden J. C. Stricker förkunnade att det var »en urgammal och tillika låflig sed, at wid de Dödas begrafningar uppteckna och föreställa deras wäl förda lefwerne, dem sörjandom til någon hugswalelse och androm til et efterdöme». Genom att skildra den dödes levnad från vaggan till graven, gärna med liknelser till bibeln, skulle likpredikan uppmuntra åhöraren (och sedermera läsaren, om likpredikan trycktes) att efterlikna den avlidnes kristna dygder.

b2ap3_thumbnail_Sommar_20160701-071733_1.jpgb2ap3_thumbnail_Sommar_20160701-071733_1.jpg

Rubriken personalia dyker upp första gången i det tidiga 1600-talets likpredikningar, och från och med 1640-talet innehåller avsnittet nästan alltid uppgifter om den avlidnes uppfostran och hemförhållanden, skolgång och studier samt yrke, karriär och andra särskilda livshändelser. Man kan även finna uppgifter om giftermål, äktenskaplig samlevnad, barn och annat som är kopplat till familjen. I vissa fall finns där ännu fler uppgifter, som sträcker sig en bra bit bortom personen likpredikan hölls över – såsom utredningen över Jöns Sommars fädernesläkt ovan. Personalian inleds alltid med ett stycke om födseln och föräldrarna, och när kyrkoböcker saknas kan likpredikan vara enda källan till sådana uppgifter. Stycket kan ibland innehålla detaljerade uppgifter om föräldrarna och faderns verksamhet eller karriär – om handelsmannen David Davidsons hustru Johanna Margaretha Wiedrichs (1689-1720) i Ystad sägs det till exempel att hon var

»Åhr effter Christi börd 1689. d: 17 Junii född och burin til werlden af Förnäma och Christliga Föräldrar uti Skårby Sochn. Fadren war för detta Äreborne och Wälbetrodde Arendatoren uppå Hunnestad Gård Hr. Otto Petterson Wiedrich. Moderen den äreborna Dygd- och Gudälskande Matrona Christina Mechelborg, hwilken förbenämde åhr och dag sin kiära Dotter til Werlden frambrakte.»

Uppgifter om födelse och föräldrar förekommer alltid men emellanåt får man även information om andra släktingar, ibland regelrätta släktutredningar i både sidled och bakåt – som i likpredikan över borgmästaren Nils Krååk (1594-1670) i Kalmar, där man får veta att

b2ap3_thumbnail_Krk_20160701-071815_1.jpgb2ap3_thumbnail_Krk_20160701-071815_1.jpg

»Hans Fader war then Ehreborne och Wälachtat Truls Kråk, fordom förnembligh Rådman här i Staden uthi 46. Åhrs tijdh. Hans Fahrfader war en förnämbligh Handelsman ock så här i Staden. Hans Moder war Ehreborne och Gudhfruchtige Matrona Hustru Maria Joensdotter, bägge i HERranom för en lång tijdh sedan affsompnade: Hans Moorfader war Wyrdigh och Wällärde Herr Joen i Döderby fordom Lector Theologiæ en lång tijdh här i Calmar Schola så ock Pænitentiarius; Hans Modermoder war sahl. Bispens Kylandri Systerdotter ifrån Linkiöping.»

Likpredikningarna är ibland oerhört ingående och ingen detalj lämnas oberörd, särskilt när det gäller studier och karriär. Det gällde ju att inspirera åhörarna till ett liv i samhällets gagn och tjänst. Man kan därför bland annat finna långa skildringar av skolgång, studier och vad det kunde leda till, såsom i likpredikan över inspektorn och brukspatronen Petter Lindbohm (1665-1717) i Filipstad:

 »Och som han under then i sin Faders huus hållande Præceptorers Information lät påskina en särdeles flitighet och nöijachtighet, samt ther wid at wela uthärda til sine kära Föräldrars största glädje och hugnad; ty wardt han i anseende ther til, försänd til Westeråhs berömlige Gymnasium 1682. ther han för sitt wundna framsteg i läsande directe intagen blef, och uphöll sig ther uthi samfälte 5. åhrs tijd med sina Præceptorers förklarade nöije, och sin egen goda nytta; och ther efter blef han för sin qwickhet uthi Räknande och Skrifwande, af then tå warande Landzhöfdingen uthi Wästeråhs, och sedermera Hans Excellence Kongl. Rådet och Præsidenten Högwälborne Herr Grefwe Lars Wallenstedt, 1687. för thes Skrifware äskad och antagen.» 

Även den avlidnes yrkesverksamhet och karriär brukar skildras i detalj, och de uppgifter som lämnas i detta stycke kan verka triviala men är ofta mycket intressanta för en släktforskare. Likpredikan över amiralitetskammarskrivaren Barthold Lönberg (1719-1765) i Karlskrona berättar till exempel att

»Åhr 1739, 40 och 41 förrättade Han, under the många Expeditioner, Källareskrifware Syßlan, såsom Extraordinarius, och giorde för en så wanskelig upbörd till wederbörandes nöye full redo, och therefter Ausculterade Han ett Åhr i Kongl. Ammiralitets Cammar-Contoiret och wardt sedan, som Contoirskrifware, med Fullmakt antagen, fick efter 3:ne åhrs förlopp wid samma syßla förflöttning til mera Lön. Ändteligen har Han de 4 sidsta förflutna Åhren gjordt, såsom ordinarie Cammarskrifware tjenst emot full Lön. Med hwad flit och idoghet Han deße sina syßlor förwaltadt, kunna säkrats både Hans Herrar Förmän och Med-Bröder innom wärcken intyga.»

Uppgifter om äktenskap och maka återfinns alltid, ibland även med vidare information om barn, makans föräldrar eller andra släktingar. Då arrendatorn Erik Olofsson (1618-1670) begravdes i Haliko kyrka sades det exempelvis att

»Anno 1644 den 22 Septemb. begaff han sigh effter Gudz Allwijse Försyn, i den Helige Treefaldigheetz Nampn i ett Christeligit och berömligit Echtenskap, medh nu i alsomstörsta Hiertans Sorg närwarande, den Ehreborna och dygdesamma Matrona Hustru Karin Erichsdotter, medh hwilken han ganska kärligen och liufligen i fem och tiugu Åhr och twå Månader sammanlefwat hafwer. Uthi hwilken tijd Gudh Allzmechtig deras Echtenskap med tolff Barn sex Söner och sex Döttrar, wälsignat hafwer: Aff hwilka en Son och tree Döttrar allareda för detta i HErranom affsomnade äre.»

b2ap3_thumbnail_Parment_20160701-071918_1.jpgb2ap3_thumbnail_Parment_20160701-071918_1.jpg

I likpredikningar över kvinnor fanns av förklarliga skäl ingen karriär eller yrkesutövning att beskriva, så där fick man fokusera på hennes roll som maka, mor och hushållerska. Dessa stycken brukar bli lite högtravande, men ger ändå en intressant bild av anmödrarnas personlighet – som i likpredikan över Christina Jonsdotter (1638-1670), gift med Anton Parment i Köping, som berättar att hon

 »i det öfriga til sådana Syslor och arbete som för en ung Jungfru tienlige woro bewändt, så at hoos henne haffwer strax uti ungdomen en synnerlig flijt och alfwarsamheet uti förberörde gudeliga öffningar lett förmärkias, det hon hafwer aff högt älskande Hiertelag til Gudz helga Ords innerlig betrachtande, altijd funnits benägen och dett med sielffwa wärket och på fölgde dygde-lefwerne betygat, och der näst i alla motto warit sinom k. Föreldrom en lydig och ödmiuk dotter, så wel den tijd hon hemma wistades, som och altid sedan in til sin dödzdag.»

Ett stycke i personalian som ibland är oproportionerligt långt är skildringen av den avlidnes sista tid i livet. Där kan man få detaljerade beskrivningar av de sjukdomar eller händelser som ledde fram till dödsfallet, skildringar av den dödes förberedelser inför nattvarden, syndabekännelse, trosbekännelser och nattvardsgång, samt sista ord eller gester som bekräftelse på den döendes fromma sinnestillstånd. Att detta stycke är så detaljerat beror på att det ju var själva dödsfallet som var hela likpredikans utgångspunkt, och här får man ofta mycket kött på benen. Om borgaren och handelsmannen Nils Jerffs hustru Karin Eriksdotter (död på 1670-talet) i Härnösand sägs det exempelvis att

»Hwad hennes Saliga hädanfärd och afsked anbelangar, hafwer HErren Gud förledne [...] tächtz hemsökia henne med en swår Bröst- och Magewärck, hwilken mera och mera förökades med någre andra swåra tillfälligheter; Och ehuruwäl Siukdomen syntes uti Majo någorlunda återwända, så at hon och sielf ett godt hopp gaf om ett önskeligit wälstånd, war thet doch ey länge, för än dödzens pijlar henne åter, dock nästan med slijka swårheter, som förr behäfftade, in till deß hon och sielff måste bekänna sig ey längre kunna uthärda, och therföre nu åstunda skilias hädan, och komma till sin Frälsareman JEsum, hwilken hon och troligen med ett fast hopp och tålamod dageligen åkallade tröstandes sig med Gudz Ord.»

Var finner man då dessa likpredikningar? Långt ifrån alla är bevarade, men på arkiv och bibliotek över hela Europa finns hundratusentals likpredikningar som trycktes mellan åren 1550-1750. I Sverige är det framförallt national- och universitetsbiblioteken som förvarar dessa genealogiska guldgruvor, däribland Kungliga Biblioteket i Stockholm och Lunds universitetsbibliotek, vars båda samlingar av likpredikningar finns sökbara via Libris. Även Uppsala universitetsbibliotek Carolina Rediviva förvarar många likpredikningar i personverssamlingen (personalverssamlingen), men eftersom de ännu inte registrerats i Libris får man använda kortkatalogen i bibliotekets katalogrum.

De flesta större bibliotek och statliga arkiv har många likpredikningar som också de går att hitta i Libris, och genom att använda sökordet likpredikan, lijkpredikan eller lijk-predikan får man mängder av träffar hos Krigsarkivet, Riksarkivet, Skoklosters slotts bibliotek, Stifts- och landsbiblioteket i Skara, Länsbibliotek Sydost, Norrköpings stadsbibliotek och Örebro universitetsbibliotek, för att nämna några. Även enskilda föreningar kan ha betydande samlingar – i Genealogiska Föreningens bibliotek förvaras närmare tusen likpredikningar från sent 1500-tal till tidigt 1900-tal, sökbara via ett namnregister på föreningens hemsida. Ja, det är bara att börja leta efter likpredikan som kan ge dig den där saknade pusselbiten eller kött på benen!

b2ap3_thumbnail_Dskalle_20160701-072013_1.jpgb2ap3_thumbnail_Dskalle_20160701-072013_1.jpg

Lästips

Gunshaga, Markus, »Dödens lämningar. Epitafier, begravningsvapen och likpredikningar som genealogiska källor», i Släktforskarnas årsbok 2016.

Stenberg, Göran, Döden dikterar – en studie av likpredikningar och gravtal från 1600- och 1700-talen, Stockholm, 1998.

Fortsätt läs mer
  2928 Träffar
  0 Kommentarer
2928 Träffar
0 Kommentarer

Lagen om alltings jävlighet

För många år sedan upptäckte jag att min farfars mors kusin ännu var i livet, 99 år gammal. Jag skrev ett brev till den gamla damen, som svarade vänligt. Jag skrev då ett nytt brev eftersom jag kom på att hon kanske hade foton på sina farföräldrar. En tid senare fick jag ett brev från damens dotter som berättade att modern avlidit strax efter sin hundraårsdag, innan hon besvarat min fråga om fotografierna... Ja, som släktforskare kan man ibland tänka »men givetvis» eller »hur stora är oddsen?», när forskningen går åt skogen på det mest ironiska sätt. Jag brukar själv säga att den enda lag som saknar kryphål är Murphys lag, även känd som »lagen om alltings jävlighet», och ibland känns det onekligen som att denna »lag» styr med allsmäktig hand – släktforskningen inkluderad. Genom åren har jag råkat ut för otaliga sådana händelser, som jag tänkte dela med mig av i dagens blogg. Jo, jag...

...fick nys om ett testamente efter en adelsman som eventuellt kan bekräfta ett faderskap – bara för att upptäcka att testamentet ligger i ett förseglat kuvert.

...letade efter en viktig flyttningsattest från 1808 – och ni kan ju gissa vilket år som saknas i den annars fullständiga serien attester från 1784?

...lyckades till slut hitta en husförhörslängd som avslöjade att min anfader Per Nilsson föddes i juni 1768 i Kyrkheddinge församling – bara för att upptäcka att just den sidan i födelseboken är utriven.

b2ap3_thumbnail_Andreassen-Holm-Bolivar.jpgb2ap3_thumbnail_Andreassen-Holm-Bolivar.jpg

...tog kontakt med en släkting som berättade att flera gamla fotoalbum fanns hos hennes faster – som visade sig vara en ilsken gammal dam som varken hade intresse av släktforskning eller lust att dela med sig av fotografierna.

...lyckades efter många års sökande hitta namnet på min anfader Per Perssons hustru i Norrvidinge socken, där kyrkoböckerna har brunnit – och upptäckte att hon hette Anna Andersdotter.

...fick veta att många intressanta dokument och fotografier ärvdes av gammelfarbror Rudolf – vars hus brann upp på 1930-talet.

b2ap3_thumbnail_Wadensten.JPGb2ap3_thumbnail_Wadensten.JPG

...upptäckte att en intressant gammal dagbok förvaras hos en adlig godsägare – som nyligen hade blivit grovt förolämpad av en annan släktforskare.

...hittade farfars okända syssling, som hade ett vackert gammalt fotoalbum – men som började bli dement, och det fanns inte ett enda namn skrivet på varken fotografierna eller i själva albumet.

Fortsätt läs mer
  6616 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Birgitta Krantz
Vilken otur! Men så kan det väl vara när man släktforskar. Dess emellan har du väl vad jag förstår av dina inlägg både haft tur oc... Läs mer
lördag, 18 juni 2016 20:44
Markus Gunshaga
Du har så rätt så, Birgitta - och det är just de härliga genombrotten och intressanta fynden som gör det mödan värt, även när det ... Läs mer
lördag, 18 juni 2016 23:02
6616 Träffar
2 Kommentarer

Kärt barn har många namn

Det gamla ordspråket lyder ju som bekant »kärt barn har många namn», och sådana barn stöter man emellanåt på i släktforskningen – med en något annan betydelse än den gängse. Inte sällan sticker dessa barn ut ur barnaskaran eftersom deras syskon i regel fått färre namn, och därför blir den aldrig sinande uppräkningen av förnamn nästan absurd i sammanhanget. Ett sådant exempel finner man i Karlstad vid mitten av förra sekelskiftet. Bokhandlaren Karl Axel Nerman (1841-1914) hade i första äktenskapet fem barn med någorlunda vanliga namn, nämligen Hjalmar Axel (1875), Tyra Anna (1876), Asta Signe Anna (1880), Folke Axelsson (1884) samt Åke Pihlgren (1886), och med andra hustrun Zelma Julia Maria Olin (1871-1911) fick han sonen Eskil Axelsson 1894. Sex år därefter var det dags för tillökning igen, och den 13 mars 1900 nedkom hustrun med en liten dotter. När det var dags för dop en månad senare hade föräldrarna helt lämnat de gängse ett-tre förnamnen, för den lilla flickan döptes till Selma Maria Elisabet Thyra Asta Anna Constantia Agnes Gerda Ester Barbro Margareta. Som om inte de tolv namnen var nog förärades hon dessutom ett litet patronymikon, Axelsdotter, och för att kröna det hela blev tilltalsnamnet det näst sista namnet, Barbro.

b2ap3_thumbnail_Karlstad-1900.jpgb2ap3_thumbnail_Karlstad-1900.jpg

Ur Karlstads stadsförsamlings kyrkoarkiv, vol. CI:13 (1895-1905), sid. 199 (bild: ArkivDigital).

Vilka tankar rörde sig i paret Nermans huvuden inför dopet? Det blev inga fler barn efter lilla Barbro, så kanske hon begåvades med alla de namn som betydde något för föräldrarna men som aldrig skulle hinna fördelas på en växande syskonskara? Antagligen var det i alla fall så min anfaders kusin Ingrid Christina Dahlman (1768-1853) och hennes make, komministern Johan Christian Hintze (1769-1833) i Lövestad tänkte när deras yngste son föddes 1809. Föräldrarna gifte sig ganska sent och hann bara få tre barn innan modern närmade sig fyrtioårsstrecket, och dessa döptes till Carl Gustaf (1801), Anna Helena (född och död 1804) och Anna Helena (1805). När så Ingrid blir gravid vid fyrtio års ålder insåg föräldrarna antagligen att detta skulle bli parets sista barn. När deras lille son döptes i Lövestad den 21 januari 1809 kan man nämligen läsa att han erhöll namnen Johan Göran Christian Christopher Lars Petter Michael. Personen som nedtecknade gossens namn i kyrkoboken har dessutom infogat små konstpauser i form av kommatecken mellan varje namn, och det är en syn man inte ser varje dag:

b2ap3_thumbnail_Lvestad-1809.jpgb2ap3_thumbnail_Lvestad-1809.jpg

Ur Lövestads kyrkoarkiv, vol. CI:3 (1759-1825), sid. 581 (bild: ArkivDigital)

De sju namnen finner man i föräldrarnas närmaste släktkrets, så föräldrarna tycks verkligen ha tagit i från tårna för att alla manliga släktingars namn skulle komma med – pappa Johan, farbror Göran, farbror Christopher, farfar Peter och morfar Mikael. Frågan är dock varifrån namnet Lars hämtats? Det är i varje fall inte tilltalsnamnet – detta blev Christian, och den lille gossen kallade sig som vuxen »Christian Johan». Kort och praktiskt – men inte ens i samma ordning som de sju namn som infördes i kyrkoboken 1809!

b2ap3_thumbnail_Vinslv-1831.jpgb2ap3_thumbnail_Vinslv-1831.jpg

Ur Vinslövs kyrkoarkiv, vol. CI:6 (1823-1848), sid. 147 (bild: ArkivDigital)

Långa namn må vara ovanliga i äldre tid, men inom samhällets högre skikt var de mer frekvent förekommande. De långa namnen fick där funktionen som social markör, och tre till fyra namn var inte ovanliga bland 1800-talets högre stånd. I sammanhanget finner man de mest extrema exemplen hos adeln, men även utanför adelsståndet finner man barn med ovanligt många namn. Exempelvis lät häradshövdingen och 1:e hovrättsnotarien August Falck och hans hustru Aurora Ekvall i skånska Vinslöv i augusti 1831 döpa en dotter till Anna Maria Constantia Magdalena Lovisa Fredrica Aurora Ulrica Helena. På hennes väg genom livet tycks dock namnen ha fallit bort ett efter ett, för i 1870-talets Lund finner man den mer måttliga mamsell »Anna Maria Constance Falck». Man kan undra vad Barbro, Christian och Anna, och alla de andra barnen tyckte om sina många förnamn? Antagligen lär vi varken få svar på detta eller veta vad föräldrarna tänkte, men vi kan åtminstone trösta oss med att kärt barn som bekant har många namn.

Fortsätt läs mer
  8292 Träffar
  0 Kommentarer
8292 Träffar
0 Kommentarer

En get, två grisar och tretton höns

När min farfars far Samuel Gustafsson (1895-1981) var tio år flyttade familjen från Lomma – där fadern i tjugo år slitit hårt på tegelbruket – till den lilla byn Håkantorp i Västra Karaby socken, sydost om Landskrona. Här inköpte fadern Gustaf Svensson ett litet lantbruk, som han och hustrun Anna Jönsdotter kämpade och slet med under resten av sina liv. Det lilla lantbruket skulle försörja två vuxna personer och elva barn – parets nio egna barn, födda mellan 1890 och 1909, och de två »oäkta» barnbarn som senare flyttade in hos morföräldrarna. Det kan verkligen inte ha varit en enkel sak, och man fick ta till alla medel – sonen Oskar har berättat att han som barn ofta följde med sin far när denne sålde skrot och sill för att dryga ut hushållskassan. Under första världskriget var det särskilt hårt, och en dag hände det som inte fick hända. Brödet tog slut. Mor Anna utbrast förtvivlat »nu är brödet slut och vi har inte mer att äta!», och när den sjuårige Oskar hörde detta tog han med en säck och begav sig hemifrån, utan att säga till sin mor. Han traskade sedan omkring i socknen och knackade på hos de större gårdarna för att tigga bröd, och eftersom storbönderna tyckte synd om den lille gossen lade de några halvor grovbröd i hans säck – på ett ställe fick han en hel limpa. När Oskar kom hem fick han en rejäl utskällning för att han tiggt, men mor Anna var så glad över att ha lite mat i huset igen så att tårarna flödade.

b2ap3_thumbnail_016-Gustaf-o-Anna2.JPGb2ap3_thumbnail_016-Gustaf-o-Anna2.JPG

Anna (1866-1952) och Gustaf Svensson (1861-1938) på äldre dar i sin trädgård.

När det gäller familjens lantbruk har jag hört sägas att det var klent och tungt, men ingen av de gamla släktingarna kunde ge mer exakta uppgifter. Hur stor var arealen, vad odlade familjen och vilka djur hade man? Liknande frågor har nog många släktforskare när det gäller förfädernas och släktingarnas lantbruk i början av 1900-talet, och det finns ett enkelt sätt att hitta svaren. Mellan åren 1913 och 1920 genomförde nämligen Hushållssällskapet på uppdrag av Statistiska Centralbyrån en praktisk undersökning där man samlade in uppgifter om Sveriges jordbruk på gårdsnivå, och i det bevarade källmaterialet får man inte bara en unik inblick i det tidiga 1900-talets lantbruk utan hittar även svaren på just de frågor jag ställer ovan.

b2ap3_thumbnail_Lokalunderskning-1915.jpgb2ap3_thumbnail_Lokalunderskning-1915.jpg

Till familjen Svenssons gård i Håkantorp anlände Statistiska Centralbyråns representant den 15 juni 1915, alltså mitt under första världskriget. Man noterade att »Uppgift lämnad den 15/6 av ägarens hustru», så antagligen var husfadern ute och sålde skrot eller sill, samt att man besökte gårdens brukningsdel. Det antecknades att det lilla lantbruket höll en valack som arbetshäst samt att man hade en get, två gödsvin, två grisar under fyra månader och tretton höns. Den 0,1 hektar stora trädgården innehöll även en 200 kvadratmeter stor köksväxtodling (äldre släktingar har berättat att där fanns många träd och buskar, bland annat en vit krusbärsbuske samt ett stort päronträd), medan åker- och odlingsmarken var 1,8 hektar stor. Där hade man gjort nyodling de senaste fem åren, och nu odlades höstråg, potatis, foderrotfrukter och hö. År 1914 hade skörden tydligen uppgått till 800 kilo höstråg, 7 ton potatis och 1,5 ton hö – där ser man! Man får som synes veta en hel del om det tidiga 1900-talet jordbruk i Sverige, och dessa så kallade »lokalrapporter» har numera skannats in av SVAR. Till och med den 23 maj är materialet dessutom fritt tillgängligt via hemsidan, så passa på om ni vill veta mer om era förfäders och släktingars lantbruk för hundra år sedan!

b2ap3_thumbnail_016-Gustaf.jpgb2ap3_thumbnail_016-Gustaf.jpg

Fortsätt läs mer
  2101 Träffar
  0 Kommentarer
2101 Träffar
0 Kommentarer

Anavundsjuka

Avundsjuka är inte bara en av de sju dödssynderna, utan även ett otrevligt sinnestillstånd, vare sig man själv är avundsjuk eller upplever avundsjuka från omgivningen. I vissa sammanhang är det dock väldigt svårt att inte avundas andra, och tyvärr är släktforskning ett sådant sammanhang – åtminstone för mig. Det handlar dock inte alls om missunnsamhet, för jag unnar andra släktforskare allt gott i världen, men ibland kan jag inte låta bli att tänka: »åh, jag vill också...».

b2ap3_thumbnail_IMG_0285.jpgb2ap3_thumbnail_IMG_0285.jpg

Kjell Christoffer Hagerman, adlad Rosenblad (1740-1808), som slutade sina dagar som major med överstelöjtnants namn, heder och värdighet samt riddare av Svärdsorden.

Jag avundas släktforskare som har adliga anor – inte för att det på något sätt skulle vara finare än alla torpare och hemmansägare i min antavla, utan för att välborna damer och herrar ökar chanserna till spännande källmaterial. Dagböcker, memoarer, berättelser, brev och andra personminnen – för att inte tala om alla vackra porträtt – som kan ge släktforskningen kött på benen. En adelsman som både avporträtterades och efterlämnade skriftligt källmaterial är min anfader Anders Dahlmans svåger Kjell Christoffer Hagerman, adlad Rosenblad (1740-1808). På porträttet syns han iförd krigsmundering och pudrad peruk, och i den dagbok han förde på örlogsskeppet Prins Carl under 1790 års sjökampanj beskriver han bland annat målande vad som hände sedan han tillfångatagits av ryssarna:

»Vi blef då förde till armial Skjeppet Rostislaf, en magnifique 3 däckare med 100 Canoner utom 8 st nicker. Därest Herr Amiralen med många förnäma Herrar af flottan var. Amiralen en gammal Herre, klädd i en blå Sictenpälls med dyrbart foderverck, nattmössa och Hatt på hufvudet. – Under dett vi nalkades detta i Wattnet flytande Slott, hördes därifrån en Superbe musique, af många Trumpeter, W althorn – Puker och hårda instrumenter. [...] Klockan var nu millan 3 och 4 på eftermiddagen, Ett bord var serverat med kall mat, däraf oss blef båden, men ingen af oss åt, ty hvar och en tjände sig nog mätt af Harm.»

Ack, om man ändå hade sådana spännande saker i antavlan! Något annat jag avundas är släktforskare som har fotografier på sina förfäder långt tillbaka i tiden. Något jag själv skattar högt är de båda fotografierna på min farmors farmors mormors far, fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882) – men utöver dessa dyrgripar är det ont om foton på mina förfäder. Jag har exempelvis inga fotografier på varken morfars farfar Johannes Thoresen (1840-1924) eller farfars morfars föräldrar Hans Petter Persson (1839-1923) och Kjerstina Persdotter (1834-1924), trots att de levde en bra bit in på 1900-talet. Är det då konstigt att man blir avundsjuk på släktforskare som stoltserar med foton på en hel drös med förfäder födda under 1810- och 1820-talet?

b2ap3_thumbnail_Carlbergs.jpgb2ap3_thumbnail_Carlbergs.jpg

Innan kameran uppfanns fick man ju som bekant anlita en konstnär när man ville föreviga sitt anlete, och runt om i Sverige finns många vackra gamla porträtt – vem blir inte avundsjuk på släktforskare som har sina förfäder inramade på väggen? Ju »finare» släkt desto fler porträtt, men eftersom mina förfäder inte var särskilt »fina» har de heller inte avporträtterats för eftervärlden. Förutom en och annan prästvigd kusin eller syssling till mina förfäder finns bara en inramad äldre person i mitt släktträd, och det är den ovan fotograferade förfadern Johan Carlbergs yngsta dotter Louise (1832-1869). Det hade inte varit helt fel om även farföräldrarna eller systern Johanna besökte någon konstnär under sin livstid – men nu ska jag inte vara avundsjuk utan istället glädja mig åt de släktforskare som har generationer av förfäder på väggen, i färg.

b2ap3_thumbnail_Carlberg-Anna-Louise-1832-1869-hos-Lenhammar-Gunilla.JPGb2ap3_thumbnail_Carlberg-Anna-Louise-1832-1869-hos-Lenhammar-Gunilla.JPG

Jag blir ofta avundsjuk på släktforskare som har sina anor centrerade till områden med genealogiska fördelar. Som bloggens ärade läsare har märkt var de flesta av mina förfäder skåningar, och en nackdel med att forska i Skåne är att det knappt finns husförhörslängder före 1810-talet. I de andra landskap där jag har anor, såsom Dalsland, Västmanland och Småland, hittar man däremot husförhörslängder en bra bit ner på 1700-talet, och i Västergötland omnämns ej sällan de avlidnas föräldrar i dödboken (som till exempel när min anfader Sven Arfvidsson dör i Näs socken 1776, här nedan). Sådana uppgifter finner man aldrig i Skåne, och även om jag är glad för mina få västgötska anor blir jag lite avundsjuk på de släktforskare som har många anor i detta landskap. Å andra sidan förbannar jag ofta att de västgötska socknarna är små och ofta många inom samma pastorat, samtidigt som prästerna inte alltid var så noga med moder- och annexförsamling, något som försvårar släktforskningen rejält. Kanske är de västgötska släktforskarna avundsjuka på mina skånska anor av den anledningen? Andra genealogiska fördelar som skiljer landskapen åt är databaser, namn- och personregister, släktböcker eller liknande – och det är nog ingen tvekan om att sådana ojämlikheter väcker avundsjuka i släktforskar-Sveriges alla hörn! 

b2ap3_thumbnail_Ns.jpgb2ap3_thumbnail_Ns.jpg

Nej, avund är verkligen ingen trevlig sak, men ibland kan man bara inte hjälpa det. När man släktforskar finns det ju uppenbarligen många anledningar att känna avundsjuka, eller anavundsjuka, som jag brukar kalla det, och därför är jag nyfiken – vad väcker din anavundsjuka?

Fortsätt läs mer
  2058 Träffar
  0 Kommentarer
2058 Träffar
0 Kommentarer

Krigsarkivets fotografisamling

De flesta släktforskare vet att de statliga arkiven förvarar tusentals hyllmeter av gulnat gammalt papper, men där finns även mycket annat intressant – däribland en hel del fotografier. Ett av dem, Krigsarkivet i Stockholm, har en omfattande fotografisamling delats upp i framförallt fem delar: 1) gruppfotosamlingen, 2) porträttsamlingen, 3) porträttalbumsamlingen, 4) unikatsamlingen och 5) albumsamlingen. Gruppfotosamlingen (1) är en av Krigsarkivets största fotosamlingar, och innehåller närmare 9000 fotografier. Dessa utgörs till större delen av gruppbilder av officerare, dock inte alltid namngivna, men även många svartvita bilder från regementen, militära skolor, kompanier och andra truppavdelningar samt staber, kårer och fältövningar.

b2ap3_thumbnail_Bild-1-album-103.JPGb2ap3_thumbnail_Bild-1-album-103.JPG

Krigsarkivets porträttalbumsamling innehåller många fotoalbum, fyllda av vackra gamla porträttfotografier. I album nr. 103, som tillhörde överstelöjtnanten och konstnären J. G. Arsenius (1818-1903), finner man exempelvis fotografier på kammarrådet Beck, bankokommissarien H. Ossbahr, prosten J. A. Säwe och patronen Korsell.

b2ap3_thumbnail_Bild-2.JPG

Kortkatalogen är ganska omfattande, och utgör nyckeln till fotografisamlingarna. Kapten Mauritz Gabriel Clairfelts (1821-1908) kort hänvisar exempelvis både till porträttsamlingen och porträttalbum nr. 113, sidan 16.

Porträttsamlingen (2) består av olika delar, både monterade och omonterade. Främst innehåller samlingen officerare, men där finns även många porträtt på kungar, präster, och musikdirektörer, allt från 1500-talet till en bra bit in på 1900-talet. Den monterade delen har ett namnregister som sedan många år tillbaka finns sökbart via SVAR, och även utan abonnemang ger sökträffarna information om namn, data och vilken samling porträttet tillhör (arméns eller flottans porträttsamling). Porträttsamlingen finns även indexerad i en kortkatalog i Krigsarkivets expedition, där man dessutom finner hänvisningar till porträttalbumsamlingen (3). Många av fotografierna visar oljeporträtt och miniatyrer, men även vördnadsbjudande gamla militärer födda i slutet av 1700-talet. I album nr. 165 hittar man bland andra överstelöjtnant Daniel Boëthius (1791-1870) och de tre majorerna Julius Fredrik von Sass (1790-1874), Peter Georg von Wright (1793-1868) och Robert Ulrik Henrik von Bahr (1794-1873), som syns i mitten i albumet nedan från vänster till höger:

b2ap3_thumbnail_Bild-3-album-165.jpgb2ap3_thumbnail_Bild-3-album-165.jpg

Om porträttsamlingen främst består av officerare innehåller porträttalbumsamlingen personer av skiftande bakgrund, och medan de gemena soldaterna och ryttarna i regel återfinns i den anonyma massan bland gruppbilderna innehåller porträttalbumsamlingen fotografier på mer framstående soldater som antingen tjänstgjort länge eller tilldelats medaljer och dylikt. I album nr. 168 finner man till exempel tre soldater från Upplands regemente, från vänster till höger nr. 32 Anders Eklund (1793-1866) vid Enköpings kompani, nr. 84 Jan Flinta (1795-1874) vid Livkompaniet samt nr. 66 Jan Erik Bergqvist (1822-1876) vid Hagunda kompani, varav Eklund tilldelades svärdsmedaljen 1855 och Flinta tjänade sin rote i hela fyrtiofem år:

b2ap3_thumbnail_Bild-4.jpgb2ap3_thumbnail_Bild-4.jpg

I porträttalbumsamlingen finns även många kvinnor, främst hustrur och döttrar till framstående män – både militära och civila – men även aktriser, konstnärinnor och andra spännande damer. Albumen innehåller även många fotografier på änkefruar födda kring sekelskiftet 1800 eller till och med under 1700-talet, och tre av dem möter betraktaren i sina finaste kläder: från vänster till höger har vi Sophie Hagström (1804-1891), änka efter professorn och konstnären Carl Johan Fahlcrantz i Stockholm, Clara Molander (1796-1873), änka efter komminister J. A. Blom i Grebo pastorat och Ulrika Talena Boij (1784-1878), änka efter lagmannen Gustaf von Röök i Åkerby.

b2ap3_thumbnail_Bild-5.jpgb2ap3_thumbnail_Bild-5.jpg

Om ni har möjlighet nästa gång ni är i Stockholm, sväng inom Krigsarkivet och botanisera i deras stora fotografisamling. Som synes innehåller den många intressanta gamla fotografier, och vem vet – kanske hittar även du någon släkting eller ana?

 

P. S. På tal om gamla fotografier – ni har väl inte missat artikeln i Folkbladet om Anbytarforums egen fotodetektiv, Ann-Mari Bäckman?

Fortsätt läs mer
  3102 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Gabriella
Min farfar var i norska gränsen och möte tyskar där andra världskriget hur får ja information om det. Mail juli a grand in i hotma... Läs mer
söndag, 24 april 2016 22:19
Gabriella
Mail
söndag, 24 april 2016 22:20
3102 Träffar
2 Kommentarer

Arkivbesök

Igår besökte jag Arkivcentrum Syd i Lund, en plats jag reser till alltför sällan med tanke på hur många lyckliga stunder jag haft där. Det blev många volymer att undersöka, och medan jag satt där i forskarsalen funderade jag över hur det hela startade för mig, när jag började släktforska för sexton år sedan. Då gällde det att skynda sig in i landsarkivets forskarsal när de öppnade klockan 9, annars var risken stor att man inte fick plats. När jag besökte Arkivcentrum Syd igår lunkade jag in vid klockan 11, och tyckte att det var ovanligt många besökare i forskarsalen – då var ändå nitton av de tjugofyra forskarplatserna lediga!

b2ap3_thumbnail_2_20160407-180439_1.jpgb2ap3_thumbnail_2_20160407-180439_1.jpg

Vad betyder egentligen arkiven i dagens digitaliserade värld, där allt går i en rasande fart? Hur många av de som börjar släktforska idag kommer aldrig någonsin sätta sin fot på ett arkiv? Hur vänder vi denna trend, och hur kan arkiven bli populära igen? På vilket sätt kan man förhindra att arkiven blir något som ska digitaliseras sönder och sedan glömmas bort? Arkiven svämmar nämligen över av spännande register, databaser och källmaterial som ännu inte har (och kanske aldrig kommer att) digitaliseras, och den släktforskare som aldrig besöker ett arkiv går utan tvekan miste om härliga upplevelser.

b2ap3_thumbnail_1_20160407-180503_1.jpgb2ap3_thumbnail_1_20160407-180503_1.jpg

Vid ett av mina senaste besök på Arkivcentrum syd plöjde jag domböcker som ännu inte blivit digitaliserade. Jag letade efter min utomäktenskapliga anmoder Johanna Johansdotters (1816-1883) föräldrar i Hyby, men tyvärr höll de sig undan. I Bara häradsrätts dombok 1815 fick jag dock reda på att Johannas farmors bror Sven Ahlström (1769-1823) tydligen slapp betala skatt eftersom han var blind. Hur han då kunde vara församlingens organist övergick mitt förstånd, men i Hybys sockenstämmoprotokoll 1813 läste jag sedan att »Sven Ahlström är anförd såsom blind, men är endast svagsynt eller mycket närsynt». Där ser man...

I 1817 års dombok upptäckte jag dessutom att min anmoder Karna Nilsdotter (1768-1828) i Vismarlöv tydligen tröttnade på att hennes ägor »ofta ofredas af vanartigt folk» och därför krävde böter för alla som vistades där olovligt, samtidigt som hennes dotters blivande svärfar Nils Larsson (1772-1846) i samma by hade det dåliga omdömet att dyka upp berusad vid hösttinget 1818. Häradsrätten ansåg att »alldenstund synbarligen märkas kunde, att bemälte Nils Larsson war drucken, fördenskull [...] varder han Nils Larsson, för första resan fylleri [inför Domstol] pliktfäld [...] och tillsades närvarande Kronofjerdingsman, att honom i förvar taga, intill dess han blifver nyckter». Många intressanta uppgifter till släktträdet, uppgifter som jag aldrig hittat om jag inte besökt ett arkiv.

b2ap3_thumbnail_3_20160407-180524_1.jpgb2ap3_thumbnail_3_20160407-180524_1.jpg

På arkiven finns inte bara arkivhandlingar, utan även mängder av böcker. Forskarsalens bokhyllor på Arkivcentrum Syd dignar av referenslitteratur av stort intresse för släktforskaren, såsom Lunds stifts herdaminne, Svenskt Biografiskt Lexikon, Hugo Samzelius' Kongl. skogs- och jägeristaten : biografiska studier 1539-1898 och Gustaf Upmarks Guld- och silversmeder i Sverige 1520-1850 – bara för att nämna några av dessa biografiska och genealogiskt intressanta titlar!

b2ap3_thumbnail_4_20160407-180546_1.jpgb2ap3_thumbnail_4_20160407-180546_1.jpg

Datorerna på Arkivcentrum Syd innehåller många spännande databaser och register, såsom Blekinge båtsmansregister, Bräkne härads dombok 1700-1750, Lunds landsarkivs bouppteckningsregister för diverse härads- och rådhusrätter, Svalövsbygdens födda-döda 1895-1936, Skråhandlingar och mycket annat spännande. Vad mer kan en släktforskare begära?

b2ap3_thumbnail_5_20160407-180609_1.jpgb2ap3_thumbnail_5_20160407-180609_1.jpg

Långt ifrån alla register har lagts in i datorn. I pärm efter pärm utanför forskarsalen trängs bouppteckningsregister ända fram till nutid, däribland över Halmstad 1900-1955, Eslövs tingsrätt 1984-2001, Karlshamn 1950-1984, Klippans tingsrätt 1980-1994 och Kristianstads rådhusrätt 1936-1966. Den som söker skall finna!

b2ap3_thumbnail_6_20160407-180635_1.jpgb2ap3_thumbnail_6_20160407-180635_1.jpg

Hur många av de som börjar släktforska anno 2016 kommer aldrig fylla i en sån här beställningsblankett? Troligen allt för många, vilket är synd eftersom dessa små filurer är en viktig nyckel till arkivens underbara värld. Här beställde jag själv fram Simrishamns dombok 1766, som mycket riktigt bekräftade att min anfader Reinhold Rasmusson (1766-1823) i Södra Mellby socken var son till skräddargesällen Rasmus Reinholdsson (1745-1827). Fadern erkände inte bara faderskapet frivilligt, utan ville dessutom betala tio daler silvermynt årligen till sonens uppfostran – bra jobbat, Rasmus!

b2ap3_thumbnail_8_20160407-180729_1.jpgb2ap3_thumbnail_8_20160407-180729_1.jpg

Att bläddra i de gamla handlingarna i forskarsalens lugna vrå bjuder alltid på en stunds meditation, långt bort från jäkt och stress. En möjlighet att sakta drömma sig tillbaka i tiden, och lägga all fokus på de människor som vandrat på jorden före oss. För vi måste komma ihåg att det är just människor vi forskar kring, något som ibland är lätt att glömma – men som man lika lätt påminns om på arkiven. En sådan påminnelse fick jag själv vid senaste besöket på Arkivcentrum Syd – den 15 maj 1724 krånglade någons fjäderpenna, så bland Lunds domkapitels brevkoncept samma år hamnade ett tydligt fingeravtryck i bläck. Den känsla jag fick av det lilla fingeravtrycket var obeskrivlig, och plötsligt kände jag mig verkligen som en länk mellan nutid och dåtid. De 292 år som passerat sedan fingeravtrycket hamnade där kändes plötsligt som ingenting, och denna fantastiska upplevelse fick jag vara med om – tack vare ett arkivbesök.

Fortsätt läs mer
  2160 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Anders Pemer
Fantastiskt fin betraktelse!
fredag, 15 april 2016 00:25
2160 Träffar
1 Kommentar

Biografier, matriklar och porträttgallerier

För mig handlar släktforskning minst lika mycket om personhistoria som genealogi, och därför är jag väldigt svag för biografisk litteratur. Detta märks nog emellanåt när jag bloggar, exempelvis i somras då jag skrev om veckotidningen Hvar 8 dag. Den bloggen lästes av en vänlig bibliotekarie som tipsade mig om annan intressant litteratur, och det visade sig finnas en hel uppsjö av sådana böcker. Förr i tiden lades nämligen stor vikt vid vad man gjorde, och vem man var definierades ofta av vad man var –  vare sig det var skulptör eller landshövdingska, hemmansägare eller överstelöjtnant, engagerad i nykterhetsrörelsen eller välgörenhet, skarpskytterörelsen eller något idrottssällskap. Man var stolt över vad man gjorde och ägnade sig åt, något man ville berätta för andra, ofta tillsammans med ett fotografi. De litteraturtips jag fick i somras har jag sedan kompletterat, och i dagens blogg delar jag med mig av de biografier, matriklar och porträttgallerier som jag hittills lyckats finna – håll till godo!:

b2ap3_thumbnail_IMG_9480.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_9480.JPG

Ur Porträttgalleri från Kristianstads län (1931), där man bland andra kan läsa om kamrer Lars Nilsson, mejeriförestånderskan Elise Ohlsson, omnibusägaren Emil Persson och folkskolläraren G. H. Vetterström i Degeberga.

Allmänt

Porträttgalleri från Blekinge län (1932).

Porträttgalleri från Dalarna (1935).

Porträttgalleri från Gästrikland (1935).

Porträttgalleri från Halland (1939).

Porträttgalleri från Hälsingland (1936).

Porträttgalleri från Kristianstads län (1931).

Porträttgalleri från Malmöhus län (1930).

Porträttgalleri från Norrbottens län (1937).

Porträttgalleri från Närke (1939).

Porträttgalleri från Skaraborgs län (1933).

Porträttgalleri från Småland (1932).

Porträttgalleri från Södermanland (1934).

Porträttgalleri från Värmland (1933).

Porträttgalleri från Västerbottens län (1936).

Porträttgalleri från Västmanland (1934).

Porträttgalleri från Älvsborgs län (1938).

Porträttgalleri från Örebro län (1934).

Porträttgalleri från Östergötland (1937).

Svensk biografisk kalender : Malmöhus län (1919).

Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok, del 1-8 (1941-1955).

Svenskt biografiskt lexikon (1918- ).

Vem är det : svensk biografisk handbok (1912- ) (utkommer ungefär vartannat år).

Vem är vem? (1:a uppl. 1945-1950, 2:a uppl. 1962-1968).

Svenskt porträttgalleri : med biografiska uppgifter, del 1-25 (1895-1913):

Del 1, Kungliga familjen samt Konungens stamfader och öfriga aflidna medlemmar af konungahuset.

Del 2, Kungl. svenska hofstaterna.

Del 3, Konungens statsråd, Konungens högsta domstol, Kungl. Maj:ts kansli, Kungl. Maj:ts beskickningar till främmande makter samt svenska och norska aflönade generalkonsuler, konsuler och vice konsuler.

Del 4, Öfverrätter och kollegier samt öfriga centrala ämbetsverk.

Del 5, Riksdagen 1896 och dess sekreterare, justitieombudsmannen, dess suppleant, bibliotekarien samt fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret.

Del 6, Häradshöfdingar, städernas styrelser samt Sveriges advokatsamfund.

Del 7, Armén. häfte 1, Generalitetet, de kungliga personernas staber, generalstaben och fortifikationen.

Del 7, Armén. häfte 2, Första arméfördelningen samt Kungl. Vaxholms grenadierregemente.

Del 7, Armén. häfte 3, Andra arméfördelningen.

Del 7, Armén. häfte 4, Tredje arméfördelningen samt Kungl. Vermlands regemente.

Del 7, Armén. häfte 5, Fjärde arméfördelningen.

Del 7, Armén. häfte 6, Femte och sjette arméfördelningarna.

Del 7, Armén. häfte 7, Militärbefälet på Gotland, Gotlands trupper samt k. arméförvaltningen, kommendantstaten, intendenturkåren, k. väg- och vattenbyggnadskåren.

Del 8, Kungliga flottan.

Del 9, Kungl. Maj:ts befallningshafvande med landsstaten.

Del 10, Prästerskapet. häfte 1, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Uppsala ärkestift med Stockholms stads prästerskap.

Del 10, Prästerskapet. häfte 2, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Linköpings stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 3, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Skara stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 4, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Strängnäs stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 5, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Västerås stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 6, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Växjö stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 7, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Lunds stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 8, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Göteborgs stift. 

Del 10, Prästerskapet. häfte 9, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Kalmar stift. 

Del 10, Prästerskapet. häfte 10, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Karlstads stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 11, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Hernösands stift. 

Del 10, Prästerskapet. häfte 12, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Luleå stift. 

Del 10, Prästerskapet. häfte 13, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Visby stift.

Del 11, Upsala och Lunds universitet, Karolinska mediko-kirurgiska institutet samt Stockholms och Göteborgs högskolor.

Del 12, Lärarekåren. häfte 1, De allmänna läroverken, seminarierna samt enskilda läroverk med dimissionsrätt i Stockholms stad samt Uppsala och Linköpings stift.

Del 12, Lärarekåren. häfte 2, De allmänna läroverken och seminarierna i Skara, Strängnäs, Västerås och Växjö stift.

Del 12, Lärarekåren. häfte 3, De allmänna läroverken och seminarierna i Lunds, Göteborgs och Kalmar stift.

Del 12, Lärarekåren. häfte 4, De allmänna läroverken och seminarierna i Karlstads, Hernösands, Luleå och Visby stift.

Del 13, Läkarekåren.

Del 14, Akademier samt vittra och lärda samfund.

Del 15, Författare.

Del 16, Tidningsmän.

Del 17, Ingeniörer.

Del 18, Apotekare.

Del 19, Bankmän.

Del 20, Arkitekter, bildhuggare, målare, tecknare, grafiker, mönsterritare och konstindustrialister.

Del 21, Tonkonstnärer och sceniska artister.

Del 22, Idkare af handel, industri och sjöfart i Stockholm.

Del 23, Sällskapet Idun 1862-1903.

Del 24, Veterinärer och tandläkare.

Del 25, Riksdagens första och andra kammare 1867-1904. 1, Riksdagens första kammare.

Del 25, Riksdagens första och andra kammare 1867-1904. 2, Riksdagens andra kammare.

b2ap3_thumbnail_Picture-156_20160324-094455_1.jpgb2ap3_thumbnail_Picture-156_20160324-094455_1.jpg

Ur Svenskt porträttgalleri, del 24 – längst ner syns min farmors farmors mors kusin Bernhard Carr (1865-1947), som vid tidpunkten var stadsveterinär i Norrköping.

Konst och konsthantverk

Upmark, Gustaf, Guld- och silversmeder i Sverige 1520-1850 (Stockholm, 1925; ny uppl. 1943).

Svenskt konstnärslexikon : tiotusen svenska konstnärers liv och verk (1952-1957).

Index över svenska porträtt 1500-1850 i Svenska porträttarkivets samlingar, del 1-3 (1935-1943).

b2ap3_thumbnail_Picture-165.jpgb2ap3_thumbnail_Picture-165.jpg

Ur Index över svenska porträtt 1500-1850 i Svenska porträttarkivets samlingar, del 1. Långt ifrån alla indexerade porträtt avbildas i boken, men en hel del av dem gör det. Här synd bland andra landshövdingen Jacob Burensköld (1655-1738), adelsdamen Anna Bååt (1579-1649) och den bekante genealogen Johannes Bureus (1568-1652).

Musik

Körsången i Sverige, del 1-3 (1946-1947).

Svenska kyrkomusici : biografisk uppslagsbok (1928, 1936 och 1944).

Sveriges underhållnings-, dans- och restaurangorkestrar samt militära musikkårer (1944).

b2ap3_thumbnail_Sveriges-underhllnings-.jpgb2ap3_thumbnail_Sveriges-underhllnings-.jpg

Ur Sveriges underhållnings-, dans- och restaurangorkestrar samt militära musikkårer (1944). På detta uppslag finner man Roséns orkester från Eksjö, Siewerts kvintett och Strozzi's Venezia-ensemble från Jönköping samt Togo dansorkester från Nässjö.

Kyrka och religion

Biografiskt album för Svenska missionsförbundet : fotografier och biografiska data över predikanter, missionärer och övriga missionsarbetare (flera uppl. mellan 1928-1978)

Göteborgs stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Härnösands stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Kalmar stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Karlstads stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Linköpings stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Luleå stift 1904-1981. Församlingar och prästerskap (1982).

Lunds stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Skara stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Stockholms stads herdaminne från reformationen intill tillkomsten av Stockholms stift. Biografisk matrikel (av Gunnar Hellström), 1951.

Strängnäs stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Uppsala stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Wisby stifts herdaminne. Efter mestadels otryckta källor utarbetadt (av O.W. Lemke), 1868.

Västerås stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Växjö stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

 

Uppfostran och undervisning

Odencrantz, Elin, Matrikel över svenska kvinnor som avlagt examen 1875-1914 (1914).

Setterdahl, Axel, Östgöta nation i Lund : 1668-1913 : biografiska och genealogiska anteckningar jämte historik (Linköping, 1913).

Sjöström, Carl, Blekingska nationen 1697-1900 : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik (Lund, 1901).

Sjöström, Carl, Göteborgs nation i Lund 1669-1906 : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik (Lund, 1907).

Sjöström, Carl, Kalmar nation i Lund 1670-1914 : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik (Lund, 1915).

Sjöström, Carl, Norrlands nation i Lund : biografiska och genealogiska anteckningar (Lund, 1902).

Sjöström, Carl, Skånska nationen före afdelningarnes tid (1682-1832) : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik (Lund, 1897).

Sjöström, Carl, Skånska nationen 1833-1889 : biografiska och genealogiska anteckningar (Lund, 1904).

Sjöström, Carl, Smålands nation i Lund 1668-1921 : biografiska och genealogiska anteckningar (Lund, 1922).

Sjöström, Carl, Södermanlands nation i Lund : biografiska och genealogiska anteckningar (Lund, 1911).

Sjöström, Carl, Vermlands nation i Lund 1682-1907 : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik (Lund, 1908).

Sjöström, Carl, Vestgöta nation i Lund : 1683-1910 : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik (Lund, 1911).

Sveriges sjöbefälsskolor 1913-1960, del 1-2 (1960 - 2:a uppl. med suppl. för åren 1961-62 utkom 1964).

Sveriges småskollärarinnor i ord och bild, del 1-3 (1945).

b2ap3_thumbnail_Sveriges-sjbeflsskolor-1913-1960.jpgb2ap3_thumbnail_Sveriges-sjbeflsskolor-1913-1960.jpg

Ur Sveriges sjöbefälsskolor 1913-1960 – här syns några av de herrar som blev examinerade sjöingenjörer i Malmö 1935.

Yrkeskvinnor och kvinnor i offentlig verksamhet

Hedberg, Walborg, Svenska kvinnor från skilda verksamhetsområden :  biografisk uppslagsbok (1914).

Kvinnor i fosterländsk gärning : samlingsverk över svenska kvinnor i arbete för land och folk (1943).

Svensk yrkeskvinna : en översikt av kvinnornas insats i svenskt näringsliv, kultur och politik (1950).

Svensk yrkeskvinna. Biografidel. 2 (1950).

Svensk yrkeskvinna : kvinnliga damfrisörer (1951).

Svensk yrkeskvinna. D. 2, Nutidens yrkeskvinnor (1955).

Svensk yrkeskvinna. D. 2, Nutidens yrkeskvinnor (Sydsverige) (1956).

Svensk yrkeskvinna. D. 2, Nutidens yrkeskvinnor (1958).

Svenska kvinnor i offentlig verksamhet : porträtt och biografier (1924).

b2ap3_thumbnail_Svenska-kvinnor-i-offentlig-verksamhet.jpgb2ap3_thumbnail_Svenska-kvinnor-i-offentlig-verksamhet.jpg

Ur Svenska kvinnor i offentlig verksamhet. Fröken Gustava Holst (1836-1924) var exempelvis föreståndarinna för Högre elementarskolan för flickor i Helsingborg 1873-1906, och företog studieresor under ferierna.

Statlig verksamhet

Bergström, Gunnar, Stora sjötullen & lilla tullen i Skåne, Halland och Blekinge samt på Gotland 1658-1765 : biografiska anteckningar (Lund, 1958, jämte suppl. 1962).

Grape, Ernst, Postkontor och postmästare (1951).

Lindberg, Otto, Landsstaten i Malmöhus och Kristianstads län 1719-1917 (Malmö, 1919).

Samzelius, Hugo, Kongl. skogs- och jägeristaten : biografiska studier 1539-1898, del 1-2 (Stockholm, 1898-1902).

 

Militärväsen

Lewenhaupt, Adam, Karl XII:s officerare : biografiska anteckningar, del 1-2 (1920-1921).

Svensk officersmatrikel, del 1-5 (1933-1936).

Svenskt sjöfolk i krig och fred, del 1-2 (1950-1951) (om de handelsskepp som förlist under 2:a världskriget, med personuppgifter om besättningen).

 

Medicin och sjukvård

Svenska barnmorskor (Helsingborg, 1940).

Sveriges apotekarhistoria från konung Gustaf I:s till närvarande tid, del 1-7 (1910-1971).

Svenska läkare i ord och bild : porträttgalleri med biografiska uppgifter över nu levande svenska läkare (1939, 1948, 1953).

b2ap3_thumbnail_Svenska-lkare-i-ord-och-bild-1948.jpgb2ap3_thumbnail_Svenska-lkare-i-ord-och-bild-1948.jpg

Ur Svenska läkare i ord och bild (1948).

Idrott, lek och spel

Boken om handboll (1953)

Boken om orientering (1949)

Svenska skyttar, del 1-10 (1939-1945).

 

Samhälls- och rättsvetenskap

Hur Sverige ordnade folkförsörjningen under andra världskriget (1946).

I socialvårdens tjänst, del 1-2 (1944-1945).

Polisunderrättelser. 1878-1984 (efterlysta personer, ofta med bild).

Sveriges styresmän 1937 : Konungens statsråd, riksdagsmän, landstingsmän, stadsfullmäktige, överståthållaren, landshövdingar och borgmästare : jämte historiker över regeringsmakten, Sveriges riksdag, landstings- och stadsfullmäktigeinstitutionerna (1937).

 

Teknik, industri och kommunikationer

Bilen i Sverige, dess drift, service och underhåll : Företagen och deras ledande män (1947).

Järnet och dess män (1963) (smedarbetare).

Svenskt skrädderi i ord och bild (1943).

Svenska kvarnar (1940).

Svenska lokmän, del 1-2 (1950-1951).

Sveriges vaktmästare (1946).

Vi som bygga i Sverige : ett standardverk över de män som verka inom byggnadsbranschen i nuvarande tid (1945).

b2ap3_thumbnail_Vi-som-bygga-i-Sverige.jpgb2ap3_thumbnail_Vi-som-bygga-i-Sverige.jpg

Ur Vi som bygga i Sverige (1945). På detta uppslag kan man läsa mer om några företag i Malmö  Carlsson & Ahlbins bleck- och plåtslageri på Ostindiefararegatan, byggnadsfirman H. I. Christoffersson på Lundavägen, Cykel-Hörnan på Amiralsgatan och Ekelunds skylt- och dekorationsateljé på Östra Tullgatan.

Föreningar, sällskap, stiftelser och åldersgrupper

1850 års mäns stiftelse : 1850-1900 : matrikel öfver dess medlemmar jämte porträtt (1901).

1858 års män : porträtt-matrikel för år 1913 : 244 porträtt med biografiska notiser (1913).

Föreningen 1868 års män : första decenniet (1928).

1870 års män : biografiska uppgifter (1920).

1872 års män : porträtt och biografier (1927).

1877 års män : porträtt och biografier av medlemmarna i föreningen 1877 års män (1927).

Föreningen 1880 års män : Porträttmatrikel med kortfattade biografiska uppgifter (1927).

1881 års män : porträtt och biografier (1922).

1882 års män : Porträtt och biografier (1926).

1883 års män : porträtt och biografier (1927).

1884 års män : porträtt och biografier (1929).

1890 års män i ord och bild (1940).

1894 års män i ord och bild (1944).

1895 års män i ord och bild (1895).

1894 års män i ord och bild (1944).

1896 års män i ord och bild (1946).

1897 års män i ord och bild (1947).

1898 års män i ord och bild (1948).

1899 års män i ord och bild (1949).

1901 års män i ord och bild (1951).

1900-1950 : 50-åringar i ord och bild (1950).

Valentin, Aron, Sveriges 100-åringar : biografisk uppslagsbok (1966).

Svenska folkrörelser (1936-1939):

Del 1. Nykterhetsrörelse, politisk arbetarrörelse, fackföreningsrörelse, folkbildning, kooperation.

Del 2. Missionssällskap, Svenska kyrkans frivilliga arbete, frikyrkosamfund (inte bara präster och pastorer, utan även kyrkvärdar och styrelseledamöter m. fl.).

Del 3. Idrott.

Del 5. Folkets hus och parker.

Svenska teknologföreningen 1861-1936 : biografier, del 1-2 (1937)

Svenskt föreningslexikon, del 1-6, indelat geografiskt (1950-talet) (väckelserörelsen, arbetarrörelsen, nykterhetsföreningar).

 

Ekonomi och näringsväsen

Handelns och industrins män (1939).

Jordfolket : en bok om Sveriges lantarbetare (1955).

Motorismen och dess män, del 1-8 (1949-1950) (chaufförer).

Skånes näringsliv : ett standardverk över de företag som verka i nuvarande tid i Skåne (1951).

Svenska sockerbagare och konditorer (1940).

Sveriges målare : ett standardverk över måleriyrkets män i Sverige (1946) (endast måleriarbetare).

Sveriges privata företagare, del 1-11 (1939-1943).

Sveriges servitriser (1942).

Sveriges sparbanker, del 1. Sparbankerna i Skåne-Småland-Blekinge-Öland samt sparbankernas centralorgan (1945).

Sveriges syateljéer och sömmerskor (1948).

b2ap3_thumbnail_Svenska-sockerbagare.jpgb2ap3_thumbnail_Svenska-sockerbagare.jpg

Ur Svenska sockerbagare och konditorer (1940). Ester Swensson hade egen rörelse i Nässjö, Gerda Svensson drev Nannas Bageri & Conditori i Landskrona medan Gunnar Svensson var 1:e konditor hos Brauns Conditori A.-B.

Fortsätt läs mer
  4689 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ted Rosvall
Fantastisk lista, Markus.Tänk om det funnes ett generalregister över alla dessa matriklar och porträttsamlingar här på nätet, t.ex... Läs mer
fredag, 25 mars 2016 13:25
Mats Ahlgren
Titta på http://nomago.cognatus.se/ intressant sajt... Läs mer
fredag, 08 april 2016 22:49
4689 Träffar
2 Kommentarer

Duplettböcker

Häromdagen forskade jag kring den skånska klockarsläkten Fougstedt, som i början av 1800-talet höll till i Kågeröd. Denna sockens kyrkoböcker 1689-1894 är sedan länge registrerade i Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS) så det var inga problem att hitta födelse- och vigseldatum för klockaren Magnus Fougstedts döttrar, och en efter en föll uppgifterna på plats – förutom vigseldatumet för dottern Charlotte (1817-1888). Genom att gå bakvägen fick jag fram att hon gifte sig med vagnmakaren Johannes Friberg (1817-1905) från Södra Vrams by i Norra Vrams socken, dit hon flyttade 1858 från Kågeröd. Kanske äktenskapet ingicks efter att hon flyttat till Norra Vram?

Jag plockade fram Norra Vrams lysnings- och vigselbok 1853-1875 och började bläddra. Framlänges, och baklänges. Framlänges igen, och baklänges ännu en gång, men vigseln stod ej att finna. Var gifte de sig egentligen? Kanske var det ändå i Kågeröd? Men i så fall måste ju DDSS glömt att registrera vigseln i databasen? För att vara helt säker letade jag fram Norra Vrams inflyttningslängd 1858, där jag mycket riktigt fann Charlotte Fougstedt – inflyttad från Kågeröd som »Gift med wagnmakaren J. Friberg»!

Vigseln måste alltså ha skett innan hon flyttade till Norra Vram, så kanske låg det ändå nånting i vigseln missats i DDSS? Jag återvände till databasen, klickade fram de par som vigdes i Kågeröd under året 1858 och kontrollerade sedan registeranmärkningen. »Uppgifterna hämtade ur: Kågeröd E I:2 1844-1862» stod det, så jag plockade fram denna volym. Nej, vigseln hade tydligen inte missats i DDSS för bland 1857-1858 års vigda par fanns inte ett enda spår efter Charlotte och Johannes. Jag sökte vidare i Kågeröds kyrkoarkiv, och upptäckte en intressant volym – en lysningsbok för åren 1834-1862. Kanske där fanns någon ledtråd? Jag ögnade sakta igenom alla namn och datum, och efter en stund hittade jag denna notis bland 1858 års lysningar:

»Kågeröd. År 1858 den 8 October beviljades lysning till äktenskap emellan Enkl. Wagnmakaren Johannes Friberg från Södra Wram och Mamselle Charlotte Fougstedt från Bauseröd. Friberg var personligen tillstädes och företedde så väl intyg från PastorsEmbetet i Wram om hinderslöshet till det tilltänkta äktenskapet, som att vederbörligt arfskifte, å de omyndiges vägnar, godkändt af Joh: Friberg och Eskel Heljesson. Från Mamselle Fougstedt inlämnades skriftligt bifall till den begärda lysningen samt från Handlanden J. Fougstedt som äldste broder och förmyndare och N: Fougstedt yngste broder medgifvande till äktenskapet. Han 41 år. Hon 40.»

Detta var ju dock bara parets lysningsnotis, och huvudfrågan kvarstod – men denna notis måste ju innebära att paret faktiskt vigdes i Kågeröd. Så var fanns då vigselnotisen, om den inte fanns i vigselboken 1844-1862? Jag snokade vidare i Kågeröds kyrkoarkiv, och hittade ännu en volym, CI:8, som tydligen var en duplett för åren 1857-1873. Jag hade dock inget större hopp om att hitta vigselnotisen där, eftersom den ju saknades i den huvudsakliga vigselboken, så döm om min förvåning när jag bläddrade mig framåt från första lysningen den 8 oktober 1858 – och hittade parets vigsel, den 13 november 1858:

b2ap3_thumbnail_Vigseln-1858.jpgb2ap3_thumbnail_Vigseln-1858.jpg

»Vigdes i Stenestad vagnm: Enkl: Johannes Friberg i Vram och Mamsell Charlotte Fougstedt i Bauseröd» (Kågeröds kyrkoarkiv, vol. CI:8, 1857-1873, sid. 35. Bild: ArkivDigital).

Vigseln fanns alltså i Kågeröds kyrkoarkiv hela tiden, dock inte i vigselboken utan i duplettboken. Varför har vigseln missats? Har det att göra med att brudens bror Ola Fougstedt (1812-1876) var klockare i Kågeröd vid tidpunkten? Och varifrån kommer den märkliga uppgiften att vigseln ska ha skett i annexförsamlingen Stenestad, när bruden bodde i Bauseröd i Kågeröds socken? (tilläggas kan att vigseln inte finns antecknad i någon av Stenestads kyrkoböcker vid samma tid). Den lilla vigselnotisen väcker många frågor, men besvarar i varje fall en – frågan om var och när Charlotte Fougstedt gifte sig med Johannes Friberg – och är inte minst en viktig påminnelse om att uppgifter ibland bara finns i duplettböckerna.

Fortsätt läs mer
  2158 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ted Rosvall
Tack Markus för denna intressanta introduktion till Dublettböckernas förlovade land. Efter att ha läst din blogg kom jag att tänka... Läs mer
fredag, 18 mars 2016 09:49
2158 Träffar
1 Kommentar

Personverser

b2ap3_thumbnail_Picture-128.jpgb2ap3_thumbnail_Picture-128.jpg

Under mina studentår spenderade jag många timmar på Universitetsbiblioteket i Lund, och lade då märke till ett vackert träskåp som stod lite undanskymt i ett hörn på entréplan. »Personverser» stod det på skåpet, men eftersom detta inte lät särskilt intressant för en släktforskare lät jag skåpet falla i glömska. Många år senare fick jag dock en stund över, och bestämde mig för att undersöka skåpets innehåll. Jag drog ut en av de många lådorna, som visade sig vara fullproppad med små kort, fyllda med namn, årtal och vackra formuleringar från flydda tider. Skåpet innehöll alltså en kortkatalog från A–Ö över Lunds Universitetsbiblioteks bevarade tryckta personverser och allt som får plats i denna ganska breda kategori – tillfällighetsverser, bröllopsdikter, griftekväden, poetiska fyndigheter vid rektorsbyten och så vidare – registrerade på författar- respektive mottagarnamn. Jag bläddrade vidare i de små lådorna, och hittade många bekanta namn – både från min egen och andras släkter. A... B... C... När jag kom fram till bokstaven D hoppade jag till, för på ett av korten hittade jag något mycket intressant:

b2ap3_thumbnail_Picture-002.jpgb2ap3_thumbnail_Picture-002.jpg

»DAHLMAN, Michael, inspektor w. Widtsköfle sätesgård.

Då... Michael Dahlman samt... Margaretha Hagerman firade sin bröllops dag... 1765. Lund [1765]. 4:o.»

Min reaktion berodde på att denne inspektor inte var vem som helst – Michael Dahlman (1737-1820) var nämligen yngre bror till min anfader klockaren Anders Dahlman (1731-1813) i Hofterup, som jag bloggat om tidigare. Jag hade visserligen fått fram en hel del om både Michael, hans karriär och familj, men denna bröllopsdikt hade jag aldrig hört talas om tidigare. Jag beställde fram den direkt, och när jag några dagar senare återvände till Universitetsbiblioteket fick jag äntligen läsa dikten som lästes upp på bröllopsdagen 1765 – särskilt de två sista verserna är ett förtjusande exempel på 1700-talets vitt spridda skaldekonst:

»Med nödtortftig föda man tror sig nog rik: ty wällust ej kännes en gång.

Man förer en lefnad just herdarnas lik, som prisas i skaldernas sång.

Redligt wäsend, fria tankar, menlös ro i hyddan wankar;

Om oro kan gifwas, nog minskar wäl den en täck och förtroliger wen.

 

I twenne som delen Ehr kärlek i dag, och börjen en kärare tid.

Ehr lycka oß fägnar; ty önskar ock jag, at Himlen må wara Ehr blid!

At Ehr dygd må bli belönter med all nåd, med sällhet krönter!

De nöjen I begge nu hunnit at få, som andra få wänta uppå.» 

Även om just denna personvers inte gav några direkta genealogiska uppgifter kan det finnas all anledning att undersöka om det finns några bevarade bröllopsdikter eller griftekväden från din egen släkt. Inte bara för att ge släktforskningen kött på benen med hjälp av 1700-talspoesi, utan även för att personverser kan ge ovärderlig information om allt från utländska resor och karriärer till tidigare äktenskap och antal barn. Man kan till och med hitta uppgifter om födelseort och -datum, om man har tur! När jag nyligen forskade kring musikdirektören Friedrich Kraus' (1725-1780) hustru Sara Elisabeth Wallin (1728-1793) i Lund hade jag exempelvis en hypotes om att hon var född den 12 februari 1728 i Jönköping. Tyvärr lyckades jag inte bekräfta detta genom fadderskap eller bouppteckningar, men den begravningsdikt som hennes dotterson Carl Fredrik Berling lät trycka i Lund 1793 bekräftade inte bara min hypotes om födelsedatumet – den gav även uppgiften att hon inte bara varit gift en utan två gånger tidigare i Jönköping, innan hon ingick äktenskap med musikdirektör Kraus i Lund. Som släktforskare har man alltså all anledning att undersöka personverser, och även om de inte leder till något genealogiskt genombrott får du en stunds avkopplande poesiläsning – och det är minsann inte fy skam!

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20160303-201502_1.jpgb2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20160303-201502_1.jpg

Fortsätt läs mer
  2302 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lisbeth Spogardh
Hej MarkusLäst din insändare, väldigt intressant man vet aldrig vad man hittar och var man hittar information om sin släkt.Jag fic... Läs mer
fredag, 04 mars 2016 08:34
2302 Träffar
1 Kommentar

Släktforskningslänkar

b2ap3_thumbnail_Trd.jpgb2ap3_thumbnail_Trd.jpg

En bra släktforskare vet att man ska använda primärkällor i sin forskning, men den bästa släktforskaren vet att det finns genvägar dit – varför gå över ån efter vatten? På internet finns mängder av nyttiga register och databaser som kan spara massor av tid, de flesta av dem fritt tillgängliga utan vare sig inloggning eller abonnemang. Jag använder själv allsköns sökingångar i min släktforskning, sökingångar som många släktforskare inte verkar känna till. Jag tänkte därför dela med mig av dessa utmärkta register och databaser, som gör livet så mycket enklare för en släktforskarnörd.

Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS)

För oss som släktforskar i Skåne och Blekinge är Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS) ett utmärkt hjälpmedel – jag vet inte hur många timmars sökande jag sparat genom att knappa in namn och årtal i sökfälten. Databasen fylls på med nya poster efterhand, och i skrivande stund innehåller den 1 592 282 födelse-, vigsel- och dödsnotiser från Allerum till Östra Vram. Man kan även söka på in- och utflyttade i församlingarna Ekeby, Frillestad, Halmstad, Hässlunda, Hög, Kågeröd, Kävlinge, Sireköpinge och Stenestad till och med 1894, samt botanisera i databaserna Sveriges Skepplistor, Karlskrona Sjömansdatabas och Öknamnsdatabasen för Örkeneds socken. Än så länge har DDSS bara registrerat födda och döda i Skåne och Blekinge, men i gengäld finns där en databas över alla vigslar i Halland till och med 1860 – ett resultat av Hallands Släktforskarförenings mångåriga registreringsarbete.

Blekinge Släktforskarförenings register

En annan förening som gjort sina register fritt tillgängliga är Blekinge Släktforskarförening, och dessa hittar man via deras hemsida. Föreningens eldsjäl Björn-Åke Petersson (som tyvärr avled 2014) arbetade exempelvis i många år på ett attestregister, som jag själv haft stor nytta av när jag spårat släktingar som flyttat omkring i Blekinge.

Släktdata 

Om vi lämnar södra Sverige och förflyttar oss norrut hittar vi Släktdata, en ideell förening med målet att skriva av och indexera så många kyrkböcker som möjligt samt göra dem fritt tillgängliga för släktforskare. I skrivande stund innehåller databasen hela 7 947 278 poster, framförallt ur västgötska, bohuslänska och dalsländska kyrkoböcker, men de senaste åren har registreringen utökats till hela Sverige. I deras databas kan man göra många intressanta fynd, och tack vare Släktdata har jag själv lyckats spåra många av mina dalsländska förfäder.

ArkivDigitals register 

Om vi återvänder till Skåne finns där ännu en ovärderlig resurs, nämligen ArkivDigitals register. Vigselregistret till och med ca 1800 är en fantastisk sökingång för oss med förfäder i Skåne, men där finns även ett register över bevarade klockaremål i Lunds stift 1680-1891, bouppteckningsregister, frigivna fångar 1876-1910 och glädjekvinnor i Malmö 1874-1902. För många av bouppteckningarna har man även registrerat arvingar och närvarande släktingar, så det är väl värt en sökning om man har släkt i Skåne.

FamilySearch 

En databas som ibland kan kännas lite rörig, men där man faktiskt kan göra revolutionerande fynd är FamilySearch. Jag har tidigare berättat om hur jag till slut fann min anfader Daniel Appelqvists ursprung, ett av många genombrott som varit möjliga genom denna fantastiska resurs. Jag har även lyckats spåra mängder av släktingar i USA eftersom en sökning hos FamilySearch även ger träffar i folkräkningar, värvningslistor, Social security death index och andra amerikanska källor, och tack vare de många avfotograferade handlingarna i databasen har jag till och med kunnat forska i peruanska kyrkoböcker – det ni!

Gravar.se 

Om man vill lokalisera sina släktingars gravar i Sverige är Gravar.se en perfekt start. Det är långt ifrån alla, men i varje fall väldigt många svenska gravar som finns registrerade i denna databas. Ibland hittar man även uppgifter om yrke och annat intressant, och alltid exakta uppgifter om gravens plats på den aktuella kyrkogården, med kvarter- och gravnummer.

Find A Grave 

Om man har släktingar som fått sin sista vila i USA (eller ja, numera ingår gravar över hela världen) ska man absolut börja sitt sökande i databasen Find A Grave. I skrivande stund innehåller den 141 miljoner poster, ofta med fotografier på gravstenarna, genealogiska uppgifter och intressanta länkar med kompletterande uppgifter.

Centrala Soldatregistret (CSR) 

Ryttare och soldater i släkten är spännande, men det är inte alltid helt lätt att lokalisera dem bland alla regementen och kompanier. Då är Centrala Soldatregistret en ypperlig sökingång, som hela tiden fylls på med nya knektar. Databasen omfattar de soldater och ryttare som antogs mellan åren 1682–1901, och den fylls inte bara på med jämna mellanrum utan nya uppgifter tillkommer för redan registrerade knektar. Den innehåller 39 indelta regementen från Andra Livgrenadjärregementet till Östgöta regemente, och med hjälp av de registrerade uppgifterna brukar det inte vara några problem att söka sig vidare till originalkällorna.

Tabellverket på nätet 

Ibland kan man behöva komplettera eller kontrollera uppgifter i släktträdet, och då är Tabellverket på nätet en ovärderlig resurs. Tabellverket grundades 1749 som föregångare till Statistiska Centralbyrån (SCB), och sedan många år finns Tabellverkets folkmängds- och mortalitetstabeller 1749-1859 registrerade och fritt sökbara online. Tabellverket kallas de statistiska formulär som prästerna fyllde i och skickade in till Tabellkommissionen under åren 1749 till 1859. Materialet är alltså en sekundärkälla, men ibland kan det fungera som primärkälla – om notiser glömts bort, kyrkoböcker saknas och så vidare. Tabellverkets material är faktiskt den enda källan till två av mina förfäders dödsår, den ena av dem Ludvig Fredriksson i Lyngby socken. Tack vare denna församlings tidiga husförhörslängder fick jag veta att han föddes omkring 1708, men att hitta dödsdatumet var däremot svårare. När jag följde honom framåt hittade jag honom nämligen senast i mantalslängden 1776 (upprättad i november 1775) men i 1776 års husförhörslängd fann jag bara »Ludvigs änka». Han bör alltså ha dött under året 1776, men finns inte antecknad i dödboken. Enligt Tabellverkets mortalitetstabeller avled dock en man mellan 65 och 70 år gammal i Lyngby av ålderdoms bräcklighet 1776, men eftersom någon sådan person inte finns i dödboken det året måste det ju vara Fredrik Ludvigssons död som förts in i 1776 års mortalitetstabell. Kanske noterade prästen dödsfallet på en löslapp som togs med i statistiken, men sedan slarvades bort? Vi lär aldrig få veta, men tack vare Tabellverket vet vi i alla fall när Ludvig Fredriksson slutade sina dagar.

Fortsätt läs mer
  6301 Träffar
  0 Kommentarer
6301 Träffar
0 Kommentarer

Den andra kvinnan

Min anmoder Anna Persdotter (1770-1804) i Lomma socken i Skåne hade en yngre bror vid namn Per Persson (1772-1813), som trots att han var döv sedan barndomen klarade sig bra i livet. Han blev så småningom gift, far till fyra barn och har idag många ättlingar runtom i världen – en stor del av dem i USA. Den närmaste att emigrera var sondottern Sissa Jacobsdotter (1830-1915) som slutade sina dagar i Salt Lake City, men släktens första emigrant lär ha varit hennes dotter Henrietta Cecilia Ahlqvist (1851-1923) som redan i tonåren begav sig till det stora landet i väst. Så småningom följde stora delar av släkten efter, däribland modern Sissa, mostern Maria Jacobsdotter (1844-1915) med familj samt Henriettas yngre halvsyskon. Släkten har spritt sig över stora delar av USA, och idag finner man dem framförallt i Utah, California, Colorado, Idaho, Nevada, Wyoming och Texas. Undra om den döve Per Persson hade kunnat föreställa sig det när han gifte sig med Kerstina Henriksdotter en dag i maj år 1800?

b2ap3_thumbnail_henrietta-med-Rachel-Eva-o-Arnold.jpgb2ap3_thumbnail_henrietta-med-Rachel-Eva-o-Arnold.jpg

Henrietta Cecilia Ahlqvist (1851-1923); detalj av ett fotografi (privat ägo).

Henrietta Cecilia Ahlqvist föddes den 17 april 1851 i byn Tågarp i Burlövs socken, strax utanför Malmö, och bar från späd ålder efternamnet Ahlqvist. Detta var dock hennes sedermera styvfaders släktnamn, för den riktige fadern var en norsk herre som tillfälligt vistades i Malmö – i födelseboken kan man läsa »Fader enl. uppgift, Snickaregesäll Nils Henric Rommelhoff ifrån Malmö». Denne man återvände dock till Norge innan Henrietta var född, så modern Sissa Jacobsdotter ingick snart äktenskap med arbetaren Göran Ahlqvist (1828-1857) som härstammade från en gammal klockarsläkt i Burlöv. I detta äktenskap föddes två barn, och i sitt andra gifte, med smeden och arbetaren Anders Carlsson Kallenberg (1835-1885) föddes ytterligare sju. Det var många munnar att mätta, och eftersom Henrietta var äldst fick hon redan i unga år hjälpa till med försörjningen. Hon vaktade får och mjölkade getter, och när familjen flyttade in till Malmö i början av 1860-talet fick hon arbete på en tygfabrik. Den stora staden måste varit spännande men omvälvande för en flicka från landsbygden, och när förändringens vindar blåste som starkast knackade det på dörren hemma hos familjen. Det var missionärer från Mormonkyrkan, denna nya religion som växte fram i början av 1800-talet, och det dröjde inte länge innan familjen övergav sin gamla tro och gav sig hän till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

b2ap3_thumbnail_Sissa-Jacobsdotter.jpgb2ap3_thumbnail_Sissa-Jacobsdotter.jpg

Ett fotografi som sägs föreställa Sissa Jacobsdotter (1830-1915), sondotter till den döve husmannen Per Persson (privat ägo).

Inledningsvis var familjens religionsutövning ganska försynt, och det mest uppseendeväckande var att Henrietta en gång i veckan promenerade närmare en mil för att närvara vid kyrkans körövningar. Religionen tycks dock ha tagit allt större plats i hennes liv, och sommaren 1868 lämnade hon Sverige för att förenas med sina trosbröder och -systrar i Utah. Henrietta var blott sjutton år då hon den 4 juni 1868 i Liverpool klev ombord på segelfartyget »John Bright», som skulle föra hela 722 personer (varav 176 skandinaver) över Atlanten. En av dem, John Boyd, berättar om den långa resan i sina memoarer: 

»The Saints were in fine spirits, and were full of joy at being really on their way to Zion, an event for which they had long labored, and hoped, and prayed. [...] During the voyage there was very little sickness, and only an aged sister from England, who was sick when she went on board, died. A Swedish couple were married during the voyage. The captain was very kind and obliging towards the Saints». 

Ursprungligen ville man resa med ångfartyg, men på grund av höga biljettpriser tvingades man välja »John Bright» istället. Resan tog därför sex veckor, och skedde under värsta tänkbara väderförhållanden. Man hade dock sin starka gudstro som stöd, och britten William Bradfield berättar i sina memoarer:

»We were on the water six weeks, nearly all the time the sea was wild and stormy. One night Captain McGaw told the Saints they had to give up the ship; so, if they believed there was a God, they had better ask for help. We children were clinging to mother's dress and crying. If ever there were prayers offered up, it was that night, and they were answered! Next day was a beautiful day and we children went on deck where we could see the rigging all torn away and the masts cracked.»

Skeppet anlände hamnen i New York den 13 juli 1868, och Henrietta anslöt sig till John Murdock Company och lär då ha gått till fots i trätofflor hela vägen till Salt Lake City. Därifrån reste hon vidare till Fillmore i Utah och flyttade in hos sin farmor Anna Lisa Löfgren (1812-1887) från Svedala, som hade utvandrat till USA ett par år tidigare – även hon lockad av Mormonkyrkan. Hon bodde hos farmodern i omkring två månader innan hon fick jobb som tjänstepiga hos familjen Beckstrand, i det närbelägna samhället Meadow. Familjefadern, den svenskfödde Elias August Beckstrand (1832-1910), hade gått över till Mormonerna redan 1859 och varit engagerad i kyrkan sedan sin ankomst till USA 1861. Vid samma tid hade han gift sig med den likaledes svenskfödda Anna Sofia Hägglund, och det var i samband med hennes sjukdom som den unga Henrietta flyttade in som tjänstepiga för att hjälpa till i hushållet. Den nitton år äldre August såg henne dock som mer än bara en tjänstepiga...

b2ap3_thumbnail_fam_beckstrand.jpgb2ap3_thumbnail_fam_beckstrand.jpg

Henrietta tillsammans med maken August Beckstrand (1832-1910) och barnen Elias (1870-1956), Heber (1873-1955), Rachel (1876-1966), Nephi (1878-1957), Alma (1881-1965) och lilla Eva (1884-1975) (privat ägo).

Mindre än ett år efter ankomsten till familjen Beckstrand gifte sig den då 36-årige August med den nyligen arton år fyllda Henrietta. En svensk släktforskare utgår såklart från att den första hustrun måste ha avlidit under sin sjukdom, men faktum är att Anna Sofia Hägglund dog först 1890... August begick alltså tvegifte, något som inte var helt ovanligt inom Mormonkyrkan under 1800-talet. Mellan åren 1852 och 1890 praktiserade 20-30 procent av alla mormoner tvegifte, eller rent av månggifte, och sommaren 1869 blev den unga skånskan en del av denna statistik. I över tjugo år var hon sedan Augusts officiella »andra kvinna», och man kan verkligen undra vad hon kände inför detta faktum. Situationen måste i varje fall varit mycket märklig, för strax efter bröllopet 1869 hade den för andra gången nyblivne brudgummen tydligen gått till sängs med sina två hustrur som båda blev gravida, och den 10 mars 1870 födde Anna Sofia sonen Joseph medan Henrietta födde sonen Elias dagen därpå, den 11 mars 1870.

Med sin första hustru fick August två barn till, medan han och Henrietta fick ytterligare nio barn, varav det sista blev till kort efter första hustruns död 1890. Först nu var Henrietta äntligen den enda kvinnan, ty dagarna av tvegifte för August var över. Livet gick sin gilla gång på bondgården i Meadow, där August engagerade sig i kyrkan och Söndagsskolan medan Henrietta tog hand om de många barnen och undervisade i skolan. August dog 1910, medan Henrietta levde som änka till sin död 1923, och det kan inte ha varit lätt att leva utan sin älskade August i tretton år – men frågan är om ändå inte de tjugo åren som den andra kvinnan var de svåraste i hennes liv...

Fortsätt läs mer
  2331 Träffar
  0 Kommentarer
2331 Träffar
0 Kommentarer

Det man inte vet att man letar efter

Bouppteckningar är en ypperlig källa när man släktforskar, och genom åren har det upprättats många namnregister som är till stor hjälp när man söker en specifik förfaders eller släktings bouppteckning. Det finns dock otaliga bouppteckningar som vi släktforskare inte ens vet att vi letar efter, och många gånger är det dessa som döljer de mest intressanta fynden. Det kan därför löna sig att plöja igenom bouppteckningar en efter en, och chansen att göra fynd är självklart större i städer eller härader där släkten har bott under lång tid. Själv har jag väldigt många anor och anförvanter i Rönnebergs, Luggude, Harjagers, Torna och Bara härader i Skåne, så när jag plöjde igenom dessa häraders bouppteckningar dröjde det inte länge innan jag gjorde ett rejält fynd. I en bouppteckning från 1760 i Bara häradsrätts arkiv fanns nämligen en mindre släktutredning, där jag genast fick syn på flera bekanta namn:

»Anno 1760 den 24 Maji blef efter Åboen Jöns Anderssons begäran i Stora Mölleberga laga inwentering och wärdering företagen efter Enckan Ellna Jeppas dotter, som dödde d:   sidstl. Maji i Stora Mölleberga, Therwid woro tillstädes den afl:s Systerbarn

1mo den aflednas half syster Anna Claes dotters barn

1mo sonen Pehr Mattisson ifrån Stora Bjellerup.

2do sonen Klas Mattisson ifrån Stora Bjellerup.

3tio Anna Claes sonason Lars Mattissons son Lars Larsson ifrån Wästra Kattarp 16 år g:

4to Metta Mattis dotter gift med Nils Persson i Lilla Bjellerup.

5to Hanna Mattis dotter gift med Olof Persson i Östra Odaslöf.

2do den aflednas hehl syster Hanna Jepps dotters barn

1:mo Marna Ols dotter gift med Nils Andersson i W: Kattarp.

2:do Bengta Olsdotter gift med Lars Christensson i Bara,

3tio Ellna Ols dotter gift med Per Persson i Häsleberga.

3tio den aflednas hehl-syster Bengta Jepps dotters barn

1mo sonen Simon Andersson i Näfwitshög,

2do sonen Lars Andersson ibm.

3tio sonen Jöns Andersson i Stora Mölleberga,

4to dottren Ellna Anders gift med Anders Bengtsson i Näfwitshög.

5to sonen Jeppa Andersson Ryttare för Rusthållet No 105 i Winninge.

4to den aflednas hehlsyster Sissa Jeppas dotters son Jöns Hansson i Malmö Hospital.»

Den avlidna kvinnans halvsyster Anna Clausdotter (ca 1680-1741) var gift med en av mina förfäder på farmors farfars sida, Mattis Nilsson (ca 1661-1741) i Bjällerup, samtidigt som de båda kvinnornas systerson Simon Andersson (ca 1718-1799) i Nevishög är en förfader på min farmors farmors sida. Hur hängde detta ihop? När jag jämförde den detaljerade ingressen med tidigare släktforskningshypoteser föll pusselbitarna sakta men säkert på plats, för med hjälp av bouppteckningen kunde jag skönja konturerna av äktenskap och släktskap som sträckte sig över hundra år tillbaka i tiden.

b2ap3_thumbnail_Bouppt-1760_20160121-195537_1.jpgb2ap3_thumbnail_Bouppt-1760_20160121-195537_1.jpg

En släkttavla baserad på de uppgifter som framkommer i Elna Jeppsdotters bouppteckning 1760.

Genom mantalslängder och jordrevningsprotokoll fick jag fram att bouppteckningens gemensamma nämnare var en kvinna vid namn Mätta, som bebodde hospitalshemmanet Stora Mölleberga Nr 6 i Mölleberga socken i slutet av 1600-talet och en bit in på 1700-talet. Hon hade först varit gift med en Claus Persson, som i ett tidigare gifte hade barnen Truls Clausson (ca 1658-1702) och Mätta Clausdotter (ca 1665-1738) i Bjällerup, den sistnämnda en anmoder till mig. Tillsammans fick Mätta och Claus den tidigare nämnda Anna Clausdotter omkring 1680. Jag hade tidigare gissat att Truls, Mätta och Anna var syskon, dock att Anna troligen var en halvsyster eftersom hon var ganska mycket yngre – en gissning som bekräftas av bouppteckningen där varken Truls' eller Mättas barn nämns som arvingar. Claus Persson dog i slutet av 1680-talet varpå Mätta gifte om sig med Jeppa Nilsson (död på 1710-talet) med vilken hon fick de fyra döttrarna Bengta, Elna, Hanna och Sissa.

Det är alltså en av dessa fyra döttrar, Bengta Jeppsdotter, som blev mor till min anfader Simon Andersson i Nevishög, och bouppteckningen bekräftar även min tidigare hypotes om att Simon var bror till Elna Andersdotter (ca 1717-1785), Jöns Andersson (ca 1721-1777), Lars Andersson (ca 1722-1784) och Jeppa Andersson Winberg (ca 1729-1804), samtliga boende i Nevishög. Än så länge känner jag ju dock bara till namnet på deras mor och har inte lyckats identifiera deras far »Anders», men en vacker dag träder förhoppningsvis även dessa två fram ur historiens mörker. Till dess ska jag fortsätta plöja bouppteckningar, för ibland är de bästa fynden som synes de man inte ens vet att man letar efter.

Fortsätt läs mer
  2150 Träffar
  0 Kommentarer
2150 Träffar
0 Kommentarer

Vem är Anna Kinberg Batra?

I januari 2015 valdes Anna Kinberg Batra till ny partiledare för Moderaterna, och under det gångna året har väl ingen missat vem hon är, men vem är hon egentligen – var kommer hon ifrån, och hur ser hennes härstamning ut? Jag bestämde mig för att undersöka hennes förfäder, och det var en hel del intressanta personligheter som dök upp i antavlan.

På mödernet tycks generna vara särskilt goda, för Annas mormors mormor Hilda Nilsdotter (1852-1938) (som man för övrigt hittar tillsammans med maken, kantorn och skolläraren Karl Fredrik Nilsson (1851-1928) i Porträttfynd) blev närmare nittio år gammal, medan mormodern Aino (1913-2006) avled några dagar före sin 93-årsdag. Rekordet innehas dock av generationen däremellan, alltså Anna Kinberg Batras mormors mor och namne Anna Eriksson, f. Nilsson (1878-1982) som man kunde läsa om i Dagens Nyheter den 26 februari 1982:

»Enköpings äldsta invånare, änkefru Anna Eriksson, har avlidit i en ålder av 103 år. Hon föddes i Hults bruk i Östergötland och växte upp i Badelunda i Västmanlands län, där fadern verkade som klockare. Som gift kom hon 1913 till Enköping. Hon arbetade som vävlärare och drev tillsammans med maken en manufakturaffär. I många år var hon aktiv i lottakåren, husmodersföreningen och Vårfrukyrka syförening. Sedan 1965 bodde hon på Ljunggården i Enköping».

Fru Eriksson låter som en driftig kvinna, och just driftighet verkar vara en genomgående egenskap i släkten, särskilt på fädernet. Där finner man bland andra Anna Kinberg Batras farfars farfar, direktör Hilding Kinberg (1874-1940), som var något av en entreprenör och mångsysslare. Minnesrunan i Svenska Dagbladet den 29 mars 1940 avslöjar att han examinerades från Tekniska högskolan 1896, anställdes därefter hos den bekante Gustaf de Laval och grundade så småningom firman Hammar & C:o i Hamburg. Där var han ombud för flera svenska industrier, och förmedlade även en omfattande export från Sverige av järn, stål, cellulosa och papper. År 1917 grundade han firman Kinberg & C:o i Stockholm, som under många år drev exportaffärer och representerade flera tyska fabriker. Han var dessutom en av stiftarna av »Svenska klubben» i Hamburg, och blev också klubbens förste vice ordförande. Svenska Dagbladet avslöjar att Hilding Kinberg »även gjort sig bemärkt som uppfinnare», vad nu detta kan innebära. Han gifte sig för övrigt år 1900 i Hamburg med tyskfödda Margot Rodatz (1880-1971), som alltså är Annas farfars mor.

Hilding Kinberg var son till medicine doktorn och professorn Hjalmar Kinberg (1820-1908), som i unga år var uppbördsläkare på fregatten Eugenie och deltog vid skeppets världsomseling 1851-1853. Han fick då i uppdrag av Vetenskapsakademien att samla ihop zoologiskt material, och lyckades bringa samman mängder av havsdjur och fåglar. Ett par år senare blev han föreståndare och professor vid dåvarande Veterinärinrättningen, och tog så småningom initiativ till inrättningens förvandling till Veterinärinstitutet med ökade resurser och moderniserade läroplaner. Han var även en av grundarna till Svenska veterinärläkareföreningen, stiftade flera ekonomiska företag såsom Kronobergs mejerier och livförsäkringsaktiebolaget Thule, och var enligt Svenskt biografiskt lexikon »känd som ivrig boksamlare och hans böcker fyllde tidvis en stor del av familjens bostad. Han ägde en studentikos humor, var sällskaplig, gladlynt o gästfri». 

b2ap3_thumbnail_Kinbergarna.jpgb2ap3_thumbnail_Kinbergarna.jpg

Tre generationer Kinberg  fr. v. kyrkoherden Johan Henrik Kinberg (1782-1853), dennes son professor Hjalmar Kinberg (1820-1908) samt slutligen dennes son, direktör Hilding Kinberg (1874-1940), Anna Kinberg Batras farfars far.

Professor Kinberg var son till kyrkoherden i Grönby pastorat i Skåne, kontraktsprosten Johan Henrik Kinberg (1782-1853) och dennes hustru Margareta Lovisa Schlyter (1793-1880). Detta par vigdes i biskopsgården i Lund eftersom brudens halvsyster var gift med biskop Wilhelm Faxe, och modern var för övrigt den bekanta Lovisa (Louise) Maria Hjelm (1754-1850) som i sitt första gifte blev mor till kammarrättsrådet Gustaf Johan Billberg och presidenten Johan Peter af Billbergh, samt svärmor till ovannämnde biskop Faxe. En av bröllopsgästerna var självaste Esaias Tegnér som läste upp en egenhändigt skriven dikt för brudparet:

»Du står vid kullerstoln. Din fria republik förbyts i monarki. Du svär de helga eder och växlar ringarna och rodnar och är lik en ängel, då han ser ur aftonrodna'n neder. Allt går ordentligt se'n. Lyckönskningar och gråt och platta skämt och stoj, som det vid bröllop plägar. Man bryr den arma brud. Man följs till bordet åt, och runt kring laget går den fulla tröstebägar». 

Prosten Kinberg lär för övrigt ha varit »en vacker man att se på men en goddagspilt och tämligen loj såsom pastor», om man ska tro herdaminnet. Hans fädernesläkt härstammar från Kinna socken i Västergötland – därav uttalet på namnet Kinberg – medan modern Juliana Leiditz (född 1759) var född i Göteborgs tyska församling, där hon hade djupa rötter i stadens handelshus på 1600- och 1700-talet. Hennes morfar var vinhandlaren Johan Gercken (död före 1744) vars svärfar var handelsmannen Johan Herman Rosenbusch (1647-1714), i sin tur svärson till den förmögne handelsmannen Sibrant Valck (1632-1681) i Göteborg, som exporterade silver, koppar, järn och brädor samt importerade vin, öl och spannmål.

En professor behövde såklart ett anständigt giftermål, så den ovannämnde Hjalmar Kinberg gifte sig 1859 med den blott sextonåriga adelsdamen Aurora Hammarsköld (1843-1917), som alltså kom att bli Anna Kinberg Batras farfars farmor. Auroras farfar, den kunglige bibliotekarien Lars (Lorenzo) Hammarsköld (1785-1827) har gått till litteraturhistorien som författare, skiftställare och kritiker, och genom både honom och hans fru Johanna Charlotta Gyllenpalm (1782-1848) härstammar Anna Kinberg Batra från ett stort antal historiska personer och adelsätter med namn som Bielke, Gyllenpalm, Leijonsköld, Planting-Bergloo, Koskull, Gyllenstierna, Ulfsparre, Skeckta, Adlerhielm, Strömberg, von Dücker, Patkull, Stake, Gyllensvärd, Fleming, Sparre och Oxenstierna. En av dem var Annas farfars farmors farfars mormors far, friherren och generallöjtnanten samt landshövdingen i Kronobergs län, Anders Koskull (1677-1746) som grundade Kosta glasbruk tillsammans med landshövdingen Georg Bogislaus Staël von Holstein. Glasbrukets namn bygger helt enkelt på de första bokstäverna i grundarnas efternamn, Koskull och Staël. 

b2ap3_thumbnail_Koskull-Anders-1677-1746-e-oljemln-av-Lorentz-Pasch-d-ngaholm-Smland---verste-1717.JPGb2ap3_thumbnail_Koskull-Anders-1677-1746-e-oljemln-av-Lorentz-Pasch-d-ngaholm-Smland---verste-1717.JPG

 Landshövdingen Anders Koskull (1677-1746), oljemålning av Lorentz Pasch d. ä. (Krigsarkivets porträttsamling).

När man vandrar bakåt längs släktträdets adliga grenar hittar man så småningom Annas farfars farmors farfars mormors farmor Anna Maria Gyllensvärd (1642-1697), och den adelsgenealogiskt intresserade anar kanske åt vilket håll detta släktnamn brukar leda. Denna dam var mycket riktigt dottersons dotter till Erik XIV:s utomäktenskapliga dotter Virginia Eriksdotter (1559-1633), så Anna Kinberg Batra är därmed inte bara ättling i rakt nedstigande led från Erik XIV och Gustav Vasa, utan härstammar även från medeltida celebriteter såsom Knud den helige, Sven Tveskägg, Olof Skötkonung, Birger Brosa, Erik Segersäll, Magnus Ladulås, Erik Plogpenning, Valdemar Sejr, Fredrik Barbarossa, Valdemar den store, Birger Jarl – och inte minst en viss Sankt Erik, som återfinns på Stockholms stadsvapen. 

b2ap3_thumbnail_Erik_XIV_1533-1577_Domenicus_Verwildt.jpgb2ap3_thumbnail_Erik_XIV_1533-1577_Domenicus_Verwildt.jpg

Erik XIV (1533-1577), oljemålning av Domenicus Verwildt (bild lånad från Wikipedia).

Antavlan innehåller som synes många intressanta och betydelsefulla personligheter, inte minst adel och kungligheter. Man brukar ju dock säga att den som skryter om sin härstamning är som en potatis, eftersom det bästa hos honom vilar under jord – och frågan är om inte Anna Kinberg Batra skulle trumfa alla gamla kungar och riksråd om hon gick och blev Sveriges första kvinnliga statsminister?

 

PS. Anna Kinberg Batras antavla finner man här.

Fortsätt läs mer
  4880 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Fredrik Salomonsson
Jag har en gemensam förfader med Anna långt bakåt i tiden, rådman Henrik Schlyter, död 1659-03-11. Rådman i Ronneby. Anna härstam... Läs mer
lördag, 16 januari 2016 17:20
Anna Martinsson
Frågan är varför Barbara Akeleya dör i Nockarp, Äsphult, som är en lite surhåla mitt uppe i den djupaste skog och mig veterligt fa... Läs mer
onsdag, 10 januari 2018 16:11
4880 Träffar
2 Kommentarer

»Then olyckeligaste menniskja på jorden»

Den 15 december 1779 befann sig bagargesällen Olof Roth på avrättningsplatsen i Oxie, strax utanför Malmö. Han var säkerligen omringad av en skrikande, buande folkmassa, och vid hans sida stod en, kanske två präster – och en bödel. Den unge mannen hade nämligen dömts till döden för dråp, och eftersom domen sedermera hade fastställts av Göta hovrätt skulle denna vinterdag år 1779 bli hans sista dag i livet. Eftersom Olof (1755-1779) var yngste sonen till min anfader Assar Nilsson (1710-1778), riksdagsmannen från Svedala socken som jag bloggat om tidigare, kan man ju undra vad som hände. Hur kunde den skötsamme och rättvise riksdagsmannens son sluta sina dagar på avrättningsplatsen i Oxie?

Den sorgliga historien tog sin början tidigare samma år. Olof var då gesäll hos bagarmästaren Anders Möller i Malmö, som vid ett tillfälle försökte slå honom. Han hade då fredat sig mot sin mästare genom att ta tag i honom, men denne hade då tillkallat två vaktkarlar som slet tag i Olof och låste in honom i arrestrummet »Kopparkammaren» under Malmö rådhus. Där hade stackars Olof fått spendera natten, och blev då så illa till mods och ängslig att han »ej wetat hwar han skulle taga wägen eller gjöra af sig». Han fick för sig att karriären som bagare var över om natten i arresten blev bekant för kamraterna, så dagen därpå bestämde han sig för att överge sitt hantverk och istället satsa på hökeri- och kroghandel. Han skaffade sig därför rättigheter av tapperisocieteten i Malmö och inledde en fastighetsaffär för att kunna etablera sin verksamhet i staden. Affären började dock knaka i fogarna av olika anledningar, varpå Olof fruktade en invecklad rättsprocess emot husets säljare. En sådan process ville han undvika till varje pris eftersom han var säker på att förlora den, så under stark press undertecknade han ett papper som avslutade fastighetsaffären och – i Olofs tankar – tillintetgjorde hans påbörjade karriär som hökare och krögare.

b2ap3_thumbnail_1.jpgb2ap3_thumbnail_1.jpg

Till vänster har vi den sida ur Oxie häradsrätts dombok 1778-1779 som innebar slutet för Olof Roth. Häradsrätten dömde i anledning av Missgärningsbalkens 12 kap. och 2 § i Sveriges rikes lag att han skulle »sig sjelf till wälförtjent straff och androm till skräck och warnagel lif sitt mista, halshuggas och steglas», som formuleringen lyder i domboken. Bredvid syns kyrkoherden i Malmö S:t Petri församling, häradsprosten och teologie doktorn Sven Munthe (1718-1790), »en nitisk prästman, en framstående lärd och lycklig andlig talare», som ansvarade för avrättningens kyrkliga del (porträtt i Malmö S:t Petri kyrka; foto undertecknad).

Olof promenerade samma kväll ut till sin svåger i Östra Svenstorp för att spendera natten där. Han kunde dock inte sova, och kände allt större ångest och oro över fastighetsaffären. Var skulle han nu starta upp sin verksamhet? Skulle alla pengar han investerat i krögerifriheten gå förlorade? Han började även fundera kring sin fästmö Dorothea Meyer i Ystad. Hur skulle hon reagera om hon fick reda på att Olofs karriär som krögare var över? Skulle hon riva upp bröllopsplanerna direkt, eller skulle hon gå med på äktenskap och sedan kanske bli ruinerad för all framtid av Olof? Tankarna for fram och tillbaka i hans huvud, men till slut lugnade han sig och »sedan han någorlunda återhämtat sine spridda tankar» bestämde han sig för att återvända till Malmö morgonen därpå och lösa fastighetsaffären. Sagt och gjort; på morgonen den 24 juli 1779 begav sig Olof iväg från svågerns hem, fast besluten att återta kontrollen över sin framtid. Plötsligt hände dock något i Olofs huvud, för »under wägen från Svenstorp har Roth blifwit lika ängslig som han trode thet wara omöjeligt at han kunde lyckeligen uträtta sitt ärende, anseendes Roth sig i sådan belägenhet at wara then olyckeligaste menniskja på jorden och inbillade sig få någon lisa om han ihjälslogo någon»...

b2ap3_thumbnail_2.jpgb2ap3_thumbnail_2.jpg

Hit till Malmöhus slott fördes Olof Roth i väntan på hovrättens beslut (modell på Malmö museum; foto undertecknad).

I samma stund fick Olof syn på den sexårige Nils Nilsson, som stod innanför en gärdsgård vid vägen och vaktade kreatur – han hade funnit sitt offer. Olof ropade till sig honom genom att lova några styver, och när Nils försiktigt gick fram till Olof drämde han sin promenadkäpp i huvudet på den lille gossen, som genast föll till marken. Slaget var tydligen så kraftigt så att både droppskon, käppknappen och ringen därunder föll av, käppen sprack och blodet stänkte på käppen. Gossen låg nu på marken och jämrade sig, och »til at hindra gåßens plåga» vände Olof på honom och stoppade ner hans ansikte i en vattenpöl vid sidan av landsvägen. Nils var dock fortfarande vid liv när han lämnades åt sitt öde, och alldeles ensam slutade den lille gossen sitt liv på landsvägen mellan Oxie och Törringe den där sommardagen 1779. Det låter som ett vansinnesdåd, men inför häradsrätten förklarade Olof varför han valde just lille Nils – en förklaring som skär i hjärtat:

»wid thet han först blifwit warse gåßen, har han sett honom hafwa dåliga kläder och fölljakteligen wara född af fattiga föräldrar, hwarföre Roth trodt thet wara bättre at thenna gåßes lifslopp blefwe slutadt och at han som är ett oskyldigt barn komme til Guds rike, än at gåßen skulle längre blifwa i werlden och tör hända få lida så mycken motgång, förtret och swårigheter som Roth måst i thenna werlden utstå, hwilkas besinnande förmått honom mißgärningen föröfwa.»

Efter dådet skyndade sig Olof bort från brottsplatsen, med den trasiga promenadkäppen under armen. När han närmade sig Oxie by gömde han käppen under en liten bro, och promenerade lugnt vidare på landsvägen. Tankarna började dock åter mala i hans huvud. Skulle han rymma iväg eller stanna kvar? Han kände sig alltmer sorgsen när samvetet kom ikapp honom, och till slut bestämde han sig för att bege sig mot Malmö slott »för at widgå thet han thetta grufsamma och rysande brott föröfwat, nöjd at gärna undergå thet straff som efter hwad theß egna ord nu lydde, höga öfwerheten täckes honom ålägga, i full förtröstan, at tå han ångradt sin begångna mißgärning, han likwäl wore säker om then Högstes nåd så at deß ewiga wälfärd ej förspildes». Vid domstolsförhandlingarna noterade häradsrätten att Olof var mycket rörd och grät när han berättade om mordet, »och så matt samt dålig at han hållit på at dåna». Han tycks dock inte haft någon vek kroppsbyggnad, för i domboken kan man läsa att Olof var »medelmåttig til wäxten och har starka kroppslemmar».

b2ap3_thumbnail_3-Lunds-Weckoblad-1779-08-25.jpgb2ap3_thumbnail_3-Lunds-Weckoblad-1779-08-25.jpg

Det makabra mordet skakade samhället – den 25 augusti 1779 publicerade till exempel Lunds Weckoblad en notis som dramatiskt (och kanske inte helt korrekt) informerade om att »Nyligen har efter berättelse händt, at en Bagare-Gesäll uti Malmö träffat en Poike på Fäladen, som wagtade Swin. Gesällen yttrade sig straxt at Poiken skulle dö; och sedan han illa slagit honom, körde han sin käpp genom Poikens öra in i hufwudet, så at han dödde. Så snart Gesällen fullbordat sin omänskeliga gjerning, gick han til Wagtmästaren på Slottet, bekände sitt brott och begärte logis.»

I samband med det märkliga erkännandet på Malmö slott häktades Olof genast och fördes till slottsarresten under uppsikt av majoren Klingstedt, och fjärdingsmannen Jacob Jöransson förde sedan ut honom till tingsplatsen i Törringe på den första rättegångsdagen den 27 juli 1779. Det blev en lång dag med otaliga vittnesmål, och eftersom häradsrätten hade fullt upp med andra häraders husesyner kunde man inte avge någon dom denna dag. Rättegången sköts därför upp till den 3 augusti, och Olof fördes tillbaka till slottsarresten efter en natt i häradshäktet. Häradsrätten behövde även intyg från prästerskapet och bagarämbetet i Malmö, varpå landshövdingen Tage Thott skriver i ett brev till vice häradshövdingen Törne Brandt den 2 augusti 1779: »The uti aflåtne skrifwelsen infordrade bewis af H:r Probsten Doctor Munthæ samt Bagare Ämbetet härstädes ang:de bagare geßällen Roths uppförande warder härjemte tillika med LandsCancellie Protocollet af den 24 Julii tå Roth bekjänt sig hafwa ihjälslagit gåßen Nills Nillsson från Törringe, öfwersände, och blifwer nu anstalt fogad att Roth under fängslig bewakning warder afförd till urtima tinget i morgon uti Törringe». Samma dag utfärdade landshövdingen även ett »Öppet fångePass»:

»Som ytterligare ransakning öfwer Bakare Geßellen Roth i morgon d 3 dennas kommer att företagas; altså anbefalles Landsgewaldigern Christ: Åkerblom att inställa en bespänd wagn med nödig fångeförare som härifrån Slotts Arresten affordrar och under säker fänglig bewakning till urtima TingsRätten i Törringe till i morgon kl: 8 förmiddagen inställer förenemde bagare geßäll Olof Roth, hwilken under wägen njuter wanlig skjuts och fångeförplägning samt aflefwereras mot bewis. Malmö LandsCancellie d 2 Aug: 1779. Thott.»

b2ap3_thumbnail_4.jpgb2ap3_thumbnail_4.jpgI de mörka cellerna på Malmöhus slott satt Olof Roth inspärrad från juli till december 1778 (foto: undertecknad).

I denna bespända vagn fördes alltså Olof ut till Törringe på morgonen den 3 augusti 1779. Även denna rättegångsdag var fylld av intyg, vittnesmål och berättelser, och efter en lång rannsakning (i kombination med att Olof »förblef ock nu till alla delar vid sin då gjorde bekännelse») kunde häradsrätten bara konstatera att »emedan Roth således i fullt upsåt och berådt mod å öfvermaga dråp föröfwat på ett förrädiskt och nedrigt sätt, Ty och i anledning af Sweriges Lag XII Cap. 2. §. MissGjerningsBalken pröfwar TingsRätten rättwist, thet skall Olof Roth sig sjelf till wälförtjent straff och androm till skräck och warnagel lif sitt mista, halshuggas och steglas». Domen underställdes Göta hovrätts skärskådande, varpå Olof sändes tillbaka till Malmö slott för att invänta hovrättens beslut. I över tre månader satt han inspärrad på slottet innan hans öde beseglades, men den 15 november ankom slutligen hovrättsdomen till landskansliet i Malmö:

»Wi Friherre Arved Silfverschjöld President uti Kongl: Maj:ts och Riksens Götha HofRätt samt Commendeur af Kongl: Nordstjerne Orden; Så ock Friherre, Vice President, Riddare af Kongl: Nordstjerne Orden, HofRätts Råd och Assessorer; hälse LandsHöfdingen och Riddaren af Kongl: Swärds Orden, Högwälborne Baron, Herr Tage Thott, med Gud Alsmägtig, Wän och Wälwilligen. Medföljande Kongl: HofRättens Utslag, öfwer Bagare Gesällen Olof Roth, som för mord å öfwermaga goßen Nils Nilsson från Törringe blifwit dömd, behagade Herr Baron, LandsHöfdingen och Riddaren, til behörig werckställighet befordra samt berättelse therom til Kongl: HofRätten insända. Wi befalle Herr Baron, LandsHöfdingen och Riddaren, Gud Alsmägtig, Wän- och Wälwilligen. Jönköping den 8:de November 1779. På Kongl: HofRättens Wägnar. Arv: Silfwerschiöld. C:F: Klingspor.»

b2ap3_thumbnail_Picture-298.jpgb2ap3_thumbnail_Picture-298.jpg

Häradsrättens dom stod alltså fast – Olof skulle avrättas. Hovrättens skrivelse överlämnades samma dag till häradsprosten Sven Munthe, som höll i avrättningens kyrkliga del. Det har tyvärr inte varit möjligt att följa Olofs förehavanden fram till avrättningsdagen, och utöver tillvägagångssättet är ingenting känt om själva avrättningen. Man kan dock anta att Olof haft långa samtal med sin själasörjare under sin sista månad i livet, och att denne dessutom hållit någon form av predikan på avrättningsdagen. Detta var vanligt vid forna tiders avrättningar, och ett fåtal sådana predikningar har faktiskt överlevt eftersom de trycktes. Stadskomministern C. P. Wiebe höll till exempel ett tal i Lunds domkyrka den 19 december 1794 kort innan barnmörderskan Pernilla Persdotter skulle avrättas, och denna trycktes med titeln Predikan wid tilfälle af Barnamörderskan Pernilla Pehrs Dotters Executions-Dag den 19 December 1794. Under själva predikan befann hon sig i domkyrkan, så Wiebe inledde med att bekräfta församlingens upprörda känslor, något så »bekymmersamt och rörande som detta, då wi se den synderskan i Guds Tempel, som – innom några stunder, genom en förtjent wåldsam död skall ställas för Guds Domstol». Predikan kretsade givetvis kring förlåtelse och hängivelse till Gud, och antagligen var det något liknande som sades på Olof Roths sista dag i livet som de ord C. P. Wiebe yttrade till Pernilla Persdotter femton år senare:

»Måtte detta ordet i synnerhet wara wälsignadt för dig, min k. Pernilla Pehrs Doter, som af din nitiske Själasörjare beredd, at å denna dag möta dit förtjenta timeliga öde, aldrig får höra någon predikan mer. Den ånger du betygat öfwer dit ohyggeliga skuldregister, den tro på JEsum du med ouphörliga suckar bedt Herren werka i din själ, det begär, hwarmed du emottog mina wälmenta råd och föreställningar under de dagar, då mig ännu war tillåtit och befalt at i dit fängelse besöka dig, alt detta ger mit rörda hjerta det tilfridsställande hopp, at Guds dyra nåd icke warit fåfäng i dig. Prisa med mig den trofaste förbarmaren, som icke hafwer lust til någon, (om än aldrig så stor) syndares död, utan will, at han omwänder sig och lefwer. [...]

War wid goda tröst, min Doter, dina synder förlåtas dig! Han skall styrka din swaga tro. Hans blod skall tala för dig bättre än Abels blod. Han skall gifwa dig nåd och kraft, at med försonligt hjerta och christlig undergifwenhet under Guds wilja förkunna Herrans död til dess han kommer. Och du wet at han kommer snart, at din lefnad innom få stunder skall hafwa en ända.»

Vi lär aldrig få veta hur Olof kände eller tänkte när han på morgonen den 14 december 1779 fördes från Malmö slott ut till häradshäktet i Oxie. Det enda vi känner till är att han blev »halshuggen ock lagd på 5 stegel vid Oxie», enligt en anteckning i Malmö slottsförsamlings död- och begravningsbok. Även ett litet ord i Malmö länsfängelses rullor bekräftar att Olof avrättades, för i januari 1780 noterar sekundmajoren Klingstedt kortfattat att han blivit »exequerad» den 15 december 1779. Min anfaders bror Olof Roth, den ängslige bagargesällen från Malmö. Den olyckligaste människan på jorden.

 

Referenser

Oxie häradsrätts arkiv 

AIa:47 – Domböcker vid ordinarie ting 1778-1779.

Malmöhus läns landskanslis arkiv

AIa:57 – Brevkoncept och registratur 1779, »1779 Års Bref-Concepter, Resolutions Protocoll och formelle Resolutioner No 1067».

BIa:55 – Diarier över ankomna brev 1779.

DIa:63 – Kungl. brev 1779, »1779 Års Kongl. Maij:tts och Kongl. Collegiernes, Directioners, Riks Råders, Kongl. Etats och Secreterares samt Advocatfiskalers Bref N:r 1068».

DIIIa:111 – Skrivelser från lokala myndigheter och enskilda. Äldre serie 1779, »1779 Års Landshöfdingars, Högre och Lägre Officerares, Lagmäns samt Häradshöfdingars Bref No 1069».

DIIIa:112 – Skrivelser från lokala myndigheter och enskilda. Äldre serie 1779, »1779 Års Consistorii, Biskoppens, Rector Magnificii, Domkjyrckjo-Rådets, Magistraters samt Diwerse Ämbetsmäns Bref No 1070».

Malmö länsfängelses arkiv

Ö:1 –  Månadsförteckningar över fångar 1770-1781.

Malmö slottsförsamlings kyrkoarkiv

C:1 – Kyrkobok 1745-1831.

Magistraten i Malmö

B1A:65 – Brevböcker 1777-1779.

 

Länktips

Avrättade personer (Rötter-databas, där man bland annat hittar Olof Roth). 

Fortsätt läs mer
  2704 Träffar
  0 Kommentarer
2704 Träffar
0 Kommentarer

Ett bröllop anno 1908

Den 29 november 1908 – det var en söndag, och antagligen låg snön tung på marken – hölls en något annorlunda gudstjänst i Vitabys ståtliga medeltidskyrka, vackert belägen på Österlens höjder. Det skulle nämligen lysas första gången för det unga paret Anna och Alfred inför deras tilltänkta äktenskap, och i predikstolen stod förmodligen kyrkoherden Emil Thulin, sedermera kontraktsprost i Ingelstorp. Lysningen skedde uppenbarligen utan problem, för kyrkoherden förkunnade att det inte fanns några äktenskapshinder varpå proceduren upprepades söndagen därpå. Inte heller då framkom några anmärkningar, så söndagen den 13 december hölls den sista lysningen för paret innan det var dags för bröllop. Dagen före nyårsafton 1908 sammanvigdes Anna och Alfred av kyrkoherden Thulin, och det antecknades i lysnings- och vigselboken att äktenskapet ingåtts med bådas muntliga begäran och samtycke samt att Annas mor, änkan Hanna Thorsson (som jag bloggat om tidigare), lämnade sitt skriftliga medgivande till äktenskapet.

b2ap3_thumbnail_022---Bild---Alfred-och-Annas-brllop.JPGb2ap3_thumbnail_022---Bild---Alfred-och-Annas-brllop.JPG

Alfred Lindh (1884-1952) och Anna Ellida Thorsson (1889-1962), antagligen fotograferade på bröllopsdagen 1908.

Det unga brudparet kom sedermera att bli min farmors morföräldrar, och jag har alltid undrat vad som döljer sig bakom de allvarliga minerna på bröllopsfotografiet (för övrigt det enda bevarade från släktens äldre generationer). Raderna ovan är mina gissningar kombinerat med kyrkoböckernas kortfattade uppgifter, men hur såg egentligen bröllopet ut? Var ägde vigseln rum, hur var prästen och hur såg bröllopsfesten ut? Eftersom lysnings- och vigselboken avslöjar att det var kyrkoherden Emil Thulin (1870-1961) som sammanvigde Anna och Alfred började jag mitt sökande i herdaminnet, i detta fall för Lunds stift:

»Reslig och rakryggad, myndig och vördnadsbjudande, med en vaken och vänlig blick under de buskiga ögonbrynen, svekfri och öppen, medmänsklig, folklig och humoristisk var E[mil] T[hulin], som prästman kongenial med gammalkyrklig fromhet, utan all trångsynthet el. förkonstling, en präst och själasörjare i sin prydno, en fader för sina förs. och kontraktister.»

Det måste varit något av en upplevelse att säga »ja» inför den reslige kyrkoherden med de buskiga ögonbrynen! (som för övrigt finns att beskåda på Södra Mellbys hemsida). Herdaminnet berättar vidare att Thulin »Med stark och ännu in i ålderdomen väl bevarad röst frambar [...] sin bibliska och centralt inriktade predikan, hade alltid ett ingångsord och det tysta Fader vår samt sen ett klart markerat ämne för predikan. Genom allvaret och strängheten lyste kärleken till själarna likt ett värmande solsken». Han kunde dock även vara sträng, för när en frikyrkoman menade att Thulin var alldeles för mild i sin förkunnelse lär en sockenbo ha utbrustit att »Han skulle bara ha hört han i söndes, för då ryste han själarna rejält från sin präkestol!»

Jag forskade vidare, och fick fram att Emil Thulins dagböcker finns på Universitetsbiblioteket i Lund. Tyvärr gav de ingenting eftersom de påbörjades kort efter att han lämnat Södra Mellby pastorat, några få år efter Annas och Alfreds bröllop. Jag upptäckte dock att Thulins levnadsminnen publicerades 1989 med titeln »Österlenprosten berättar», och till min stora glädje skriver han en hel del om sina tre år i Södra Mellby och Vitaby församlingar. Han berättar bland annat om bröllopsskicket i pastoratet under dessa år, och kanske kommer något av minnena från min farmors morföräldrars bröllop 1908:

»Dop förrättades mestadels i hemmen, vigslar i hemmen eller i prästgården, dit man »stassade», d. v. s. bröllopsföljet färdades i vagnar med brudparet i första åkdonet till prästgården. Man räknade noga vagnarnas antal och iakttog en viss rangordning, beroende på släktskap. Någon gång hände det, att bröllopsföljet bjöds på någon traktering i prästgården. [...]

Stora bröllopsfester förekom inte i regel. Skedde detta, så förrättades vigseln i hemmet. Tal brukade ej ifrågakomma. Jag visste inte detta utan höll tal till brudparet under middagen vid den första förrättningen av detta slag. Av kantorn fick jag efteråt den upplysningen, att detta stred mot gängse sed. Jag föresatte mig då att inte göra så oftare.

Emellertid hände det, att jag ej så länge därefter förrättade vigsel i ett annat hem, och då det tycktes som om jag inte skulle säga något till brudparet, bad mig brudens moder att till hennes dotter hålla samma »granna» tal som vid det förut omnämnda bröllopet. Nu var gärdet upprivet, och sedan blev det tal vid varje bröllopsfest. Jag vill minnas, att jag inte förrättade någon vigsel i kyrkan».

Vigseln skedde alltså inte i kyrkan utan i hemmet eller prästgården, och den vördnadsbjudande kyrkoherden höll ett tal till det unga brudparet, och eftersom Thulins skildring utspelar sig under det år som Anna och Alfred gifte sig kan man nog tänka sig att deras bröllop såg ut ungefär så. Jag funderade dock på om det fanns mer att hämta i källorna – kanske hade någon av församlingsborna efterlämnat källmaterial? Jag undersökte Folklivsarkivets manuskriptsamling i Lund, där jag gjort många intressanta fynd genom åren, och det dröjde inte länge innan jag gjorde ännu ett. Det visade sig att Folklivsarkivet hade intervjuat brudgummen Alfreds granne Nils Andersson (1862-1940), som berättade en hel del om bröllopssederna i Södra Mellby och Vitaby:

»Bröllopet hölls i brudens hem. När gästerna anlände till bröllopsgården stodo spelmän och spelade på trappan. Brudgummen kom något före gästerna. Han åkte och en dräng körde före honom. Vigseln försiggick merendels i prästgården, dit alla begåvo sig. Först red förridarna, sedan kom brudgummen i en vagn tillsammans med en ungkarl och bruden i en vagn tillsammans med en ogift flicka. Efter vigseln åkte brudgummen däremot med en gift karl och bruden med en gift kvinna. Sist åkte alla bröllopsgästerna. [...]

Förridarna voro två – den högre var en bror eller kusin till brudgummen, den vänstre en bror eller kusin till bruden. Dessa skulle stå fadder till första barnet. När förridarna kommo till prästgården skulle de öppna dörren och gå före brudparet. Fanns det spelemän redo de efter förridarna och blåste, när de kommo förbi någon by eller något samhälle, samt när de kommo fram till kyrkan eller prästgården. När brudföljet gick in i kyrkan eller prästgården gick man i följande ordning: förridarna, brudparet, de ogifta och sist de gifta. När man gick ut, gingo de gifta däremot före de ogifta.»

Jag kikade i födelse- och dopboken för att kontrollera Nils Anderssons uppgift om förridarna, och mycket riktigt var brudgummens femtonårige bror Rudolf fadder åt parets första barn 1909. Bruden Anna hade dock inga kusiner i trakten och endast en elvaårig lillebror som var för ung för att vara fadder, så ingen från hennes sida var faddrar vid dopet. Nils Andersson berättar vidare om bröllopsmiddagen:

»Vid måltiderna sutto karlarna vid ett bord och fruntimren vid ett annat. Brudparet, med bruden till höger om brudgummen, satt vid ena bordsändan vid karlarnas bord. Prästen satt till vänster om brudparet och klockaren till vänster om prästen. Först serverades smör, bröd, ost och korv, sedan en fiskrätt (torsk eller lutfisk) och därefter en kötträtt med bruna bönor eller makaroner, samt sist bjöds det på risingröt och syster- eller sockerkaka. [...]

Musik förekom ej under middagen. Både brud och brudgum voro svartklädda. [...] Bröllopet varade från fyra till sju dagar. Första dagen stod förridarna för trakteringen, andra dagen gjorde brudparet det. Gästerna hade förning med sig – allt efter huru många de voro från det stället – ett stekt lammlår eller en stekt gås, samt ett fat risingröt. Gudmorafolket till brud och brudgum skulle ha spätt-kaka med sig.»

b2ap3_thumbnail_Nils-och-Eva-Roland_20151126-122929_1.JPGb2ap3_thumbnail_Nils-och-Eva-Roland_20151126-122929_1.JPG

Nils Roland (1850-1936) med sin hustru Eva Månsdotter (1858-1950), troligen fotograferade i samband med förlovningen 1879.

Om nu kyrkoherden Thulin sedermera alltid höll tal kan man ju undra vad han sade till Anna och Alfred, där han satt vid deras vänstra sida under bröllopsmiddagen? Det lär vi aldrig få veta, men i Folklivsarkivets manuskriptsamling gjorde jag ett annat intressant fynd angående bröllopssederna i Södra Mellby pastorat. Samtidigt som Folklivsarkivet intervjuade Nils Andersson hade man även talat med muraren Nils Roland, och han var inte vem som helst – han var nämligen kusin till Alfreds far! Nils Roland berättar följande om bröllopsfesterna i pastoratet:

»Brudparet skulle spisa ur en tallrik. Fruntimren 'lötte' bruden högt upp i vädret och karlarna 'lötte' brudgummen. Medan de höllo dem i vädret hällde de upp vin och skålade med dem. Brudparet kastade sedan glaset över huvudet i golvet, så att de gick sönder. Det skulle vara lyckosamt. [...] Det var förr en sed vid bröllopen att alla karlarna skulle dansa med bruden och alla kvinnorna med brudgummen. Över inkörseln till bröllopsgården satte ungdomarna upp en båge, som de klädde med grönt och blommor. På ömse sidor om trappan satte de granar eller enar. [...] Man dansade polka, polkett, polska, kadrill och vals.»

För mig handlar släktforskning om att lära känna förfäderna, att med hjälp av små fragment återskapa vem de var och hur de levde. Med lite fantasi kan man utan problem skönja historien bakom det svartvita bröllopsfotografiet från 1908, och hur Anna och Alfred färdas med häst och vagn till prästgården. Hur spelmännen står där på trappan, hur bröllopsgästerna avnjuter den utsökta bröllopsmåltiden – bruna bönor och makaroner, risgrynsgröt och sockerkaka, fisk och stekt gås – och hur den vördnadsbjudande prosten Thulin reser sig från bordet och håller ett strängt men kärleksfullt tal till det unga brudparet, som älskade varandra i nöd och lust tills döden skilde dem åt fyrtiofyra år senare.

Fortsätt läs mer
  3362 Träffar
  0 Kommentarer
3362 Träffar
0 Kommentarer

Omöjligt uppdrag?

Min farfars morfars farfar Per Jönsson (1816-1874) var länge ett av släktträdets mysterier. Jag hade inga problem med att hitta hans föräldrar och ursprung, men framåt i tiden gick det svårare. Per flyttade nämligen ofta med sin familj, och under femton års tid bodde de i sammanlagt sex olika byar i fyra olika församlingar där Per omväxlande tituleras torpare, husman och mjölnare. Efter otaliga hopp mellan diverse husförhörslängder hittade jag en notering om att han flyttade med sin familj till Landskrona 1854, men eftersom denna ganska stora församling saknade inflyttningslängder lade jag dem åt sidan.

Något senare lyckades jag lokalisera familjen igen – de bosatte sig tydligen i fiskeläget Borstahusen i utkanten av Landskrona, där hustrun Anna Catharina Andersdotter avled i tuberkulos 1864. Per förblev då änkling i hela nio år innan han gifte om sig 1873, men bara ett år senare – den 28 april 1874 – slutade han sina dagar, femtioåtta år gammal. Min första tanke var att han måste fallit offer för tuberkulosen, men när jag letade fram SCB-utdraget över Landskrona stadsförsamlings dödbok 1874 fick jag en mindre chock. I rutan för dödsorsak kunde jag nämligen klart och tydligt läsa »Suspensio (Suicidium)». Det gick en rysning längs ryggraden, för när jag slog upp suicidium i ett latinskt lexikon bekräftades min gissning – självmord. När jag sedan slog upp ordet suspensio hänvisades jag till ordet suspendo, »att hänga upp, suspendera», så min förfader hade alltså begått självmord genom hängning!

b2ap3_thumbnail_2015-07-15-13.20.56.jpgb2ap3_thumbnail_2015-07-15-13.20.56.jpg

Varför valde han att avsluta sitt liv på detta sätt? Barnen var visserligen stora nog att klara sig själv, men han hade ju bara varit gift i ett år? Vad hade egentligen hänt? Jag hoppades att död- och begravningsboken i original skulle ge fler uppgifter än SCB-utdraget, men eftersom detta fynd gjordes för flera år sedan, innan kyrkoböckerna efter 1860 hade digitaliserats, fick jag bege mig till landsarkivet i Lund. Där beställde jag fram Landskrona F:1 (död- och begravningsboken 1862-1880), men tyvärr anges dödsorsaken även där vara »Suspensio Suicidium», utan någon uppgift om hur eller varför. Jag var alltså tillbaka på ruta ett.

Jag sökte vidare. Kanske fanns det något i domböckerna? Jag studerade arkivförteckningen noggrant, och beställde till slut fram Landskrona rådhusrätts domböcker i civilmål (AIb:26) samt brottmål (AIc:25) för året 1874, men inte heller där fick jag något napp. Jag pratade med den tjänstgörande arkivarien, som förklarade att eftersom självmordet skett så pass sent under 1800-talet var det inte säkert att man genomfört någon rättslig undersökning, om det var uppenbart att det rört sig om ett självmord. Ännu en gång slungades jag tillbaka till ruta ett.

Jag släppte hela grejen, men några år senare fick jag kontakt med en av farfars mors sysslingar, som inte bara bodde i Landskrona utan även hade släktforskat själv. Han kände mycket väl till släkten i Borstahusen, och hade även hört talas om vår gemensamme anfaders självmord 1874. Han berättade att huset fortfarande finns kvar, och att bjälken han hängde sig i ännu är synlig. Nu fick jag alltså veta exakt hur självmordet gått till, men den stora frågan kvarstod – varför?

Ett år senare återvände jag till landsarkivet, där dödboken undersöktes på nytt. Det fanns ett streck i kolumnen för läkarattest, så en läkare hade alltså infunnit sig efter självmordet och bekräftat dödsorsaken. En sådan attest borde ju finnas bland dödbokens bilagor 1874, så jag beställde fram volym HVI:3 ur Landskrona stadsförsamlings kyrkoarkiv (bilagor till dödboken 1870-1886) och började bläddra. Attest efter attest dök upp, 1870... 1871... 1872... 1873... 1881?! Jag bläddrade igenom den digra högen en andra gång, men kunde bara konstatera att bilagorna för åren 1874-1880 var spårlöst försvunna. Tillbaka på ruta ett för tredje gången. För säkerhets skull tänkte jag även undersöka Landskrona kämnärsrätts dombok 1874, men blev då snabbt varse att kämnärsrätterna upphörde redan 1849 – hade jag förväntat mig något annat?

b2ap3_thumbnail_2015-07-15-12.49.54.jpgb2ap3_thumbnail_2015-07-15-12.49.54.jpg

Det kändes minst sagt hopplöst, men jag vägrade acceptera tanken på att aldrig få veta varför min förfader tog sitt liv. Jag begav mig därför till Universitetsbiblioteket i Lund  kanske stod det något om självmordet i dagstidningarna? Jag undersökte noggrant förteckningarna. Landskronaposten gavs ut 1896-1915, så den var inte aktuell. Korrespondenten från Landskrona gavs tydligen bara ut sporadiskt mellan åren 1850-1878, med en rejäl lucka i utgivningen 1870-1876, så där hade jag inte heller nåt att hämta. Fanns det inga fler Landskronatidningar då? Jodå, Nya Landskrona tidning, men den gavs bara ut åren 1871-1873 och 1875-1876, så exakt det år jag var ute efter gavs det alltså inte ut några tidningar i staden. Jag började söka mig utåt från Landskrona, men det visade sig att Helsingborgs Dagblads utgivning började först 1884 medan Engelholms Tidning – som visserligen började utges kontinuerligt redan 1867 – inte nämnde ett ord om Per Jönssons självmord. Jag hittade dock en hel del andra självmord i denna tidning, så långt bort som i Stockholm och Värnamo, men om min förfader yppades inte ett ord.

Vid det här laget hade jag hamnat på ruta ett så många gånger att jag tappat räkningen, men jag ville ju så gärna veta. Jag plöjde åter igenom förteckningen av dagstidningar, och hade nästan gett upp hoppet när jag fick syn på en tidning vid namn Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Den gavs ut under året 1874, men i ärlighetens namn hade jag ingen större förhoppning om att det skulle leda nånvart. Jag bar dock med mig filmrullarna till läsplatsen, trädde fast filmen på spolarna och vevade sakta från slutet av april och framåt. Av erfarenhet visste jag att äldre tiders tidningsnotiser om självmord brukar ha ett inledande »Sjelfmord» i tjock, svart stil, så där jag satt jag i läsapparatens dunkla sken och mumlade för mig själv »Sjelfmord... sjelfmord... sjelfmord...». Plötsligt hoppade jag till, och mitt hjärta slog snabbare när jag sakta läste den lilla notisen i Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 1 maj 1874:

b2ap3_thumbnail_Sydsvenska-Dagbladet-Snllposten-1874-05-01.jpgb2ap3_thumbnail_Sydsvenska-Dagbladet-Snllposten-1874-05-01.jpg

»Sjelfmord. Qvarnbyggaren Per Jönsson i Borstahusen har i ett anfall af fyllerigalenskap afhändt sig sjelf lifvet medelst hängning. Han efterlemnar enka och 6 barn» 

Efter åtta långa år fann jag alltså äntligen svaret på varför min förfader tog sitt liv den där tisdagen i april 1874. Det är nästan löjligt hur några rader i en gammal dagstidning kan betyda så mycket, men under alla år hade det verkligen känts som omöjligt uppdrag. En skicklig släktforskare vet emellertid att inget uppdrag är omöjligt – det tar bara lite längre tid ibland.

Fortsätt läs mer
  2435 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ted Rosvall
Spännande historia!Tänk så mycket lättare det hade gått om man hade digitaliserat alla dessa gamla tidningar!Digitaliserat och OCR... Läs mer
fredag, 13 november 2015 21:21
Carin Olofsson
Markus, försökte svara på ditt mail idag, men får bara "Undelivered Mail Returned to Sender". Du kan väl höra av dig om du har någ... Läs mer
lördag, 14 november 2015 16:07
Håkan Bergström, Bryssel
De har nyligen flyttat fram gränsen till 1899. Det märkliga är att gränsen på KB:s andra tidningssjat är 1926.http://magasin.kb.se... Läs mer
söndag, 15 november 2015 13:28
2435 Träffar
3 Kommentarer

Greven och hans klockare

I min släktforsknings barndom tog jag mig snabbt an farfars mormor Cecilias anor, och klättrade utan problem ner till hennes morfar Gustaf Jacobsson som sades vara född i Lund den 12 mars 1799. Detta bekräftades av Lunds stadsförsamlings födelsebok, som avslöjade att han var son till borgaren Jacob Dahlman och hans hustru Karna Lundgren. Längre än så kom jag dock inte, för Lunds första egentliga husförhörslängder börjar först under 1810-talet och i dem finns inga spår efter familjen Dahlman. Jag lade därför Jacob och Karna åt sidan, men många år senare hittade jag dem av en ren slump. Det visade sig att de hade flyttat från Lund till Hofterup där Jacob Dahlman tydligen var född, enligt husförhörslängderna, den 26 november 1761. 

b2ap3_thumbnail_Gustaf-D.-Hamilton-f-MG-2007-05-08.JPGb2ap3_thumbnail_Gustaf-D.-Hamilton-f-MG-2007-05-08.JPG

Gustaf David Hamilton (1699-1788); general, fältmarskalk, greve till Barsebäck och herre till Hofterup (porträtt på Barsebäcks slott; foto: undertecknad).

Jag letade fram Hofterups äldsta kyrkobok, och hittade mycket riktigt Jacobs födelsenotis 1761: »November. d: 26. föddes Klockarens Anders Dahlmans och hust: Anna Catharina Giötbergs son, som döptes Dom: 1. Adventus, och kallades Johan Jacob». Faddrar var komministern Nicolaus Hofverberg, trädgårdsmästaren And. Winckler, jungfrun Stina Bleckman samt jungfrun Rachel Hofverberg som bar barnet. Vad var detta för spännande familj? Jag bläddrade igenom Hofterups födelsebok på jakt efter fler barn till denne klockare, och fick en chock när jag hittade Jacobs äldre syster Johanna Jacobinas födelsenotis i oktober 1759:

»d: 13. föddes Klockarens Anders Dahlmans och hust: Anna Catharina Giötbergs dotter, som döptes Dom: 18. post Trinitatis, och kallades Johanna Jacobina. Faddrar. H:r Grefwe och Generalen Hamilton. H:r Häradshöfding Möllerheim. Högwälb:na Fröken Hedevig Hamilton bar barnet. Fröken Charlotta Hamilton.»

När äldre systern Margareta döptes 1757 var samma personer faddrar, förutom att fröken Hedvig var utbytt mot grevinnan Hamilton i egen hög person som bar barnet. Numera vet jag att det inte var helt ovanligt att adelspersoner närvarade som faddrar vid sockenbornas barndop, och Barsebäcks slott ligger dessutom bara ett stenkast från kyrkan, men på den tiden var jag eld och lågor. Vem var egentligen denne klockare Anders Dahlman, och varför var grevefamiljen Hamilton faddrar åt hans barn?

b2ap3_thumbnail_2015-08-10-15.57.55.jpgb2ap3_thumbnail_2015-08-10-15.57.55.jpg

Här, i den vackra medeltida dopfunten i Dalby kyrka, döptes Anders Dahlman den 13 november 1731 (foto: undertecknad).

Det visade sig att Anders var född den 6 november 1731 i Dalby socken, strax utanför Lund, som son till Jacob Dahlman och hans hustru Ingar Nilsdotter. Fadern var korpral vid Södra skånska kavalleriregementet, och hade suttit i rysk fångenskap i Alapaevsk sedan han tillfångatagits i slaget vid Poltava 1709, något jag bloggat om tidigare. Katekismilängderna för Dalby avslöjar att korpral Dahlman var en av få i socknen som både kunde skriva, läsa och förstå katekesen med spörsmål och huvudstycken, så antagligen undervisade han sönerna på egen hand – Anders blev ju som bekant klockare, medan yngste sonen Michael (1737-1820) slutade sina dagar som bokhållare och assessor i Stockholms stads inkvarteringskommission. Fadern avled 1744, och i februari 1748 skrevs Anders in som elev vid Helsingborgs skola där han fortsatte sina studier.

b2ap3_thumbnail_Barsebcks-kyrka-MG-2007-05-08_20151101-103947_1.JPGb2ap3_thumbnail_Barsebcks-kyrka-MG-2007-05-08_20151101-103947_1.JPG

Barsebäcks kyrka, där Anders Dahlman spenderade många arbetsdagar i klockarstolen och kyrktornet (foto: undertecknad).

Ingenting är känt om hans skoltid i Helsingborg, ej heller vad han gjorde under de kommande åren, men 1753 dyker han upp i Barsebäcks socken. Församlingens gamle klockare hade avlidit i januari detta år, och tydligen hade Anders sedan dess vikarierat i klockartjänsten. Uppenbarligen hade han gjort detta till sådant nöje att greve Gustaf David Hamilton, som innehade patronatsrätten till Barsebäcks församling, ville ha honom som ordinarie klockare. I ett brev till biskopen i Lund daterat november 1753 skriver greven att därför

»har iag nu i anseende till denne Anders Dahlmans under then tiden försporde stilla och skickeliga upförande, samt befundne goda Kundskap och erfarenhet uti läsande och skrifwande, att thermed kunna gå församlingens Barn och ungdom tillhanda, så mycket häldre welat antaga och lemna honom min kallelse till Klåckare syßlan wid Barsebecks och Hofftärups församlingar, som både herr Probsten Hofwerberg och samtelige församlingens ledamöter förklarat sig wara med honom mycket wähl nögde.»

Greven bad biskopen om en fullmakt på klockarsysslan i Barsebäck, vilket också skedde. Anders var nu tjugotvå år gammal, och kunde nog inte ana att han skulle sitta vid denna klockarlägenhet i hela sextio år. De första åren gjorde han inget väsen av sig, utan arbetade tyst och flitigt som en god klockare förväntades göra samt gifte sig 1754 med grevefamiljens kammarjungfru Anna Catharina Göthberg och fick i rask takt fyra barn, varav två avled i späd ålder. Efter femton års lugn skapade han dock sitt första (och enda) rabalder i stiftet. Våren 1769 uppstod nämligen oroligheter i Harjagers och Rönnebergs kontrakt, då häradsprosten Paul Klintberg anmälde till biskopen att klockaren Johan Åkerman i Örja hade innehaft ett cirkulärbrev som häradsprosten ansåg »till det minsta innebära en oordentlighet som förmodligen icke får tillåtas bland klockare». Biskopen inkallade genast klockaren Åkerman, som berättade att han haft ett möte med klockarna i Billeberga, Svalöv, Kvistofta och Barsebäck.

Det visade sig att det var den sistnämnde klockaren, Anders Dahlman i Barsebäck, som hade tagit initiativet till det otillåtna cirkulärbrevet mellan klockarna. Han hade velat diskutera »några ärender, som kunna röra dels deras egen dels deras hustruers wälfärds befordran», och föreslog då inrättandet av en änkekassa för klockaränkor, samt förbättringar av de skånska klockargårdarna och -lönerna, något han tänkte ansöka om hos riksdagens bondestånd. Anders hade alltså försökt starta en social reform som skulle förbättra villkoren för dåtidens lärarkår och deras änkor, men hans initiativ uppskattades inte av biskopen och domkapitlet som »dem strängeligen förmante, at noga taga sig till wara för dylika samlingar, som kunna gifwa anledning till sammansättning; hwilcket de och på det högsta lofwade efterkomma, med anhållan om tillgift uti hwad de härutinnan af enfalldighet och oförstånd kunna hafwa felat». Det blev alltså varken någon änkekassa eller förbättrade klockarlöner den gången, och klockaren Dahlman återgick till stillheten i sina lantkyrkor vid Öresundskusten.

b2ap3_thumbnail_Bouppteckning.jpgb2ap3_thumbnail_Bouppteckning.jpg

Anders Dahlman hade liksom brodern Michael en oklanderlig handstil, och användes därför flitigt av häradsrätten för att kopiera bouppteckningar. Här är ett exempel ur husmannen Håkan Jönssons bouppteckning 1784, som är »Rätteligen Afskrifwit» (ur Harjagers häradsrätts arkiv, vol. FIIa:3, bild 67 hos ArkivDigital).

Anders Dahlman skötte därefter klockarsysslan utan minsta anmärkning. Han sysselsatte sig med alla de vanliga klockargöromålen, och i Hofterup (där klockargården låg) undervisade han även barnen under större delen av året. Eftersom socknen  saknade skolhus skedde undervisningen i klockargården, och för detta besvär fick han årligen 3 daler och 32 öre. Lönen var som för de flesta klockare inget att ropa hurra för. Klockargården gav varje år blott 2 ½ tunna korn och råg samt 4-5 lass hö och torv som skulle täcka husbehoven, medan den ordinarie lönen (den så kallade helgonskylden) bestod av ungefär 29 tunnor korn. Eftersom Barsebäcks pastorat var ett så kallat substituteri tvingades klockaren dock lämna 25 1/3 av dessa tunnor till trivialskolan i Lund, och hade alltså endast i behåll 3 1/3 tunnor varav en tredjedel betalades i skatt. Vid de tre stora högtiderna (jul, påsk och pingst) fick han årligen 5 riksdaler specie sammanlagt, och under påsken skulle dessutom varje gård betala så kallad »påskmat» till klockaren. Om detta skriver kyrkoherden Hofverberg till biskopen 1780 att

»ett litet bröd, en så kallad tunnkaka, en half gåse-sida och ett halft tiog ägg, har han wäl i behåll; men måste så godt som tiggat och ofta gå miste deraf hos åtskillige wekudagsbönder, som sielfwa äro utfattige».

Det var uppenbarligen inte så lätt att få ekonomin att gå ihop som klockare. De övriga inkomsterna berodde helt på församlingarnas givmildhet vid bröllop, barndop, kyrkogång och så kallad likstol, då klockaren kunde få några ören som tack för väl förrättad tjänst. Anders Dahlman arbetade dock bra trots sina ringa lönevillkor, och i de ovan nämnda brevet 1780 skriver kyrkoherden Hofverberg vidare att Anders

»åderlåter med sådan skickelighet at folk af condition ej taga i betänckande, at wid förefallande behof dertil betiena sig af honom. Förstår äfwen med huscurer gå allmogen tilhanda. [Han är] kunnig i de stycken som höra till tiensten, äger en grundelig kundskap i salighets läran, är nykter, beskedelig och på tiensten upmärksam, så at iag ej lärer misstaga mig, om jag wågar säija, at han kan räknas bland de habilare substituter i stiftet. Han räknar och skrifwer ganska wäl».

Anders Dahlman tycks ha varit en vital gammal man. Han blev far sista gången vid sjuttiotvå års ålder, och fyra år senare reste han till Lund för att närvara som fadder vid yngste sonsonen Anders dop i juli 1807. Till skillnad från många andra klockare hade han aldrig någon medhjälpare i klockarsysslan, utan skötte alla bestyr på egen hand livet ut. Den 10 november 1813 skildes till slut den strävsamme gamle klockaren från de kyrknycklar som greve Hamilton hade lagt i hans hand 1753, och efter sextio års slit med barnundervisning, vaccinationer, gudstjänster och begravningar fick Anders Dahlman äntligen lägga sig till ro.

Fortsätt läs mer
  3051 Träffar
  0 Kommentarer
3051 Träffar
0 Kommentarer

»Det var en hemsk död som skulle möta dessa män»

»Detonationen var så stark, att af lufttrycket en mängd fönsterrutor dels inom fabriksområdet, dels i samhället krossades. Få sekunder efter explosionen slogo lågorna ut från byggnaden och gynnad af blåsten spred sig elden med största hastighet till byggnaderna n:r 21, 22 och 23, hvilka samtliga inom en timme nedbrunnit till grunden. […] Beklagligt nog skulle olyckan kräfva icke mindre än tre menniskolif. De omkomna äro 45-årige A. Olin, Saxtorp, samt Bror Olsson och Gustaf Hansson, Annelöf, begge i tjugoårsåldern. […]

Olins lik anträffades förkolnadt mellan vägen och centrifugen i det hus der han arbetade då explosionen skedde. […] Delar af Olins lik fann man ett hundratal meter från platsen. Hufvudet var skildt från kroppen. Af Gustaf Hansson återstod icke mycket, och man kunde endast med största svårighet identifiera honom […]. Ödeläggelsen gjorde ett beklämmande intryck, och öfverallt rådde stark förstämning, ty tanken på de under så ohyggliga omständigheter bortryckna behärskade alla. Det var en hemsk död som skulle möta dessa män.»

Ovanstående rader kan man läsa i Landskronaposten den 23 maj 1919, dagen efter den fruktansvärda olyckan i Annelövs krutfabrik då 200 kilo krut antändes och tre människor fick sätta livet till. En av de omkomna – Gustaf Hansson, eller »Gusse» som han kallades inom familjen – var min farfars morbror. Han är numera relativt bortglömd, men det sägs att han var en levnadsglad ung man som uppskattade en svängom på dansbanan, och eftersom han var både lång och stilig lär han ha varit populär bland traktens damer. Det är alltså inte mycket som är känt om honom, men tack vare artikeln i Landskronaposten vet jag i varje fall hur han slutade sitt liv den där ödesdigra dagen i maj 1919.

b2ap3_thumbnail_Hansson-P-baksidan---med-svart---Elvira-Hansson-Annelv-No-3---med-bltt---Elvira-Hansson-Saxtorp-14-27.jpgb2ap3_thumbnail_Hansson-P-baksidan---med-svart---Elvira-Hansson-Annelv-No-3---med-bltt---Elvira-Hansson-Saxtorp-14-27.jpg

Gustaf Hansson (1895-1919) i mitten tillsammans med sina bröder Julius (1898-1974) t. v. och Henning (1893-1979) t. h. 

Människor har i alla tider fascinerats av döden, men frågan är om inte denna fascination var ännu större förr i tiden. Fruktansvärda olyckor och märkliga dödsfall har lämnat många spår efter sig i källorna, inte minst i dagstidningarna, och om man rör sig längre tillbaka i tiden var både dödsolyckor och självmord fall för rättsväsendet. Om man ska dra det till sin spets var dessutom förfädernas korta tid på jorden i grund och botten en förberedelse inför det eviga livet, så liemannen var ständigt närvarande. Allt detta gör att döden har lämnat efter sig stora mängder källmaterial och andra kvarlevor, som kan ge värdefulla och intressanta uppgifter när man släktforskar.

Jag har tidigare bloggat om hur dagspressen frossade i detaljer när ett självmord ägt rum, och därför är dagstidningarna en ypperlig utgångspunkt när man letar uppgifter om släktingar som tagit sitt liv efter 1863, då självmord avkriminaliserades. Därefter hölls inte alltid rättsmedicinska undersökningar i samband med uppenbara självmord, men före 1860-talet var sådana undersökningar praxis. Det var nämligen viktigt att utröna hur och varför en person avlidit, eftersom livssituation, sinnesstämning och tillvägagångssätt kunde innebära skillnaden mellan att få en någorlunda hederlig begravning på kyrkogården eller grävas ner i skogen av bödeln. 

b2ap3_thumbnail_Malm-1843.jpgb2ap3_thumbnail_Malm-1843.jpg

Ur Malmö kämnärsrätts protokoll 1843 23/11; Kämnärsrätten i Malmö, vol. A1A:117 (1843) (bild 6640 hos ArkivDigital).

När min anfaders bror Per Pålsson (1771-1843) hängde sig i Malmö klassades alltså självmord fortfarande som en brottslig handling, och därför finner man en hel del uppgifter i Malmö kämnärsrätts arkiv. I protokollen får man bland annat förklaringen på hans plötsliga självmord, då hans närmaste anhöriga berättade att

»Pehr Pålsson en längre tid varit besvärad af stinkande Rötsår på båda benen, öfver hvilka åkommor han esomoftast yttrat ledsnad och oro fruktande att de skulle engång blifva hans dödsorsak, emedan de alltjemnt förvärrades och voro i hans tanke obotliga. Aftonen d 22 hade samtal varit å bane om nämnde sår, då torparen Jöns Larsson, hos hvilken Pehr Pålsson för lifstiden var inaccorderad, föredragit att Pehr borde rådfråga sig hos någon läkare här i staden, eller och försöka komma in på Lazarettet; men häröfver hade Pehr som vanligt yttrat sin mening om sårens obotlighet och sin ledsnad deröfver».

När det var dags för frukost morgonen därpå hade brorsdottern Elna knackat på hos Per, men han öppnade inte. Hon tog då ett ljus och smög in i farbroderns kammare där hon fann honom död, halvliggande i sin säng med ett snöre om halsen. Per orkade inte längre skämmas över sina stinkande rötsår på benen, och hade helt enkelt bestämt sig för att befria både sig själv och omgivningen.

Även fysiska defekter och ovanliga dödsorsaker var av största intresse förr i tiden, så därför kan man hitta många bisarra notiser i äldre tiders dagstidningar. Min anfaders bror Nils Thorssons (1724-1799) första hustru Christensa Mickelsdotter avled till exempel 1778 i Saxtorp, och i denna församlings kyrkobok kan man samma år kortfattat läsa att dödsorsaken var »nafwel bråk, som först begyntes med Gulsiuka och sedan wattusoten, på 3die året siuk», men Lunds Weckoblad gick uppenbarligen steget längre för den 16 september 1778 publicerade man denna detaljerade artikel:

»Sistledne Onsdag d. 2 Septemb. begrofs i Saxtorp wid LandsCrona en Bonde Hustru, som på 3:dje året dragits först med Gulsot, hwilken sedan förwandlade sig i Watusot och sig i nedra delen af kroppen från naflen, hwilken gaf sig uti i en blåsa som en stör göpne; då sådant ej kunde med medicamenter drifwas och Feltskjärare ej wille taga hål på blåsan, tog Hustrun sjelf en syl och därmed stack hål, då wäl et ämbar watu utran, men på 5:te dagen derefter war blåsan lika stor, fast swulsten mindre än förr, tå hon tog sin syl igen och hälften så mycket watn utrann och åter 3:dje gången inom 14 dagar, hwarigenom krafterna så aftogo, at hon 8 dagar derefter dog, utan at underlifwet war blefwit befriat från watnet».

Dåtidens begravningar var ofta högtidliga tillställningar, och stora folkmassor vallfärdade till »kändisbegravningarna» som inte sällan recenserades i dagstidningarna – man får i regel veta allt från vilka psalmer som sjöngs till vem som skänkt kransar vid graven. När min anfader Johan Carlberg begravdes i Ängelholm infördes till exempel följande notis i tidningen Norra Skåne den 18 juli 1882:

b2ap3_thumbnail_Norra-Skne-1882-07-18.jpgb2ap3_thumbnail_Norra-Skne-1882-07-18.jpg

När man upptäcker hemska olyckor, självmord och märkliga dödsfall i släktträdet lönar det sig alltså att se bortom kyrkoböckerna, eftersom döden har lämnat många spår efter sig i källorna. Liemannen var ständigt närvarande i förfädernas liv, och som exempel citerar jag första versen ur den »Integer vitæ» som sjöngs vid Johan Carlbergs begravning 1882:

»Är det då allt hvad vi af lifvet lära,

att till dess början slutet är så nära,

att jordelifvets lycka, fröjd och ära,

sjunker i griften?».

 

 

 

P.S. Ni glömmer väl inte Namn åt de döda (NÅDD)? Projektet kompletterar just nu dödboken med döda under åren 1860-1900 och projektledaren Viktoria Jonasson behöver all hjälp hon kan få, så tveka inte – bli en NÅDD:are du också!

Fortsätt läs mer
  2696 Träffar
  0 Kommentarer
2696 Träffar
0 Kommentarer

Bland domsagor och kämnärsrätter

Släktforskning och rättshistoria går ofta hand i hand, men det är inte helt lätt att hålla koll på alla juridiska termer och rättsinstanser. Jag har själv haft stora problem med en sjöman som begick tvegifte på 1720-talet – han bodde i Karlskrona men hade sina hustrur i Karlshamn respektive Stockholm, och eftersom det rörde sig om ett äktenskapsbrott där utslaget blev ett överklagat dödsstraff har jag hittat handlingar i både Karlskrona rådhusrätts, Karlskrona kämnärsrätts, Karlshamns rådhusrätts, Stockholms stads södra förstadsrätts, Lunds domkapitels och Göta hovrätts arkiv. Det låter lite förvirrande, och många gånger har jag förbannat den tvegifte sjömannen från Karlskrona, men det fanns såklart ett väl uttänkt system bakom alla dessa juridiska instanser.

b2ap3_thumbnail_2015-08-28-14.28.42_20150915-121941_1.jpgb2ap3_thumbnail_2015-08-28-14.28.42_20150915-121941_1.jpg

Ungefär såhär såg det nog ut i många gamla tingssalar; denna interiör hittar man i kanslisalen på Kronborg slott i Helsingør.

Häradsrätten var den första rättsinstansen (underrätten) i allmänna mål på landsbygden. Här dömde häradshövdingen tillsammans med de tolv nämndemännen, och varje härad hade sin egen häradsrätt som sammanträdde på tingsstället. Dessa så kallade lagtima ting hölls vanligen tre gånger per år – 1734 års lag stadgade att vinterting skulle hållas mellan tjugondedag jul och april månad, sommarting mellan Valborg och midsommardagen samt höstting mellan 1 september och 30 november. Vid dessa ting behandlades många olika typer av civil- och brottmål, men när det skett grövre brott (mord, självmord och liknande) och det var långt till nästa lagtima ting hölls ett extrainsatt ting, ett så kallat urtima ting.

Många härader (särskilt i södra Sverige) var små till både yta och folkmängd, så under 1870-talet sammanfördes dessa i större tingslag, kallade domsagor. Detta är ännu namnet på tingsrätternas distrikt som infördes 1971, då man slog ihop rättskipningen i städerna och landsbygden.

Till lagmansrätten kunde man överklaga ärenden som avgjorts vid häradsrätten. Lagmansrätten, som upphävdes 1849, omnämns redan i den allmänna stadslagen vid mitten av 1300-talet men det var först i början av 1600-talet som lagmansrätten blev landsbygdens andra instans. 1734 års lag bestämde att lagmansrätten endast skulle behandla tvistemål eller smärre brott som överklagats från häradsrätten, medan grövre brott istället remitterades direkt till hovrätten.

b2ap3_thumbnail_IMG_8765_20150915-122847_1.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_8765_20150915-122847_1.JPG

Som släktforskare är det en bra idé att investera i 1686 års kyrkolag och 1734 års lag, för man vet aldrig vilka brott eller förseelser man hittar i släktträdet. Jag lyckades själv få tag på ett exemplar av den sistnämnda lagen från 1780, där någon – antagligen en tidigare ägare, som varit kronolänsman – skrivit på insidan av pärmen att han lovar »at betala eller utmäta, eller uttappa låta, minst et halft stop NB väl distilleradt bränwin, i fall jag icke hela Boken fullgörandes warder».

Kämnärsrätten, som avskaffades 1849, var den första rättsinstansen i Sveriges städer. Här hanterade de så kallade kämnärerna (bisittarna) civil- och brottmål som rörde staden, medan allvarligare brott och förseelser hamnade direkt hos rådhusrätten, en stadsdomstol bestående av borgmästaren och rådmännen. I de städer som saknade kämnärsrätt var rådhusrätten första instans, men annars fungerade rådhusrätten som överinstans i förhållande till kämnärsrätten.

Kämnärs- och rådhusrätterna behandlade dock inte alla ärenden inom stadens murar. Mål rörande tullar och acciser behandlades av accisrätten, en specialdomstol som verkade från 1600-talet till 1810/11, medan många ärenden rörande gårdar, fastigheter och affärsverksamhet hanterades och dömdes av Konungens befallningshavande, alltså landshövdingen, kronans förlängda arm. Frågor som rörde gruv- och bergshanteringen hanterades däremot av bergstingsrätten och gruvrätten, specialdomstolar som upphörde på 1850-talet då häradsrätterna övertog dessa domstolars kompetens.

Universiteten hade sin egen jurisdiktion, den akademiska domstolen Consistorium Academicum (upphörd 1852). Alla som arbetade vid Uppsala och Lunds universitet, deras tjänstefolk och studenter skulle dömas vid denna akademiska domstol istället för vid allmän domstol. Bouppteckningar för personer som lydde under akademiska jurisdiktioner hittar man därför i regel också i universitetens arkiv (jag har själv hittat bouppteckningar efter både brobyggare, timmermän och glasmästare i Lunds universitets arkiv). 

 b2ap3_thumbnail_IMG_9716_20150915-122935_1.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_9716_20150915-122935_1.JPG

Luggude härads tingshus från 1828, vackert beläget under bokkronorna i närheten av Mörarps kyrka utanför Helsingborg.

Krigsrätten var en krigsdomstol som dömde i alla typer av ärenden som rörde militärer. Krigsrätternas handlingar förvaras på Krigsarkivet i Stockholm, i regel i det aktuella regementets arkiv. 

Hovrätten skapades i början av 1600-talet på förslag av Gustav II Adolf, som behövde en rättsinstans med makt att utdöma konungens dom utan att något överklagande skulle få äga rum. I äldre tid var häradsrätterna relativt självgående, men genom införandet av hovrätter blev häradsrätterna mer centralt kontrollerade. Då började grövre brott rutinmässigt hänvisas till den högre instansen, och som nämns ovan kunde man till hovrätten överklaga domar från underrätterna. 

Tanken att hovrättsdomar inte fick överklagas gav man dock upp ganska snabbt, för 1615 års rättegångsprocess stadgar att »den, som finner sig besvärad öfver wår konungsliga dom icke genom något vädjande utan genom ödmjuk böneskrift gifva om sitt besvär tillkänna och njuta hos oss beneficium revisionis». Man kunde därigenom överklaga hovrätternas domar till Kunglig Majestät, och hovrätterna själva remitterade rutinmässigt utdömda dödsstraff till Kunglig Majestät.

Vissa ärenden remitterades till domkapitlet, men de hade endast makt att döma i ett fåtal frågor så många ärenden överklagades. Vid skilsmässor var det till exempel domkapitlet som utfärdade det slutliga skiljobrevet, men man utdömde inte själva skilsmässan – denna process ägde rum vid härads- och rådhusrätterna – och när kantorn Christian Wenster bad om löneförhöjning år 1796 vände han sig visserligen till domkapitlet, men »anhåller wördsammast at denne särskillte Casus måtte i underdånighet underställas Kongl:e Maijest:ts Nådigste afgörande». 

Nej, det är som synes inte helt lätt att reda ut denna flora av rättsinstanser och domstolar (för att inte tala om alla lagar och författningar!), men det finns hjälp att få. Litteraturen kan ge många svar, men om du inte hittar det du söker är det en god idé att kika under avdelningen Juridik på Anbytarforum för där kan man läsa om allt från arvsfrågor och domareeder till saköreslängder och straffarbete. Om du fortfarande inte hittar svaret på frågan är det bara att starta en ny tråd, så kan förhoppningsvis någon släktforskare där ute hjälpa dig rätt i juridikens fascinerande värld.

 

Lästips

Westling, Claes, Domstolsforska : hur jag finner mina förfäder i domstolsarkiven (Sveriges släktforskarförbunds handböcker ; 10), Solna : Sveriges släktforskarförbund, 2015.

Nordlöf, Barbro, Rättshistoria för släktforskare, [Solna] : Sveriges släktforskarförbund, 2009.

Inger, Göran, Svensk rättshistoria (4., rev. uppl.), Malmö, 1997.

Nylander, Ivar, Studier rörande den svenska äktenskapsrättens historia, Stockholm, 1961. 

Fortsätt läs mer
  2290 Träffar
  0 Kommentarer
2290 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
289 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
113 inlägg
Helena Nordbäck
110 inlägg
Anton Rosendahl
56 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser