Rötterbloggen
Rötterbloggen

Klutdockor, mässkjortor och spindelväv

Idag infaller årets enda fredagen den trettonde, en dag då somliga nog är lite extra försiktiga. Min egen försiktighet beror på att jag i femte klass råkade falla av skolbänken och slog huvudet i lärarens kateder under pågående lektion, just på fredagen den trettonde, och sedan dess har jag inte vågat fresta ödet. Av samma anledning undviker jag även att gå under stegar, jag säger »tvi» tre gånger när en svart katt går över vägen och jag fäller aldrig upp ett paraply inomhus. Vi skrockfulla och vidskepliga tillhör nog ett utdöende släkte, men annat var det förr i tiden. Då hade skrock och vidskepelse en given plats i samhället, och både kyrkliga förmaningar och världsliga lagar hade svårt att stävja denna djupt rotade folktro. I våra dagar är den vidskepliga variationen inte särskilt stor, men förfäderna kunde däremot välja och vraka bland olika vidskepliga uppfattningar, praktiska åtgärder och magiska tillbehör. Detta har jag själv hittat många exempel på i de gamla arkiven, särskilt i domkapitlens protokoll, rättsinstansernas domböcker och folklivsarkivens samlingar, som dignar av källmaterial som beskriver förfädernas utbredda folktro. En stor del av de fall jag studerat handlar om barn; förfäderna ville hålla sina barn friska eller bota deras sjukdomar genom att på olika sätt använda vidskepelse och magi. År 1734 finner man till exempel hustrurna Bolla Isacsdotter och Elna Svensdotter i Söderto, som instämts vid Frosta häradsting eftersom de

»öfwadt signerije och widskeppelse, medelst det, at den förra efter den senares inrådande, till sine barns curerande som wore siuka, nästl. åhr wid Påsketiden, sammanbundit 2ne linna klutar och therutj lagt hår och naglar af thess siuka barn, hwilka klutar hon hängt utj et trä wid Per Håkanssons i Söderto gård, dem en af Per Håkanssons barn hittadt, som derefter blifwit ganska illa siuck och straxt dödt; äfwen ock skall des andra barn några månader derefter på samma sätt siucknadt och aflidit.»

Tingsrätten ansåg visserligen att de så kallade klutdockorna inte hade orsakat barnens död, och friade därför från hårdare straff, men dömde samtidigt de båda kvinnorna till att sitta två söndagar i stocken vid Lyby kyrka. Deras kyrkoherde skulle dessutom varna dem, så att de »för slick förseelse sig yttermehra till wara taga». Även kyrkliga föremål kunde användas för att bota barn; 1723 hade hustrun Barbro Hans Påls och hennes dotter Marna i Södra Sandby försökt bota husmannen Per Bengtssons svårt sjuka dotter Gertrud, genom att använda prästens mässkjorta. Torna härads tingsrätt beskriver hur »Barbro och Marna hemligen utur Kyrckan taget mässesärcken och brukat at lägga på den siuka, under widskiepelig mening som skulle det hielpa, om den siuke råkat för de så af gemene mann kallade elfwer el:r annat skare». Lilla Gertrud avled trots prästens mässkjorta, och de båda kvinnorna dömdes till fyra dagars fängelse på vatten och bröd. Domen ogillades dock av hovrätten, som istället menade att kvinnorns vidskepelse »blott af okunnoghet i deras Christendomb härkommit», och beordrade att deras själasörjare skulle varna samt undervisa dem i kristendomen. Att mässkjortor tycks ha varit särskilt populära finner man även ett exempel på i Lunds domkapitels protokoll 1749, då hospitalspredikanten Jöns Cronander i Landskrona för andra gången anklagades för att ha lånat ut hospitalets mässkjorta till personer på landsbygden, som ville använda den för att »bruka widskiepelse».

b2ap3_thumbnail_Bild-235.jpgb2ap3_thumbnail_Bild-235.jpg

Ingressen till hovrättens dom över Lucretia Planck 1734; ur Göta hovrätt : huvudarkivet, vol. BIIA:38 (brottmålsutslag 1734), VaLA.

Det är tydligt att förfäderna ansåg att allt som hade förbindelse med kyrkan besatt särskilda krafter. Pastor Faxe anmälde till exempel för domkapitlet att hustrun Kerstina Jönsdotter från Skabersjö strax före påsk 1733 hade gått in i Skabersjö kyrka och med en käpp nedtagit spindelväv, i avsikt att bota ett sjukt barnbarn. Kerstina erkände inför domkapitlet men ångrade sig djupt, och bedyrade att hon »ingen annan tanka der wid haft än hon i sin ungdom hördt sådant en del brukas», varpå domkapitlet beordrade pastorn att förhöra henne i kristendomen samt inför församlingen förmana henne att aldrig mer utöva sådan vidskepelse. Samma år besökte även guldsmedsänkan Lucretia Planck i Kristianstad sin kyrka, för att tillreda ett »widskieppeligit läkemedel». Hon tog sand tre gånger vid altaret, tre gånger innanför samt tre gånger utanför kyrkodörren, och lade sanden i ett glas vari hon hällde vatten från ån nedanför kyrkan. Även i detta fall var det ett litet barn som skulle botas, något varken rådhusrätten eller hovrätten hade överseende med. Lucretia dömdes till fyra dagars fängelse, medan barnets moder dömdes till 5 daler silvermynts böter. Ett annat populärt kyrkligt tillbehör för vidskepelse var nattvardsbrödet. Till exempel anmälde kyrkoherden Corvin i Bosarp för domkapitlet 1747 att bonden Niklas Månsson i vittnens närvaro hade erkänt att han tagit brödet orört från munnen och gömt det i sin näsduk, dock utan att erkänna att han tänkt använda det till någon vidskepelse. Kyrkoherden visste dock bättre, och ansåg att

»det syns troligit af det han sig sedermera företagit, i thet han icke allena skall sökt en klok qwinna, som han henne kallat, hemma i Ljungby socken och by samt Bahra härad af hwilken han skall fått lära, huru han skulle bära sig åt, at komma i förbund med den onda anden genom en nisses fästande till sin tjenst, utan ock warit hos en klok man uti Giöinge härad Wisseltofta sockn och Boaltshus som äfwen skall haft med honom sina lusus diabolicos warandes eljest förenemde». 

Domkapitlet fördömde kraftigt försöket att komma i kontakt med den onde anden genom att ha en nisse i sin tjänst, och bestämde att Niklas skulle häktas i väntan på tingsrättens utredning. Bruket att använda nattvardsbrödet till vidskepelse tycks ha överlevt länge i Skåne. I Folklivsarkivets samlingar finns nämligen en berättelse om hur flickan Ingrid, som skulle konfirmeras i Grevie kyrka någon gång på 1850-talet, gråtande berättade för prästen att hennes mamma hade försökt övertala dottern »att då hon kom fram till nattvardsbordet och hon fick brödet och vinet, hon då skulle med en näsduk låtsa torka sej om munnen, men i stället få något av vinet och brödet, om än aldrig så litet, i näsduken och gömma det hem till modern. Denna skulle bruka det som trolldomsmedel». Den skärrade prästen utbrast »Tacka Gud, mitt barn, att han bevarat dig för att begå en svår synd!».

Många varianter av vidskepelse handlade om att man ville förhindra sjukdom, men det finns även exempel på att man ville framkalla något - till exempel kärlek. Från Västra Göinge härad berättas 1728 om pigan Svenborg Larsdotter som blivit lägrad av bonden Truls Persson, och därför hade övertalat dennes tjänstegosse Per Tullsson att skaffa fram några av sin husbondes kläder. Svenborg tänkte gå till en klok man, som genom dessa kläder skulle kunna se till så att »Truls Person henne derefter till hustro begära skulle». Svenborg hade bett tjänstegossen att lägga kläderna i en anvisad buske, men gossen skvallrade för sin moder och syster. När Svenborg dök upp vid busken var alltså gossens familj redan där, och förde henne raka vägen till kronolänsmannen. Tingsrätten dömde Svenborg till 10 daler silvermynts böter eller åtta dagars fängelse vid vatten och bröd, och gossen till 5 daler silvermynt eller fyra dagars fängelse, men båda friades helt av hovrätten.

Att studera förfädernas vidskepelse ger verkligen ett helt nytt perspektiv på ens egen skrock. Att jag själv undviker att gå under stegar känns ganska harmlöst jämfört med att ge spindelväv till små barn, och jag skulle aldrig drömma om att komma i kontakt med onda andar genom att ha en nisse i min tjänst. För våra förfäder var vidskepelse utan tvekan ett sätt att ha kontroll, man ville känna att man kunde påverka sitt öde och de högre krafterna. Och kanske är det så jag själv känner, när jag undviker att fälla upp paraplyn inomhus, eller ser till att inte lägga nycklarna på bordet? En sak är i alla fall saker - jag tänker inte fresta ödet nu, och för säkerhets skull är jag extra försiktig idag, precis som jag varit varje fredagen den trettonde sedan den där gången då jag föll av skolbänken och slog huvudet i lärarens kateder.

Fortsätt läs mer
  3567 Träffar
  0 Kommentarer
3567 Träffar
0 Kommentarer

»Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord»

Idag är det som bekant Sveriges nationaldag, denna vackert blågula dag. Men vad innebär egentligen nationaldag? Svenska Akademiens Ordbok förklarar att det är en »nationell högtidsdag som firas till minne av någon för hela nationen betydelsefull händelse eller för att ge uttryck åt fosterlandskänslan». Hur ger man egentligen uttryck åt fosterlandskänslan? Och vad betyder nation? Även här har SAOB svaret - det är »folk [...] i ett land; med tanken särskilt riktad dels på gemensamhet i härstamning, språk, kultur och dylikt, dels på bosättning i samma land, gemensamhet i styrelse och dylikt; i synnerhet numera ofta med tanke på att de olika individerna inom folket mera allmänt ha känsla av samhörighet». Nation är alltså ett ganska vitt begrepp, men hur såg det ut förr i tiden? Kunde våra förfäder känna denna samhörighet i en tid då krig och erövringar snabbt kunde rita om kartan?

b2ap3_thumbnail_Flag_of_Sweden.svg_20140606-083443_1.pngb2ap3_thumbnail_Flag_of_Sweden.svg_20140606-083443_1.png

Genom historien hittar man otaliga exempel på dessa snabba kast, och vi släktforskare vet att begreppen härstamning och nation kan vara ganska komplicerade. Till exempel låg ju Finland först under Sverige och hamnade sedan under Ryssland - kände sig då finnarna mer svenska än ryska, eller kände de sig främst finska? Och det var ju inte förrän under stormaktstiden som Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Gotland, Härjedalen och Jämtland blev en del av Sverige, samtidigt som det numera danska Bornholm under en kort period styrdes från Sverige. Det numera norska Trondheim erövrades från danskarna av Sverige, för att sedan åter bli underställt Danmark, därefter en del av unionen med Sverige och slutligen en del av konungariket Norge. Hinner ett område egentligen få en känsla av samhörighet när det skiftar så snabbt? Eller handlade denna samhörighet mer om just språk, kultur och gemensamhet i härstamning, snarare än vilken kung som regerade just då? Jag tänker ofta på mina förfäder som levde i Skåne när landskapet blev svenskt 1658 - de män och kvinnor som föddes som danskar men dog som svenskar, trots att de kanske aldrig tagit ett steg utanför socknen där de föddes. Hur reagerar man på en sådan plötsligt övergång, hur hanterar man att över en natt tvingas bli svensk när man alltid har varit dansk? Och hur tänkte man i svenska Pommern, ett område som var svenskt 1648-1815, innan det byttes bort till Danmark och snabbt övergick till Preussen? De måste ju känt sig väldigt svenska efter hundrasextiosju år av svenskt styre, eller handlade det just om styre, inget annat?

Jag är själv svensk-norsk, och har haft norskt medborgarskap längre än jag haft svenskt. Eftersom jag under en kort period i barndomen bodde i Norge har jag dessutom både norskt och svenskt personnummer, och anges i svenska folkbokföringen vara »invandrad». Jag är född i Sverige och har bott här i (nästan) hela mitt liv, men eftersom min ena förälder är född utomlands klassas jag som andra generationens invandrare. Innebär detta att jag är mindre svensk? När jag är i Sverige känner jag mig väldigt svensk, men även lite norsk. När jag befinner mig i Norge brukar jag också känna mig mer svensk än norsk, eftersom jag ju faktiskt pratar svenska bland norrmännen. Å andra sidan kan jag även känna mig mer norsk än svensk, eftersom jag känner en särskild samhörighet med norrmännen när jag traskar omkring bland granar och fjäll och plockar blåbär. Fast kanske skulle jag känna samhörighet oavsett vilket land jag vistades i, även om jag inte har någon härstamning därifrån? I grund och botten är vi ju faktiskt människor av kött och blod, oavsett härstamning, nationalitet eller medborgarskap. Såhär på Sveriges nationaldag känner jag mig dock lite extra svensk, och vill därför passa på att önska er alla en riktigt fin nationaldag!

Fortsätt läs mer
  6244 Träffar
  0 Kommentarer
6244 Träffar
0 Kommentarer

Bland kartor och förrättningar

Lantmäteriets webbtjänst »Historiska Kartor» ( http://historiskakartor.lantmateriet.se/ ) ger tillgång till en stor mängd äldre kartmaterial, och det är ingen tvekan om att själva kartorna är konstverk i sig, men de gamla akterna innehåller dessutom ofta uppgifter som är av största intresse för oss släktforskare. Jag har själv hittat uppgifter om släktskap och gårdsköp, vem som hade fruktträd, vem som ägde bikupor och så vidare, man kan verkligen hitta allt möjligt. Om man klickar sig vidare till »Avancerad sökning» kan man leta sig fram till den socken eller by man är intresserad av, och min erfarenhet är att de mest intressanta akterna finns i antingen Lantmäteriets arkiv eller Lantmäteristyrelsens arkiv.

b2ap3_thumbnail_174-Johan-Carlberg2.JPGb2ap3_thumbnail_174-Johan-Carlberg2.JPG

Inspektor Johan Carlberg (1794-1882); fotograferad ca 1860

En av de personer man lär känna i de gamla akterna är min fm fm mm f Johan Carlberg (1794-1882), som jag har bloggat om tidigare (under rubriken Tur och skicklighet). Under åren 1832-36 var han inspektor på det vackra slottet Vittskövle i Skåne, som på den tiden ägdes av bankiren och generalkonsulen i Paris, Jonas Hagerman (1774-1839). Eftersom denne bodde i Frankrike hade han utsett sin äldre bror, handelsmannen Gustaf Hagerman (1770-1839) till förvaltare, men i realiteten var det inspektor Carlberg som styrde slottet och egendomarna. Ett exempel på detta ägde rum i februari 1834, då en kommissionslantmätare skickades till Vittskövle socken för att uppgå och rörsätta rågångarna kring Vittskövle prästgård. Förrättningen hade i god tid tillkännagivits i en kungörelse, som dessutom hade lästs upp i kyrkan en månad tidigare, men trots att slottets ägor gränsade till prästgården anlände inget ombud därifrån. I lantmäteriets handlingar får man veta mer:

»För ledning till denna åtgärd efterfrågades om någon Charta öfwer Prästegårdens redan Enskiftade ägor, vore att tillgå, utom hvilken denna Förrättning icke kan wärkställas, då Herr Kyrkoherden Olin Tillkännagaf, att någon sådan icke fans till Prästegården, men som Herr Kyrkoherden med säkerhet wiste, att ett sådant Document fans på Widsköfle Gård, så anmodades de vid Förättningen biträdande Gode män, att besöka Inspectoren Carlberg, på besagde Gård, för att, dels få utlåna nemde Charta emot ansvar att den samma återställa i lika skick, för att vid tillfället gagnas, och dels göra sig underrättade huru vida något Ombud för Gården ankommo; då Herr Inspectoren svarade, att han ansågo sin närwaro icke wore behöfwelig och att han icke haft en så beskaffad Charta.»

Kommissionslantmätaren fick helt enkelt vända i porten med outrättat ärende, och hela förrättningen blev inställd. Först sexton månader senare kunde förrättningen genomföras, sedan inspektor Carlberg blivit ombud för slottet genom fullmakt från handelsman Hagerman i Ystad. Denna episod och mycket annat kan man läsa mer om bland Lantmäteriets historiska kartor, där man alltså inte bara kan beskåda vackra gamla kartor - man kan även lära känna sina förfäder lite bättre.

Fortsätt läs mer
  3027 Träffar
  0 Kommentarer
3027 Träffar
0 Kommentarer

Jag har bara börjat!

b2ap3_thumbnail_bild-2.JPGb2ap3_thumbnail_bild-2.JPG

Jag får emellanåt frågan »är du inte klar med din släktforskning än?», och jag blir lika konfunderad varje gång. Kan man egentligen bli klar med sin släktforskning? Frågan ställs alltid av personer som aldrig har släktforskat själva, och jag är säker på att de flesta inbitna släktforskare anser att man egentligen aldrig blir klar med sin släktforskning. Det kommer alltid växa ut nya grenar på släktträdet, det kommer alltid göras nya fynd i kyrkoböcker, domböcker, gamla brev och annat källmaterial - fynd som kan leda in på helt nya vägar (eller ja, grenar...). Det skapas register online, nya databaser sjösätts, tidigare okända källor tillgängliggörs och så vidare. Det blir liksom aldrig riktigt klart, så hur kan då släktforskningen bli klar?

Å andra sidan är fördelen med släktforskning att det är upp till dig själv hur mycket du vill åstadkomma. Du bestämmer inte bara hur mycket du vill fördjupa dig, hur mycket tid och energi du vill lägga ner, utan även när du känner dig klar. Du kanske bara är intresserad av att utreda en viss släkt, och känner dig klar i och med denna utredning. Du kanske bara forskar bakåt på dina anor, och tar endast med anornas syskon med respektive eftersom »det blir för mycket annars» (som jag hörde någon säga en gång), eller också forskar du kors och tvärs i släktträdet, upp, ner och i sidled - kanske var din farfars mormors morfars farfars svägerskas svågers mor så intressant, så att du bara måste utforska hennes liv? Du kanske tillhör den skara som ger upp när du inser att släktlegenden om adligt påbrå inte stämmer, eller också spenderar du timmar med näsan i domböckerna i hopp om att hitta minsta uppgift som kan bekräfta släktskap mellan två 1600-talsbönder. 

Jag tillhör själv den skara släktforskare som vill att det aldrig ska ta slut, för det är ju så himla kul att släktforska! För mig handlar det dessutom om så mycket mer än namn, årtal och släktskap. För mig fungerar släktforskningen bäst när jag även studerar andra ämnen, såsom historia, etnologi, paleografi, geografi, språk, juridik och religionshistoria. Vem var kung i Sverige 1788, och vad innebär veckodagsbonde? Hur kan man lättast skilja mellan »w» och »r» i 1600-talstexter? Varför emigrerade så många under slutet av 1800-talet, och vad betyder de latinska orden i kyrkoböckerna? Vad innebär värjemålsed, och varför var husförhören så viktiga? Trots att jag nu har släktforskat i fjorton år blir jag ständigt påmind om hur mycket jag ännu inte känner till om förfädernas liv och leverne, och hur många anor jag ännu inte hittat. Nästa gång någon frågar mig om jag är klar med min släktforskning, då ska jag därför glatt svara: »nej, jag har bara börjat!».

Fortsätt läs mer
  4036 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Klar blir man nog aldrig, utan slutar man är det nog för att annat blir intressantare. Det är ju precis det som du skriver som gör... Läs mer
fredag, 23 Maj 2014 11:42
Daniel Johnsson
Nä, man blir nog aldrig riktigt färdig, på sin höjd kan man ju ta en paus på några veckor eller månader, men sen blir man ju sugen... Läs mer
fredag, 23 Maj 2014 17:24
4036 Träffar
2 Kommentarer

»Af ålderdom, 102 åhr gamal»

Den 12 augusti 1990 avled min mormors farmors syssling Anna Kjelsås på ålderdomshemmet i Torsnes, i sydöstra Norge. Att en gammal dam avlider är kanske inte så märkligt - lite mer ovanligt är det faktum att hon var född den 22 mars 1885, och således blev hundrafem år gammal... Anna var utan tvekan den person i släkten som blivit äldst, men hon var i gott sällskap - modern Josefine blev 87 år, och av syskonen blev Hanna 88, Anette 85, Hans 84 år, och Johan och Borghild hann båda uppnå 91 års ålder. Men vilka är egentligen orsakerna till att vissa människor blir så väldigt gamla? Är det deras livsstil, eller kanske miljön? Har de en extra positiv syn på livet, eller handlar det snarare om »bra gener», som man så fint brukar säga?

Forskarna har länge tvistat om de exakta orsakerna till hög ålder - i ena stunden säger till exempel Sahlgrenska akademin i Göteborg att det är den egna livsstilen, snarare än dina gener, som påverkar livslängden, och i nästa stund säger forskare i USA att det tvärtom är generna, snarare än hur hälsosamt vi lever våra liv, som styr hur gamla vi blir. När det gäller den genetiska aspekten besitter ju faktiskt vi släktforskare värdefull information; är det möjligt att genom släktforskningen se mönster som på något vis bekräftar tesen om genernas betydelse? Jag bestämde mig för att kika närmare på mitt släktträd, och de släktingar som uppnått högst ålder.

Inom den närmaste släkten finns farfars mors kusin Signe (1903-2004), hur gamla blev hennes föräldrar och syskon? Precis som i fallet med Anna Kjelsås nådde även dessa relativt höga åldrar - modern Agnes blev 87 år, och bland syskonen blev Gunnar 86, Ture 83, John 86 och Elsa 88 år gamla. Däremot är det lite förvånansvärt att släktens näst äldsta person genom tiderna, farmors fars kusin Hjördis (1910-2012) nådde så hög ålder - fadern blev nämligen 67 år gammal, modern blev endast 36 år, och hennes två bröder blev 82 respektive 83 år. Inga direkt anmärkningsvärda åldrar, så kanske Hjördis tillhörde gruppen med god livsstil?

b2ap3_thumbnail_Bjllerup-1785.jpgb2ap3_thumbnail_Bjllerup-1785.jpg

Karna Larsdotters dödsnotis i Bjällerups dödbok 1785

Hur ser det ut om man klättrar ännu längre bak i släktträdet? En av de mer extrema är min fm ff fm mf mm Karna Larsdotter, som enligt Bjällerups dödbok 1785 ska ha avlidit »af ålderdom, 102 åhr [8 månader] gamal». Åldern är dock i överkant, även om hon nådde en på den tiden förvånansvärt hög ålder - i den bevarade födelseboken för Görslövs församling kan man nämligen läsa att hon föddes den 26 januari 1692, och blev således »endast» 93 år gammal. Om man studerar hennes närmaste familj ser man samma mönster som i fallet med Anna Kjelsås och kusin Signe - fadern Lars Persson anges vara 87 år gammal då han begravdes 1739 i Görslöv, och halvbrodern Jöns Larsson anges vara 89 år då han avled 1765 i Uppåkra. Även om det är sannolikt att dessa åldrar stämmer går de inte att verifiera i någon födelsebok, men en ålder som däremot går att verifiera är lillasyster Ingeborgs. Görslövs kyrkoböcker avslöjar att hon döptes den 30 juli 1693 och avled den 9 mars 1789, och således blev nästan 96 år gammal...

När det gäller hög ålder är min farfars fars sida av släkten särskilt anmärkningsvärd, jag brukar till och med kalla den »80-årssläkten» eftersom nästan alla ättlingar till min ff fm mf fm Hanna Persdotter (1737-1822) blir över åttio år gamla. Farfars far Samuel blev åttiofem, därefter har vi i rakt led tillbaka till Hanna hans mor Anna Jönsdotter (1866-1952), hennes mor Anna Nilsdotter (1826-1915), hennes far Nils Persson (1794-1877) och slutligen hans far Per Christensson (1765-1850) i Lomma, som var son till nämnda Hanna Persdotter. Bland Per Christenssons övriga barn finner man även Jacob (1797-1884), Christen (1811-1892), Hans (1817-1898) och slutligen Hanna (1819-1915). Vidare finner man Hans' dotter Margareta Hansdotter (1845-1940) och hennes son Anders Persson (1870-1965), samt Jacobs dotter Anna Jacobsdotter (1828-1914) och fem av hennes sex barn, som blev 91, 81, 85, 83 och 84 år gamla. Slutligen kan man nämna brodern Nils Perssons äldsta dotterdotter Anna Persdotter (1847-1934) och hennes barn Nils (1876-1964), Olof (1879-1969) och Anna (1882-1982).

Går det egentligen att dra några slutsatser utifrån dessa uppgifter? Kanske inte. Kanske är det en kombination av gener och livsstil, kanske det kvittar? Jag kan ju alltid önska att jag ärvt de uppenbart goda generna från »80-årssläkten», eller att jag blir lika gammal som farfars mor (87 år), farmors farmor (86 år) eller morfars far (91 år). I grund och botten handlar det ju dock som bekant inte bara om att fylla livet med år - man måste även fylla åren med liv.

Fortsätt läs mer
  4260 Träffar
  0 Kommentarer
4260 Träffar
0 Kommentarer

Alla dessa språk

När jag idag kikade i min brevlåda hittade jag två böcker som jag äntligen lyckats få tag på, nämligen Lunds universitets matrikel 1667-1732 respektive 1732-1830. Dessa båda är guldgruvor när man har Lundastudenter i släkten, även om det emellanåt blir lite krångligt. Större delen av matriklarna är nämligen skrivna på latin, och när jag läser alla »filius», »ædituus», »parochia» och »præpositi», då slår det mig hur många språk vi släktforskare kommer i kontakt med när vi forskar. Ju längre bak vi klättrar i släktträdet, desto större blir risken (eller snarare chansen?) att vi hittar några rader skrivna på ett främmande språk. Jag har alltid varit intresserad av språk, och har nog haft ganska lätt för det. Eftersom min mamma är från Norge har norskan alltid funnits i mitt liv, och som skåning har jag tittat lika mycket på danska TV-kanaler som svenska dito. Engelskan kom tidigt in i bilden, och i sjätte klass började jag plugga franska. På universitetet läste jag latin under två terminer, och under en period studerade jag även runor. Språk är ju så intressant, och jag känner att kunskap om olika språk vidgar ens vyer och öppnar nya dörrar.

b2ap3_thumbnail_bild.JPGb2ap3_thumbnail_bild.JPG

Ur Lunds universitets matrikel, 1669.

Förr eller senare kommer varje släktforskare i kontakt med latinet, för både kyrkoböcker och husförhörslängder kryllar av små »dito», »ejusdem», »ibidem» och »Dominica». Det är en god idé att lära sig dessa vanligaste latinska ord och formuleringar, för de återkommer med jämna mellanrum. Om man har förfäder i Skåne kommer man till slut hitta danska i källorna, och även om det är ganska oskyldigt under 1600-talets slut blir det givetvis grövre ju längre tillbaka man kommer. Vid ett skifte i Ystad 1622 delades till exempel arvet »...imellum den S: mantz hustrue [...] paa huiss wegne uahr tilstede hindis troloffuede festemand [...], Och imellum tuende hindis och for:ne hindis [salig mans] Sönner...». Visst är det vackert? På sina håll i Sverige finner man tyska församlingar, där givetvis de äldre kyrkoböckerna har förts på tyska. Drängen Lars Magnusson och hans hustru Elna Pålsdotter lät till exempel döpa en son i Malmö 1784. Inget konstigt med det, förutom att familjen var skriven i Caroli församling (tyska församlingen) vid sonens födelse, och således läser man i kyrkoboken att »dem Kronbrennerey knecht Lars Magnusson von seiner frau Elna Påhls tochter ein söhnlein gebohren». Det känns lite lustigt att läsa om en helskånsk familj på tyska, men det är just sådant man kan råka ut för när man släktforskar.

b2ap3_thumbnail_von-Fersen-i-Ystad-1805-11-08---1805-11-09.jpgb2ap3_thumbnail_von-Fersen-i-Ystad-1805-11-08---1805-11-09.jpg

Ur Axel von Fersens dagbok, november 1805.

När man rör sig i samhällets högre kretsar under 1700-talet är nog franskan oundviklig, åtminstone i mer informella brev och skrifter. Den bekante riksmarskalken greve Axel von Fersen (1755-1810) besökte till exempel Ystad i november 1805, då han begärde  husrum hos madame Brita Maria Höijer (1744-1806), änka efter min farmors farmors mormors farmors far Reinhold Flinkenberg (1736-1790). I von Fersens bevarade dagböcker på Riksarkivet finner man mycket riktigt att han anlände till Ystad den 8 november 1805, något han givetvis nämner på klingande franska: »nous partîmes à 6 1/4 h: et arrivâmes à 4 h: a Ystad». När man släktforskar vet man alltså aldrig vilket språk man kan snubbla över, och därför är det bäst att öva upp språkkunskaperna. Ofta räcker det att man förstår grunderna och de vanligast förekommande orden för att få grepp om vad texten innehåller - annars är risken stor att man missar något viktigt!

Fortsätt läs mer
  2721 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
2721 Träffar
0 Kommentarer

Att släktforska i dagstidningar

Ett för oss släktforskare intressant källmaterial är de gamla dagstidningarna, som kan ge värdefulla uppgifter om tidigare generationer. Digitaliseringen har gått snabbt framåt de senaste åren, men när jag först fick upp ögonen för detta material var det fortfarande väldigt primitivt. Jag satt nere i Universitetsbibliotekets källare, och i det dunkla mörkret bläddrade jag mig sakta igenom de raspiga rullfilmerna på jakt efter förfäder och släktingar. Sedan dess har utvecklingen gått raskt framåt, och även om långt ifrån alla dagstidningar har blivit tillgängliga online har Kungliga biblioteket gjort ett digert arbete när det gäller att digitalisera de svenska dagstidningarna ( http://magasin.kb.se/searchinterface/ ). I skrivande stund har man fri tillgång till tjugofyra dagstidningar, allt från Blekingsposten till Östgötaposten, där den äldsta tidningen är Götheborgs weckolista daterad 16 december 1749, och den yngsta är Dalpilen från den 27 februari 1926.

b2ap3_thumbnail_Norra-Skne-1884-09-30.jpgb2ap3_thumbnail_Norra-Skne-1884-09-30.jpg

Tidningen Norra Skåne berättar den 30 september 1884 om hur min farmors farmors mormors bror och hans hustru trakterar Landskronas mindre bemedlade, i samband med silverbröllopsdagen.

Visserligen har OCR-tolkningen sina brister, särskilt när det gäller de äldre tidningarna – även det mänskliga ögat har emellanåt svårt att läsa frakturstil – men genom att kombinera smarta sökningar med idogt bläddrande kan man till slut göra spännande fynd. Jag har till exempel själv upptäckt att min min farmors farmors mormors farmors far seglade med sitt skepp »Stäfwer» från Karlshamn till Göteborg i december 1784, och när min farmors farmors mormors far begravdes i Ängelholm 1882 gav en skvadronsavdelning husarer hederssalut, och på hösten 1872 skänktes min farfars farfars farfars klackjärn till Smålands museum i Växjö. Allt detta framkommer i de gamla dagstidningarna, och man vet aldrig vad man kan hitta. Ibland hittar man dock extra spännande uppgifter - som när min farmors farmors mormors bror Axel Carlberg (1836-1899) avled, då publicerade Engelholms-Posten en längre minnesruna där man bland annat kan läsa: 

b2ap3_thumbnail_Carlberg---Axel2.jpgb2ap3_thumbnail_Carlberg---Axel2.jpg

»Carlberg, som blef student i Lund den 27 maj 1854, egnade en god del af sin studenttid både i Lund och Upsala till förberedelser för läkareexamen, men fann till sist denna bana väl lång att genomgå, synnerligast som svårigheterna vid denna tid voro ganska bekymmersamma. Uti verlden! Till Amerika for han i början av sextitalet och var med i åtskilliga bataljer under inbördeskriget, der han befordrades till underofficer. Från amerikanska staten hade han ett bref, som brukade tilldelas deltagarne i kriget, enligt hvilken han egde taga i besittning en så och så står jordareal. Men hur det var, passade ej Amerika på den tiden för ynglingen, hvarför han återvände hem der bättre utsigter vinkade».

Visserligen avslöjar husförhörslängderna att den unge Axel vistades i USA i början av 1860-talet, men vem kunde ana att han hamnade mitt i Amerikanska inbördeskriget? Träffade han Robert E. Lee, deltog han i slaget vid Gettysburg? Och vad hände egentligen med den där jordarealen, som han förärades av amerikanska staten? Kanske får jag aldrig svar på dessa frågor, men tack vare de gamla dagstidningarna vet jag åtminstone vad han sysslade med på andra sidan Atlanten, under de där åren då han begav sig »uti verlden!».

Fortsätt läs mer
  3903 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ted Rosvall
Visst är tidningarna en fantastisk källa för oss släkt- och hembygdsforskare, men till skillnad från Markus tycker jag inte att KB... Läs mer
måndag, 05 Maj 2014 10:27
3903 Träffar
1 Kommentar

Sammanlänkande förnamn

Idag infaller min namnsdag, något som fått mig att fundera kring detta med namn. Mina förfäder har i alla tider varit dåliga på att behålla eller skapa släktnamn. De flesta av dem var bönder, och använde således ständigt skiftande patronymikon, men även de förfäder som utan problem kunnat behålla släktnamnet har lagt av det eller skaffat ett nytt. Av den anledning har Silvius blivit Claesson, Appelqvist blev Danielsson, Lundsten blev Johansson, Löfgren blev Åkesson, Bockendahl blev Olsson och Beckström blev Bergqvist - listan kan göras lång. En del av charmen med släktforskning är ju att kunna skapa stamtavlor, rita upp vackra släktträd där man kan överblicka de ättlingar som burit ett visst släktnamn, men denna charm saknas till stor del i min egen släktforskning. Känslan av kontinuitet går liksom förlorad när släktnamn inte behållits längre än tre generationer, så jag brukar istället glädjas åt de förnamn som länkar samman generationerna i mitt släktträd.

Ett av dessa förnamn är mitt dopnamn Lars, som ärvts på farmors sida av i släkten i närmare trehundra år. När jag döptes i februari 1987 erhöll jag namnet Lars-Markus efter min pappa, som i sin tur är döpt efter sin morfars far, jordbrukaren Lars Larsson (1871-1945) i Nevishög. Denne döptes efter sin farfar, rusthållaren Lars Nilsson (1808-1845) i Hyby, som i sin tur var döpt efter sin farfar, rusthållaren Lars Andersson (1733-1785) i Görslöv. Längre bak än så har jag inte lyckats följa namnet Lars i släkten, men det känns nog så speciellt att kunna läsa namnet i en gammal skånsk dopnotis från 1733, och veta att denna lilla notis är direkt länkad till mitt eget namn.

b2ap3_thumbnail_Marcus-i-Krkstad_20140425-074717_1.jpgb2ap3_thumbnail_Marcus-i-Krkstad_20140425-074717_1.jpg

Morfars farfars morfars födelsenotis i Kråkstads födelse- och dopbok den 26 maj 1738 – »deres Sön Marcus» – det hittills äldsta belägget för namnet Markus i släktträdet.

Mitt tilltalsnamn Markus kändes dock länge som släktens nykomling. Mamma kan inte riktigt förklara varför jag fick detta namn - det var rätt namn, helt enkelt. Jag ville så gärna hitta en genealogisk koppling till detta namn, så glädjen blev extra stor när jag hittade inte bara en utan två Markus bland min morfars förfäder i Norge - hans farfars morfar Markus Hansen (1738-1800) på gården Skinnerud i Hobøl socken, och hans mormors farmors far Markus Larsen (ca 1752-1810) i torpet Skabben under gården Lindhol i Eidsbergs socken. Min förhoppning om att namnet Markus spritts bland ättlingarna i sydöstra Norge grusades dock snabbt. Marcus Hansen fick visserligen två barnbarn uppkallades efter sig, men den ene dog barnlös och den andre fick själv inga barnbarn. Marcus Larsen fick å sin sida nio barn och trettioen barnbarn, men ingen av dessa förde namnet vidare, så där bröts kedjan ganska snabbt. Det är därför extra kul att jag fick bli den som efter sex generationers uppehåll åter fick bära detta ursprungligen romerska mansnamn, som lär betyda »stridsman». Det är kanske mindre troligt att namnet givit upphov till min förkärlek för marsipan (ordet kommer från latinets Marci panis, »Marcus' bröd»), men man vet ju aldrig? Idag ska jag i alla fall fira min namnsdag med en liten marsipanbakelse, och känna mig extra stolt - jag länkar ju faktiskt samman nuet med 1700-talet!

Fortsätt läs mer
  3230 Träffar
  0 Kommentarer
3230 Träffar
0 Kommentarer

»Den ena på en ugnsraka, den andra på en sopa»

Under gårdagen syntes inte en enda påskkärring till, åtminstone inte i mina kvarter. Annat var det i äldre tid – emellanåt såg man häxor i vart och vartannat hörn. I våra dagar är påskkärringar ett kuriöst inslag i påskfirandet, men för många av våra förfäder gällde det liv och död. Mellan åren 1668 och 1676 pågick till exempel den häxhysteri som kommit att kallas »Det stora Oväsendet», något som ledde till åtskilliga häxprocesser runt om i landet. Innan det tog stopp hade nästan trehundra människor mist livet, så man kan lätt föreställa sig hur oerhört känsligt detta ämne var. Den sista person i Sverige som avrättades för häxeri halshöggs i Stockholm 1704, men även senare förekom anklagelser - och även vissa domar - om häxeri. Våra förfäder kunde vara farligt vidskepliga, något jag funnit exempel på i min egen släktforskning.

b2ap3_thumbnail_2014-04-13.jpgb2ap3_thumbnail_2014-04-13.jpg

Kort före påsk 1773 uppenbarade sig ett märkligt följe i byn Holje i Jämshögs socken. Ett vittne berättar hur »...Bondens Ola Hanssons hustru uti Hölja by Signe Jöns dotter och hennes fyra barn Nils och Jon Olofs Söner, samt Ingar och Botill Olofs döttrar, en måndags morgon i dagningen sidstl:ne Fastelags tid skola kommit springannes och liksom ridandes den ena på en ugnsraka, den andra på en sopa, och de andra på flera lika redskap...». Man kan undra vad Signe och hennes barn egentligen sysslade med den där morgonen? Antagligen var det bara en oskyldig lek, men en person i byn såg något helt annat. Denna person såg istället fem häxor som förberedde färden till Blåkulla, och plötsligt stod Signe och barnen inför rätta vid Listers häradsrätt. Den oskyldiga leken hade omvandlats till ett grovt brott, och kort därefter föll domen - de hade gjort sig skyldiga till trolldom. Eftersom ärendet var ett brottmål sändes det vidare till Göta hovrätt, som fick till uppgift att fastställa domen - men här fick häxprocessen ett abrupt slut i december samma år. Hovrätten antecknade kort att

»...ehuru Kongl:e Hof Rätten icke kunnat anse dem för wundne, at slikt, ifall det, så wärckel:n händt som angifwit blifwit, hafwa uti någon widskieppelig afsigt företagit; men sådant förehållande likwäl kunde hos de enfalldigare, gifwa anledning till widskiepel:a tanckar och omdömen; så har Högbemälte Kongl:a HofRätt sedt sig föranlåten, till förekommande theraf, anmoda Consistorium, at antyda Kyrckoherden å orten at å Sochnestäma gjöra wederbörlg. tjenlig förmaning åt allmogen, at wagta sig för sådant förfarande, som i någon måtto kunde för de enfalldigare leda till widskieppelse och wantro.»

Så var det med den saken. Ärendet avslutades, och Lunds domkapitel beordrade häradsprosten Brock att se till så att församlingens kyrkoherde fullföljde hovrättens befallning. Det farliga var inte barn som red omkring på redskap i gryningen, det farliga var vidskepliga och enfaldiga människor som anklagade små barn för trolldom. I domen kan man ana att hovrätten var av samma tanke som dåvarande kungen, den upplyste Gustav III, som 1779 helt avskaffade straffet för trolldom i lagboken. Sedan dess är det alltså fritt fram för påskkärringarna att dyka upp varje påsk utan att riskera dödsstraff - och tur är väl det!

Fortsätt läs mer
  3251 Träffar
  0 Kommentarer
3251 Träffar
0 Kommentarer

Släktingar i litteraturen

Som släktforskare lär man sig så småningom att man kommer hitta studenter i studentmatriklarna och baroner i Svenska adelns ättartavlor, men man kan även göra oväntade fynd i mer obskyr litteratur såsom äldre publicerade dagböcker och memoarer, reseskildringar eller historiska tidskrifter från 1800-talet. Det är bara fantasin som sätter gränserna. Ofta innebär det envist letande under stort tålamod (många av dessa böcker saknar dessutom personregister), men glädjen blir så mycket större när man väl hittar någon gammal släkting eller förfader. För ett par dagar sedan besökte jag stadens bibliotek, där jag beställde fram kyrkoherden Paul Gabriel Ahnfelts (1803-1863) Studentminnen (publ. 1882). De båda bandens närmare tusen sidor innehåller mängder av intressanta personuppgifter, och jag hoppades givetvis på något litet fynd. Det dröjde inte länge förrän jag hittade ett bekant namn från min egen släkt, nämligen postmästaren Gustaf Heyderich (1779-1852) i Karlshamn. Han förblev ogift, men hade i yngre år en kort romans med min farmors farmors mormors faster, Anna Oliva Carlberg (1791-1861) - en romans som resulterade i sonen Carl August 1816. När han framträder i Ahnfelts studentminnen är dock året 1827, då den unge prästen besöker Karlshamn och skriver i sina minnen att

»Postmästare Hejdrick bodde gent öfver Winbergska huset, och vi blefvo snart bekanta. Hvem vill icke stå väl med ortens resp. postförvaltning? Jag hade icke så obetydlig korrespondens, och jag läste gerna tidningar. Mina bref kunde jag få in ännu en god halftimme, efter det postluckan var stängd, blott jag personligen instälde mig. Det var blott ett par skritt öfver gatan, och jag kunde aldrig komma för ofta. Hos denne min genbo inhemtade jag de politiska nyheterna för dagen, gemenligen tagande bouquetten af de stora tidningarna, innan de afsändes till stadens lässällskap.»

Kanske var det mest kuriosa för Ahnfelt, men för den som läser hans studentminnen nästan tvåhundra år senare ger dessa rader ändå en intressant bild av postmästaren i Karlshamn. Det blir kött på benen, på ett sätt som kyrkoböckerna sällan åstadkommer.

b2ap3_thumbnail_Bild.jpg

En annan intressant bok är Harald Schillers Skåne genom två sekler (publ. 1934) som jag nyligen köpte på ett antikvariat. I denna bok finner man ett antal äldre reseskildringar, bland annat skildras en resa längs Skånes östkust 1825. Det är professorn Carl Fredrik Fallén (1764-1830) som färdas genom det skånska landskapet i sällskap med studenten Jöns Peter Landgren (1799-1861). Denne man blev sedermera musiklärare på diverse skånska och halländska adelsgods, och slutade sina dagar i Stockholm. Han förblev ogift, men hade under ett par år en inofficiell relation med min farmors morfars farfars halvmoster Else Reinholdsdotter (1820-1868). Under professor Falléns resa är det den herr Landgren som håller pennan, och dikterar professorns ord:

»Till någon nytta och nöje hade jag medtagit studeranden I. P. Landgrén, åt vilken ock därigenom öppnades ett tillfälle att göra sig känd. Också kunde min lilla berlinervagn inrymma oss bägge och tvenne små violiner att begagnas under resan, enär anledning därtill sig företedde. Musikalier funnos även följaktiga, i synnerhet violin-duos av Spohr och Rombert samt Libon. Herr Landgrén hade sig uppdragit att föra journal under resan, vilket likväl ej blev annorlunda verkställt, än efter mitt muntliga dikterande och medhanns ej längre än till ett par dagars vistande i Karlskrona.»

En person som genererat en hel del text i litteraturen är min farfars farfars farfar, hemmansägaren Jöns Abrahamsson (1791-1849) från Västra Torsås socken. Under smeknamnet »Puttetorpa Here» var han känd över hela riket för sin ovanliga storlek och kroppsstyrka; han lär nämligen ha varit omkring 210-220 cm lång. Hans proportioner i övrigt svarade mot längden, och hans armar lär ha varit så onaturligt långa så att han utan problem kunde knyta sina strumpeband stående. Även hans händer var enormt stora, och i en gammal bok kan man läsa vad som hände den gången han fick tillfälle att träffa Sveriges konung:

»Dessa väldiga händer förskaffade honom en gång äran att få gifva konung Carl XIV Johan en handtryckning. Konungen hade hört talas om den småländske jätten och lät därföre vid en resa genom länet kalla honom till sig och räckte honom därvid sin hand. 'Heren' visste ej, om han skulle våga vidröra densamma, men på grefve Brahes uppmaning fattade han den omsider. Konungens hand försvann i jättens 'som en knappnål i ett hölass', heter det i berättelsen härom, och när 'heren' sedan i undersåtlig förtjusning tillät sig en svag tryckning, kunde konungen ej undertrycka ett lätt rop, hvarvid han leende lärer yttrat till grefve Brahe; 'Om Herkules kunnat besegra denna jätte, skulle det blifva hans trettonde underverk.' Brahe tycktes vara af samma åsikt.»

Det tryckta ordet har bevarat dessa korta ögonblicksbilder för all framtid, och för en sentida släkting är varje liten uppgift som kan ge kött på benen åt släktforskningen ovärderlig. Använd fantasin, beväpna dig med en stor dos tålamod, och börja bläddra - förr eller senare lär du hitta någon gammal släkting eller förfader. 

Fortsätt läs mer
  3363 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ted Rosvall
Denne Harald Schiller kom faktiskt från Falköping, my home town, där hans far var överläkare och en rätt så brutal sådan, sägs det... Läs mer
fredag, 11 april 2014 08:57
Carin Olofsson
För en hel del år sedan hade biblioteket i Helsingborg utförsäljning av gamla böcker, och jag hittade då en oansenlig bok vid namn... Läs mer
fredag, 11 april 2014 13:00
3363 Träffar
2 Kommentarer

»Vid tillfället angafs barnfader vara...»

Som släktforskare stöter man förr eller senare på begreppet »oäkta» i födelseböckerna, och har man otur innebär detta lilla ord ett rejält stopp i forskningen. Beroende på vilken tidsperiod det gäller finns det dock olika sätt att komma vidare, och med en gnutta kreativitet och tålamod kan man i bästa fall lösa gåtan. Domböckerna är ett givet alternativ, men i vissa fall kan man hitta namnet på fadern i mer oväntade källor. Jag har själv hittat flera exempel där faderns namn helt saknas i födelseboken, men där han istället finns omnämnd i kyrkoarkivens husförhörslängder, församlingsböcker och inflyttningsattester - ja, till och med i Folklivsarkivets manuskriptarkiv! 

En av de kvinnor som födde barn utom äktenskapet var min farmors farmors mormors mor, pigan Elna Holgersdotter (1787-1839) i Hyby socken. Hon förblev ogift och levde sina sista år i Lyngby prästgård, men blev mor till två döttrar - vid den äldsta dottern Johannas födelse 1816 uppges faderns namn i födelseboken. När yngre dottern Anna föddes 1819 står det däremot bara i Lyngby församlings födelsebok att »detta barn är afladt och döpt i Hyby – men modren vistades utan medhafvande PrestSedel, hos föräldrarna i Trellekilla», och i Hyby kyrkobok kan man ännu mer kortfattat läsa att »Barnet döptes på begäran». Fadern omnämns alltså inte i någon av dessa båda födelseböcker, men bland Lyngby församlings inflyttningsattester 1811-1826 råkade jag hitta en märklig skrivelse som inte bara avslöjar namnet på fadern, utan även förklarar omständigheterna kring dopet:

b2ap3_thumbnail_Attesten-och-Erichsson_20140403-230606_1.jpgb2ap3_thumbnail_Attesten-och-Erichsson_20140403-230606_1.jpg

»Pigan Elna Holjersdotter 31 år gammal, som nu hos sin moder i Lyngby Socken framfödt ett flickebarn, har afsändt det med nämde sin moder hit för att få det befordrat till dop och Christendom, med föregifvande att detta blifvit vägradt i Lyngby, hvilket måtte vara en grof osanning. Barnet föddes d. 4 Junii 1819, döptes den 5 ejusdem af undertecknad och kallades Anna. M: f. SnickareGesellen Pehr Pettersson i Hästhagen. Q. f. Hustru Ingeborg Pehrsdotter i Damhuset eller Trellekilla i Lyngby Sn som framhafde barnet till dopet - Pigor Laurina Alström samt Anna Sophia Antonsdotter bägge i Hyby by. Vid tillfället angafs barnfader vara Ispektor Anders Lindström på Hyby gård. Emedan barnet är födt i Lyngby församling, så kan det icke blifva inskrifvit i Hyby församlings dopbok, såsom stridande emot orning och Lag. Dopet kan likväl, utan att fela mot ordning eller bryta mot Lag, förättas af hvilken prästman, som derom blir anmodad, då ingen förmån fråndrages prästerskapet der barnet är födt –, och dopsedel aflämnas. Hvad som enligt Lag för en slik förrättning kan ärhållas bör således i Lyngby erläggas, då denna dopsedel uppvisas och barnet införas i Lyngby församlings dopbok. Hyby d. 5 Maj 1819. A,Erichsson P. L.»

Det skedde alltså många egendomligheter i samband med detta dop. Elna lät döpa barnet i Hyby, trots att det borde skett i Lyngby, något som motiverades med en lögn. Dopet infördes dessutom i Hyby födelsebok, trots att pastor Erichsson skriver i attesten att detta inte fick ske. Han undertecknar dessutom med fel månad - han skriver ju själv att dopet skedde i juni, men undertecknar ändå med maj månad. Det mest egendomliga är nog ändå att skrivelsen avslöjar namnet på fadern - namnet har ju utelämnats i födelseböckerna, trots att Elna uppenbarligen berättade vem fadern var i samband med dopet. Man får alltså vara tacksam för Elna Holgersdotters lögn. Hade hon inte farit med »grof osanning» och gått till Hyby för att döpa barnet, då hade aldrig pastor Erichsson knåpat ihop skrivelsen som sedan hamnade bland inflyttningsattesterna i Lyngby, den skrivelse som ju avslöjar namnet på fadern - inspektor Anders Lindström på Hyby gård.

Fortsätt läs mer
  5806 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Annika Gylling
Trevligt att du hittade detta i inflyttningsattesten, längderna som heter HII i arkiven.Tänkte bara meddela, både för dig och hela... Läs mer
fredag, 04 april 2014 10:27
5806 Träffar
1 Kommentar

Kändisar i släktträdet?

Vi släktforskare är inte direkt kända för att förringa släktskap, oavsett hur avlägset man hittar den gemensamma anfadern i släktträdet. Det finns dock en kategori som är särskilt populär att vara »släkt med», nämligen kändisarna. De många kändisantavlor som har publicerats genom åren talar sitt tydliga språk, och på senare år har framgångarna varit stora för TV-program såsom »Who do you think you are?» och dess svenska motsvarighet »Vem tror du att du är?». Som släktforskare får jag emellanåt frågan »är du släkt med någon kändis då?», och tack vare en kombination av tur och nyfikenhet har jag hittat både artister, författare, konstnärer och hollywoodskådisar. Vissa gånger har jag råkat hitta kändisantavlor när jag googlat mina egna förfäders namn, andra gånger har jag hittat bekanta namn när jag släktforskat och letat efter något helt annat. Av ren nyfikenhet har jag även undersökt olika kändisars anor, särskilt skånska kändisar eller sådana jag vet har skånskt påbrå (de flesta av mina förfäder hittar man i Skåne).

b2ap3_thumbnail_Vicky.JPGb2ap3_thumbnail_Vicky.JPG

Författarinnan Victoria Benedictsson (1850-1888)

Genom en gnutta tur och en stor dos nyfikenhet har jag på så vis upptäckt att min farmors far var åttamänning med skådespelaren Edvard Persson (1888-1957) och sexmänning med sångerskan Ulla Billquist (1907-1946), medan farmors farmors mor var femmänning med tonsättaren Alice Tegnér (1864-1943). Min mormors farmors far var femmänning med den norske konstnären Edvard Munch (1863-1944), och min farfar är tiomänning med artisten Siw Malmkvist (f. 1936) samt femmänning med författaren Håkan Nesser (f. 1950). Farfars mormors far var femmänning med författarinnan Victoria Benedictsson (1850-1888), och min pappa är femmänning med komikern David Batra (f. 1972), sjumänning med skådespelerskan Mona Seilitz (1943-2008) samt slutligen tiomänning med skådespelerskan Uma Thurman (f. 1970). Om man vill hitta släktskap med kändisar är mitt råd alltså att vara nyfiken, ruska om släktträdet riktigt rejält och hoppas att du har turen på din sida - kanske hittar du också en hollywoodskådis bland släktträdets grenar?

Fortsätt läs mer
  8168 Träffar
  4 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Annika Gylling
Hej Släkting!Jag är också släkt med Alice Tegnér, då hon bl a har/hade sina rötter från Backaryd socken i Blekinge Och sedan är ja... Läs mer
fredag, 28 mars 2014 19:38
Roland Ek
Hej!Liksom flera andra är jag också släkt med Edvard Persson, genom min morfars anor från Gärdslöv. Någonstans har jag läst/hört a... Läs mer
lördag, 29 mars 2014 09:53
Mikael Wennersten
Hejsan!Jag är fyrmänning med skådesspelaren Jakob Eklund och har även Herman Lindkvist i mina anor. Alltid trevligt med kändisar i... Läs mer
söndag, 30 mars 2014 20:15
8168 Träffar
4 Kommentarer

"Se till dem som sorgerna än skaka"

Förra fredagens blogginlägg handlade om gravstenar, och jag tänkte delvis dröja mig kvar vid detta ämne. Idag infaller nämligen Världspoesidagen, en dag som inrättades 1999 med syfte att uppmuntra människor till att läsa, skriva, undervisa och publicera mer poesi. Världspoesidagen fyller därför en viktig funktion för dagens människor, men hur såg det egentligen ut förr i världen, hur var våra förfäders relation till poesi? Utan tvekan var poesin ett vanligt uttryck för sorg och saknad, man finner nämligen poesi i allt från gravdikter och dödböcker till familjebiblar och på gravstenar. Ibland är poesin mer allmänt hållen, i regel med religiösa inslag, och ofta fungerar den som en kombinerad klagan över den döde och tröst för de sörjande. I min egen forskning har jag hittat ett antal sådana dikter som jag tänkte dela med mig av, Världspoesidagen till ära.

För ett par år sedan besökte jag Tåstarps kyrka i Skåne, där en stor gravsten finns inmurad i ena långväggen. Den låg ursprungligen i golvet framför altaret, men flyttades då kyrkan reparerades. Stenen lades över graven till löjtnanten vid Norra skånska kavalleriregementet, Per Persson Larf (död ca 1701) och hans välborna fru Emmerentia von Kahlen (ca 1645 - ca 1709), som bebodde säteriet Kärragårda. När gravstenen flyttades under 1900-talet öppnade man även kistorna under kyrkgolvet, och fann då att kroppen efter löjtnant Larf var illa åtgången av tidens tand. Fru Emerentias kropp och hennes blå sammetsklänning var däremot förvånansvärt välbevarade, liksom hennes långa blonda hår. På gravstenen syns diverse visdomsord, och längs med kanten kan man läsa följande rader:

b2ap3_thumbnail_Bild-089.jpgb2ap3_thumbnail_Bild-089.jpg

»Är wäl min maka god och så kiär, barnen såta,

hwi gråter I för mig, hwad kan det eder låta.

Ack frögdas heller nu ty iag är sluppen väl,

från denna falska werld, til himbla glädiens sal.»

Världen var nog särskilt falsk för en gammal löjtnant, som trots fyrtio års trogen tjänst i armén ändå fick tigga hos guvernören sedan hans »fattiga hustru ähr råkat för ehn långligh Siukdom och Swaghet, att hon på andra åhret hållit widh sängen, och intet kan sigh sielf hielpa», samtidigt som han själv led »dageligh dagz» av tilltagande skröplighet och svaghet »af förre Uthstådde Travallia», enligt ett brev daterat 1692. Man kan lätt förstå att himlaglädjens sal framstod som extra fröjdefull i en så påfrestande levnadssituation.

Alla dödsfall är sorgliga, men särskilt stor är sorgen då unga människor går bort. När fältprosten Johan Karlssons hustru Augusta Agrell (1800-1826) i Kviinge avled i lunginflammation utmynnade sorgen i många vackra strofer; i dödboken kan man till exempel läsa att »Bröstet var för ömt för jordens tunga luft; Hjertat för rent för verldens flärd; själen pröfvad och för Himlen mogen befunnen. Till återseendet rinna för Henne saknadens tårar». Till minne av den unga prostinnan författade hovpredikanten Ström en magnifik gravskrift, vars avslutande del lyder som följer:

»Lätt Hon seglar nu den flydda uppå himlens vågor blå 

och dess Farkost är den skönsta stjerna, 

som i qvällens stund vår blick så gerna, söker till att Nå. 

Himlens nya gäst se neder från den sälla verld du fick, 

se till dem som sorgerna än Skaka, 

Se till älskad Far och Barn och maka, 

med din hulda blick.»

Löjtnant Larf och prostinnan Karlsson tillhörde de högre samhällsskikten, men det var inte bara »fint folk» som förärades poetiska eftermälen förr i världen. På Södra Åsums kyrkogård fanns länge en gravsten, rest till minne över mjölnaren Per Hansson (1744-1804) och hans hustru Kjerstina Nilsdotter (1754- ) i Omma mölla. På stenen kunde man läsa en längre dikt, där upphovsmannen på ett elegant sätt vävde samman poesi och biografiska uppgifter (de sistnämnda har jag dock utslutit här):

»Hör jordens bröl och dig besinna, du trampar på en ålders grift

En hedersman en dygdeqvinna, ett par, som länge lefvat gift

8 k: barn fått skåda, som lyckans skiften tåligt rönt.

Uttröttnade här hwila båda, och wänta få sin trohet lönt. [...]

Så sofven nu sött, er werlden nog mött,

dess brusande haf sin wågår må ställa mot denna graf.

När tiden är all, gör Jesus er sälla bland Helgonens tal.

Ligg stilla sten och tolka mina fäder, dem vist den högste Guden glädje,

du tala bör till tidens sista bryn, då samloms wi när Herren uti skyn».

För den hårt arbetande allmogen väntade alltså belöningen på andra sidan om man varit hederlig och dygdig på jorden, något uppenbarligen Per och Kjerstina varit, om man lyssnar till deras poetiska gravsten. Ett annat par som skulle belönas på andra sidan, i form av en krona från Gud, var gästgivaren Nils Hobro (1725-1778) och hans hustru Magdalena Löfberg (1732-1810) i Skivarp. Norr om predikstolen placerades en gravsten, vars strofer skulle påminna läsaren om livets korthet:

»Si tiden viker bort som sand ur glaset rinner,

Vår lifstid är helt kort och döden oss påminner.

Att skiljas härifrån till evig sällhets fröjd.

Der vi en Krona få hos Gud i evighet.»

För våra förfäder fyllde alltså poesin en viktig funktion, som ett uttryck för sorg och saknad. De vackra stroferna på gravstenarna skulle inte bara trösta de sörjande och minnas de döda, utan även påminna människor om belöningen som väntade efter jordlivet - om man fört ett hederligt och dygdigt leverne, det vill säga. De gamla dikterna är oavsett syfte små konstverk i sig, som förtjänar att lyftas fram såhär på självaste Världspoesidagen.

Fortsätt läs mer
  3120 Träffar
  3 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Stålheim
Markus; det är med stort intresse man läser dina blogginlägg!
fredag, 21 mars 2014 22:09
Maud Svensson
Instämmer till fullo med Barbro, men undrar vad gäller skriften på gravstenen över Per Persson Larf och hans hustru: står det inte... Läs mer
fredag, 28 mars 2014 00:21
Markus Gunshaga
Stort tack till er båda! Det känns roligt att få inspirera och väcka läsarnas intresse, och det finns ju så många intressanta infa... Läs mer
fredag, 28 mars 2014 01:08
3120 Träffar
3 Kommentarer

Vid mina förfäders grav

Sten är kanske inte det första man tänker på inom kategorin livfulla material, men för en släktforskare kan just gravstenar bli den mest levande länken till förfäderna. På grund av den svenska begravningslagen har tyvärr många gravstenar försvunnit genom åren, men har man tur finns anornas gravstenar bevarade. Jag bestämde mig en dag för att leta reda på mina förfäders gravar, så jag sökte systematiskt på www.gravar.se. Jag bockade av ana efter ana, men i de flesta fall hittade jag ingenting trots att jag sökte så realistiskt som möjligt - vilka förfäders gravar kunde rimligtvis finnas kvar? Jag började nästan ge upp, men bestämde mig för att utvidga sökningen. Jag gick ytterligare en generation bakåt, och fick plötsligt en träff! Jag dubbelkollade namn och datum, och visst stämde det - det var farmors farfars farföräldrar, rusthållaren Lars Nilsson (1809-1845) och hans hustru Ingar Nilsdotter (1807-1890), som tydligen fortfarande vilade på Hyby gamla kyrkogård.

b2ap3_thumbnail_DSC05294.JPGb2ap3_thumbnail_DSC05294.JPG

Lars Nilssons (1809-1845) och Ingar Nilsdotters (1807-1890) gravsten på Hyby gamla kyrkogård, närmast kameran. Gravstenen snett bakom t. h. tillhör Ingars bror med hustru, rusthållaren Mårten Nilsson (1804-1884) och Elna Larsdotter (1806-1879).

Lars Nilsson var rusthållare på gården Vismarlöv Nr 1 i Hyby socken, och som ensambarn hade han övertagit gården efter föräldrarna. Lars och Ingar har inte lämnat särskilt många spår efter sig i arkiven. Åren 1843-44 figurerade de dock vid häradsrätten, sommaren 1843 blev de nämligen instämda för utebliven betalning av varor som inköpts i Malmö. De hade bland annat köpt tio kannor brännvin, salt, sex famnar bastrep, hamptåg, snus och en fjärding sill, men delvis struntat i att betala. Lars och Ingar dök upp under den första rättegångsdagen, men vid nästa tillfälle kunde kronolänsmannen konstatera att de »woro sängliggande sjuke», varpå målet uppsköts. När målet återupptogs två månader senare dök varken käranden eller svarandena upp, varpå målet avskrevs helt. Under samma period pågick dessutom en parallell tvist, Lars hade blivit instämd av en rusthållare i byn sedan han struntat i att betala en skuld. Lars vägrade fortsatt betala, varpå ärendet hamnade hos landshövdingen, och förutom att han envist satte sig på tvären dömdes han till böter sedan han inte dykt upp vid förhandlingarna. Sedan Lars avlidit 1845, endast trettiofem år gammal, levde Ingar som änka i många år. Sina sista levnadsår satt hon på undantag, och dog 1890. Vid sin död ägde hon bland annat fem kjolar, fem tröjor, fem par strumpor, tre överliv, fem sjalar, en nattröja, sex stycken förkläden och två huvudkläden, en tebricka och ett väggur. I huset fanns även ett stycke fläsk samt »en korg med potäter». På banken hade hon 81 riksdaler, och hon måste varit en sparsam gammal gumma eftersom boets tillgångar på 1278 riksdaler vida översteg skulderna på 53 riksdaler.

Förutom de uteblivna betalningarna framstår Lars och Ingar alltså som ovanligt lugna och skötsamma, precis som sina förfäder. Deras respektive anor består av idel skånska bönder inom Bara härad, och inte ens den mest avvikande anan är särskilt spännande. Ingars farmors morfar, femmänningsryttaren Christen Olsson Grönskoug (ca 1678-1735) i Vismarlöv lyckades nämligen med konststycket att bli sjuk ett par veckor före det ödesdigra slaget vid Helsingborg i februari 1710. Under tiden han låg sjuk i Växjö passade dessutom hans häst på att rymma med en del av utrustningen, så det blev aldrig någon ärofylld batalj för ryttaren Grönskougs del. För mig var det dock spännande nog att ha lokaliserat graven, att släktforska behöver inte vara mer komplicerat än så. Det är en häftig känsla att kunna ta klivet ut ur kyrkoböckerna, in i verkligheten, tack vare en gammal gravsten. 

b2ap3_thumbnail_DSC05291.JPGb2ap3_thumbnail_DSC05291.JPG

Lars Nilssons (1808-1845) och Ingar Nilsdotters (1807-1890) gravsten. 

En vacker vårdag i april klev jag på bussen som tog mig de dryga sex milen till Hyby, den socken där mina förfäder bott sedan urminnes tider. När bussen stannade upptäckte jag att Hyby ligger uppe på en höjd, utsikten var magnifik och jag förstod genast hur socknen ursprungligen fått sitt namn - det stavades i äldre tid »Højby» (1400) eller »Høgeby» (1523). Jag promenerade genom den lilla byn i riktning mot gamla kyrkogården, och det kändes nästan lite nervöst att äntligen få besöka graven. Det tog en liten stund att hitta gravstenen, det var nämligen ett tjockt lager mossa på stenens framsida. Jag skrapade bort mossan, och kunde till slut läsa »RUSTHÅLLAREN LARS NILSSON *28/12 1808 † 17/3 1845 HUSTRUN INGAR NILSSON * 1/10 1807 † 22/4 1890». Det var en mäktig känsla, det kändes som att cirkeln slöts. När jag stod där vid mina förfäders grav blev det så tydligt att den gamla gravstenen blev som en länk till rusthållaren Lars och hans hustru Ingar i Vismarlöv - det där paret som köpte brännvin, salt och snus i Malmö i februari 1843, men som inte vill betala för varorna.

Fortsätt läs mer
  3161 Träffar
  1 Kommentar
Taggad i:
Senaste kommentar i detta inlägg
Britt Lind
Tack Magnus för dina härliga inlägg i den här bloggen. Jag blir så inspirerad och väntar ivrigt på vad du mer har att dela med dig... Läs mer
fredag, 14 mars 2014 11:17
3161 Träffar
1 Kommentar

Biografiska dödböcker

När man släktforskar i Skåne är man inte direkt bortskämd när det gäller mer utförliga biografiska död- och begravningsnotiser; de kyrkoböcker som innehåller sådana kan nog räknas på handens tio fingrar. Ett av dessa undantag är död- och begravningsböckerna för pastoratet Borgeby-Löddeköpinge. Det var kyrkoherden Christopher Adam Junghans (1681-1743) som påbörjade denna tradition, som sedan fortsattes av svärsonen, kyrkoherden Severin Schlüter (1716-1797). De utförliga notiserna och deras upphovsmän (i synnerhet den sistnämnde) är så märkvärdiga att de gav upphov till ett flertal artiklar och böcker mellan 1989 och 1994, och när jag för ett par år sedan läste en kurs om Skånes historia vid Lunds universitet ingick det att studera delar av notiserna. De ger inte bara en intressant inblick i dåtidens demografi, religiositet, sjukdomar, seder och bruk, utan är även ovärderliga för de släktforskare som har anor i Borgeby och Löddeköpinge. Jag tillhör själv denna skara släktforskare, och har dessutom anor i båda församlingarna under 1700-talet. Två av notiserna gäller min farfars mormors mormors farföräldrar, skräddaren Håkan Persson (1707-1779) och Ingeborg Thomasdotter (1716-1784):

b2ap3_thumbnail_Ldde-ddbok-1779.jpgb2ap3_thumbnail_Ldde-ddbok-1779.jpg

»Decembr: d: 19 Dödde Skräddaren Håken Pehrsson, född i Hofterup 1707. Hadde lärdt lässa i Book, och förstod väl sin Christendom: gift 1741 i Saxtorp, haft 9 barn af hvilcka 6 lefva. Sin mästa tijd haft en god helsa, men på 10 åhr varit svag, hvilken altmehr tiltog, i så högt mått, att han förlorade sitt förstånd, derföre har han icke på flere åhr kunnat begå den Heliga Nattvarden: och i sådant tillstånd afled han wid 72 åhrs ålder. uti sin välmackt war han en förnuftig och Christelig man. Gud bevare wårt förstånd!».

Man kan undra hur Håkan hade diagnostiserats idag; kanske var han senildement, eller hade han drabbats av en psykisk åkomma? Det sistnämnda verkar troligt, om man läser hustruns dödsnotis. Håkans öde blev i alla fall en påminnelse för församlingsborna om hur viktigt förståndet är, och man ser tydligt hur någon, antagligen Schlüter, i efterhand har lagt till ett utropstecken efter »Gud bevare wårt förstånd». Hade Ingeborg möjlighet att på egen hand sköta sin make, eller var hon alltför plågad av den gikt hon led av sedan många år? Hon överlevde i varje fall sin make med strax över fyra år, och avled 1784:

»Jan: d: 10 Dödde änkan Ingebor Håkens född 1716 i Saxtorp, der städes gift 1742 med Skräddaren Håken Persson ifrån Hofterup: bekom hemman i Södra Möinge, bodde der i 5 åhr, flytte till LyddeKiöpinge och bekom der huus, råkade i siukdom som betog honom förståndet och dödde i stort elände 1769. Haft 9 st: Barn af hvilka 6 lefva. denna äncka var väl uplyst, och lefde Christ:, i många år plågad af gickt, drog sin börda med tolamod. hennes ålder var vid 68 år».

Tyvärr stämmer inte födelseuppgifterna för Ingeborg, och Hofterups kyrkoböcker före 1716 har gått förlorade, men i annat hade dessa notiser kunnat föra mig vidare i forskningen bakåt. Det är emellertid de där andra uppgifterna som är så ovärderliga. Tack vare dem kan man måla upp en bild i sina tankar, bilden av det strävsamma gamla paret, den giktbrutna hustrun och hennes åldrige make som har förlorat förståndet. Om ändå alla död- och begravningsnotiser kunde vara lika utförliga...

Fortsätt läs mer
  4325 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Martin Brandt
Exempel från Höreda i jönköpings län där det också är utförligt, mina exempel:1700Novembris d. 25 begrovs änkian hr Elisabet Danie... Läs mer
måndag, 10 mars 2014 12:45
Claes-Göran Magnusson
Exempel från Gräsö F:1 (1764-1786):"Erich Månsson uti Hackbol war född 1715 uti Ängsholmen på Norrön af ärliga och Christeliga för... Läs mer
onsdag, 12 mars 2014 09:51
Markus Gunshaga
Ah, så det finns biografiska dödböcker även i Småland? Jag som alltid föreställt mig att även Småland i regel saknar sådana, men d... Läs mer
onsdag, 12 mars 2014 10:19
4325 Träffar
4 Kommentarer

Förfäderna som försvann

Jag brukar ibland fundera över de där mystiska anförvanterna i släktträdet, de som försvann spårlöst. Då tänker jag inte på de där personerna som man tappar bort i kyrkoböckerna, utan på de som gav sig av och aldrig återvände. I mitt släktträd finns några sådana personer, däribland två förfäder. Den närmaste är min morfars farfars farfar, skräddaren Jens Larsen Graf (född 1813). Han bodde i Oslo och var gift med Maren Pedersdatter (född 1812), som han fick två barn med, min morfars farfars far Peter Lauritz 1840 och yngre systern Amalie Nicoline 1842. Sedan upphör plötsligt barnafödslarna, men i augusti 1846 föddes en flicka i Oslo, Josephine Albertine Emilie. Hon anges vara utomäktenskaplig dotter till »Anders Svendsen Malmström, Ungkarl og Skredder og Maren Pedersdatter», och föselsenotisen hade varit ganska oskyldig om det inte vore för tillägget att modern var »hustru af Skreddersvend Jens Larsen Graf, der for en Tid af 4 3/4 Aar siden forlod hende uden at hun senere har hördt fra ham». Alla spår efter Jens slutar alltså i december 1841, då Jens blir som uppslukad av jordens yta.

Att människor försvann hörde nog till ovanligheten, men av förklarliga skäl ökade antalet försvinnanden i krigstid. Antagligen var det lättare för ryttare och soldater att försvinna bland massorna, i det kaos som uppstod ute på slagfältet och under de långa fälttågens strapatser. Även i fredstid kunde det dock hända att krigsmän försvann spårlöst, och en av dessa rymlingar var min mormors mormors morfars farfar, soldaten Hans Segolsson Dahlros vid Västgöta-Dals regemente. Han hade blivit antagen i krigstjänst 1789, och kastades genast in i hetluften under Gustaf III:s ryska krig 1788-1790. Han infann sig därefter plikttroget vid generalmönstringarna, senast i juni 1798 då kompaniet mönstrades på Nygårdsängen vid Vänersborg. När det var dags för generalmönstring i juli 1802 kunde dock generalmajor Carpelan bara konstatera att roten var vakant, eftersom soldat Dahlros var »rymd den 22 Maij 1801». Kvar satt hustrun Märta med fyra små barn i Hugeryrs soldatstom, i största fattigdom.

En annan person i släktträdet som försvann spårlöst var hantlangaren vid artilleriet, Ola Stenström. Han hade gift sig omkring 1754 med min farfars farmors mormors mormor, den då blott sextonåriga Margareta Jöransdotter (1738-1788). De fick tillsammans två barn i Holmby socken i Skåne, men redan när Margareta var havande med den yngsta dottern 1757 övergav Ola sin unga hustru. I tre långa år väntade Margareta innan hon gick till häradsrätten, som i maj 1760 efterlyste den förrymde maken. Häradsrätten beslutade att Ola måste ge sig tillkänna under det kommande året, men när sommartinget 1761 var över hade han fortfarande inte hört av sig. Vid hösttinget samma år dömde därför Frosta häradsrätt till skillnad i äktenskapet mellan Ola och Margareta, eftersom 

»...det wäl ålegat handtlangaren wid artilleriet Ola Stenström [...] at nu wid sist öfwerståndne laga Sommar Tinget härstädes stånda henne Margaretha Jörans doter til genmäle för det han på så otilbörligt sätt sig mot henne förhållit men som han icke gittadt åtgärda de här utinnan utgångne Kundgörelser och utfärdade anslag på Tings stugu dörren: så begär meranämda Margaretha Jörans doter, at från denna dess man blifwa lagl: skild. Och aldenstund denna hennes begäran finnes grundad i Lagens stadgande [...]; altfördenskull och emedan ingen underrättelse kunnat inlöpa och denne Stenströms tilhåll han öfwer natt och åhr uteblifwit honom lagl. förelagd; ty dömes härigenom til laga skilnad uti detta hjonelag; til följe hwaraf Margaretha Jörans doter komer at wid högwördiga domCapitlet i Lund denna författning upwisa til undfående af behörigt skiljo bref». 

Lunds domkapitel utfärdade skiljobrevet i november 1761, och en månad senare kunde Margareta gifta om sig. Men vad hände egentligen med Ola, och vart tog skräddaren Graf och soldaten Dahlros vägen? Varför försvann de? Hade de tröttnat på sitt gamla liv, och hur kunde de ta beslutet att överge sina gravida hustrur och små barn, och lämna dem i fattigdom med en osäker framtid? Flydde de landet, bildade de ny familj? Gifte de sig med en prinsessa i främmande land och fick halva kungariket, eller bosatte de sig på en söderhavsö? Antagligen lär man aldrig få veta vad som hände dem, men det är ändå fantasieggande att fundera kring deras vidare öden - de där som försvann spårlöst.

Fortsätt läs mer
  3944 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Claes-Göran Magnusson
Man kan väl misstänka att åtminstone en liten del av de som försvann inte gjorde det frivilligt, att de blev offer för ett brott e... Läs mer
söndag, 02 mars 2014 13:27
3944 Träffar
1 Kommentar

Med näsan i domböckerna

Att forska i domböcker är nog bland det mest tidskrävande en släktforskare kan göra, men å andra sidan blir man så mycket gladare när man väl gör ett fynd. Det är en stor fördel om man har många förfäder i ett visst härad, för då ökar givetvis chanserna att man hittar något. Mina anor tycks ha haft en förkärlek för de tre skånska häraderna Torna, Bara och Harjager, så när jag bläddrar igenom dessa häraders domböcker brukar jag hitta släktingar och förfäder på var och varannan sida. Oftast handlar det om småsaker - skulder till någon granne, någon som huggit av en grantopp, ett kränkande ord vid fel tillfälle. Ibland hittar man dock godbitarna, de där målen som handlar om släktskap, och som för forskningen framåt (eller ska man säga "bakåt"?). 

Ett sådant domboksmål hittade jag av en slump i Harjagers häradsrätts dombok 1699. Jag fick plötsligt syn på bonden Anders Hansson (1657-1708) i Barsebäck, äldre bror till min farfars mormors mormors mormors farmor Mätta Hansdotter (1666-1712), och hoppades att jag funnit en godbit. Mycket riktigt var det en godbit, av den bästa sorten - målet visade sig handla om ett släktskap som sträckte sig ner till slutet av 1500-talet... Den 7 mars 1699 hade Anders Hansson instämt två bönder, 74-årige Lars Thorsson i Barsebäck och 72-årige Jöns Thorsson från Hänkelstorp. Anders ville att de skulle avlägga vittnesmål och berätta vad de visste om salige Per Jönsson Barsebeck, som hade bott och avlidit i Köpenhamn. Anders menade att han borde få ärva denne Per, såsom avlägsen släkting, och Lars Thorsson berättade därför vid tinget 

"...att gamble Hans Larßon i Barsebäck och Per Jönßon i Kiöpenhambn war retta syskone barn, Per Jönsons fader heeth Jöns Pärßon ladfougde som bode och döde i Barßebäck, hans Moder heet Kirstina Rasmus dotter, som flytte ifrån Barsebäck till Malmö, och hade een lijten bod på Lilla Torget, dhenna dheras sohn Per Jönßon lärde Bakare handtwärck i Malmö hoos Christen Emanuelss: som sedan begaf sigh heruthaf Rijket".

b2ap3_thumbnail_Barsebck-slkt.jpgb2ap3_thumbnail_Barsebck-slkt.jpg

Det släktträd som framträder i Harjagers häradsrätts dombok 1699; det framgår dock inte om släktskapet finns på Per Jönssons möderne eller fäderne, men sannolikt på mödernet.

De båda bönderna underströk att den avlidne Per Jönsson Barsebeck inte hade några närmare arvingar än Anders Hansson och dennes syskon, som var avlade av Hans Larsson i Barsebäck. Anders Hansson ville dock bekräfta släktskapet ytterligare, så vid påföljande ting (den 5 juni 1699) instämde han bönderna Hans Persson och Rasmus Håkansson i Barsebäck, till att avlägga vittnesmål angående släktskapet. De båda bönderna intygade att

"...bem:te Anders Hanßon och des syskon Nembl: Brodren Lars Hanßon och Systrarna Kirstina, Metta och Karna Hans döttrar, tillijka medh Marna Lars dotters 4 Barn wid Nampn Lars Rasmusson, Lucie Rasmus dotter, Karna och Elna Rasmus döttrar äro Peder Jönson Barsebäckz, som uthi Kiöpenhambn dödh är, rätta och ändaste arffwingar, som Attesten wijdare Exprimerar...".

Det oväntade fyndet i Harjagers häradsrätts dombok 1699 avslöjar alltså släktkopplingar som sträcker sig över hundra år, och antyder att släkten måste ha varit bofast i trakten av Barsebäck åtminstone sedan tidigt 1600-tal. Det är just sådana fynd som är så svåra att hitta, men som skänker så mycket större glädje när man väl lyckas - efter åtskilliga timmar med näsan i domböckerna.

Fortsätt läs mer
  5217 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anneli Isaksson
Ja, domböckerna är verkligen kryddan i släktforskningen. Det är här man hittar juvelerna efter flera års läsande sida upp och sida... Läs mer
fredag, 21 februari 2014 17:22
Eva Johansson
Vilken lycka att hitta sådant!
söndag, 23 februari 2014 19:35
5217 Träffar
2 Kommentarer

Fysiska arkiv

Släktforskningen har för länge sedan tagit klivet in i den digitala tidsåldern. Det mesta kan göras hemifrån, så länge du har en internetuppkoppling och ett abonnemang med tillgång till digitala bilder av kyrkoböckerna, domböckerna och bouppteckningarna. Om man bara släktforskar via internet missar man dock en stor del av charmen. Där ute på arkiven, de fysiska arkiven, finns stora mängder material och arkivhandlingar som ännu inte har fotograferats eller filmats - och som kanske aldrig kommer ta klivet in i den digitala gemenskapen.

Genom åren har jag bläddrat mig igenom otaliga domböcker, protokoll och brevsamlingar, där de mest minnesvärda fynden faktiskt inte har varit nya förfäder eller kungliga namnteckningar. De fynd som gjort störst intryck har istället varit de fysiska föremål, de små kvarlevor som dåtidens människor ovetande har lämnat efter sig. Det är när man gör sådana fynd som historiens vingslag blir extra kännbara, när man så tydligt påminns om att de personer man forskar om i de gamla arkiven faktiskt inte bara är namn och datum. De var människor som vandrade här på jorden före oss, de levde sina liv, och efterlämnade små spår i arkiven.

Den vanligast förekommande kvarlevan är utan tvekan sandkorn. Det känns lite konstigt när man slår upp en dombok på landsarkivet, och plötsligt får knät fullt av sand. Detta är dock inget märkligt, eftersom man förr i tiden använde sand för att suga upp överflödigt bläck. Ett annat fynd gjorde jag i en dombok från 1815, där det mellan bladen låg en pressad skalbagge med blått, skimrande skal. Kanske såg inte tingsskrivaren den lilla insekten, och slog ihop domboken i all hast. Ett av de mer oväntade fynden gjorde jag i en dombok från 1758. Instucken längst in mellan bladen låg en vacker, brunvit fjäderpenna. Man såg tydligt på samma sida hur någon hade "testat" fjäderpennans bläck i marginalen, och även råkat få lite bläck på fingret, för på samma sida fanns ett halvt fingeravtryck. Uppenbarligen fungerade inte fjäderpennan som den skulle, för den hade lagts mellan sidorna, och sedan uppenbarligen glömts bort. Kanske var jag den förste person som hade sett fjäderpennan på över 250 år?

b2ap3_thumbnail_Hrstr.jpgb2ap3_thumbnail_Hrstr.jpg

Ett 260 år gammalt hårstrå?

Det senaste fyndet gjorde jag i ett protokoll från 1754. Längst in mellan bladen stack det fram ett tunt, brunt hårstrå. Jag tänkte först att det måste varit en släktforskare som tappat det i boken, så jag försökte vifta bort hårstråt. Det låg dock fortfarande kvar, och inte förrän jag försökte dra loss det upptäckte jag att det faktiskt var inbundet mellan volymens sidor! Kanske hade hårstråt funnits där redan när protokollen bands in, vilket bör ha skett kort efter år 1760, då protokollen avslutades? Frågan är vems hårstrå det var - biskopens? Domprostens? Bokbindarens? I mina ögon är det dessa små skatter som ger så mycket, men som man missar om man som släktforskare aldrig lämnar datorskärmens sken.

Fortsätt läs mer
  3423 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
3423 Träffar
0 Kommentarer

"Lättelser för mitt betryckta hjärta"

Ibland kommer man sina gamla anförvanter riktigt nära, ofta genom oväntade arkivfynd. Ett sådant fynd gjorde jag nyligen i Kristianstads kämnärsrätts dombok 1796, som tillsammans med handlingar i Lunds domkapitels arkiv avslöjade en hjärtskärande berättelse om kärlek, otrohet och mänskliga brister. I september det året hade den unga hustrun Dorothea Boldt inlämnat ett brev till kämnärsrätten i Kristianstad, där hon berättade att "ett gående rykte som jag av flera omständigheter, funnit äga grund, har äntligen övertygat mig att min man färgaren Johan Erik Flinckenberg begått otrohet i äktenskapet, och med en okänd kvinnsperson haft köttslig beblandelse. För detta brott, anhåller jag att bemälte min man må inför lovl. kämnärsrätten mig till laga ansvar stånda, i vilket avseende å honom anhålles om laga stämning...".

b2ap3_thumbnail_Dorothea.jpgb2ap3_thumbnail_Dorothea.jpg

Inledningen av Dorotheas brev till Kristianstads kämnärsrätt.

Denne Johan Erik Flinkenberg var min farmors farmors mormors farmors halvbror, och han hade ingått äktenskap med Dorothea i oktober 1792 i Kristianstad. Han var född 1761 i Ystad, och tycks ha varit en rastlös själ. Vid bouppteckningen efter fadern i Ystad 1790 uppges han vara färgare i staden Deutschbrudt i Böhmen, två år senare dyker han plötsligt upp i Kristianstad där han erhåller burskap som färgare, och gifter sig två månader senare med den unga Dorothea. Äktenskapet tycks redan från början ha varit problematiskt. Dorothea var mycket sjuklig, provinsialmedikus d:r Ludvig Tillke intygar till exempel i oktober 1796 "att hon [lider av] åtskilliga bräckligheter och sina hysteriska plågor - av vilka hon är mycket svag och lättrörd vid sinnesrörelser, och flera tillfällen lider svåra anfall". Doktorn rekommenderade därför att hon helst inte skulle ge sig ut på längre resor, eftersom hon annars "kan ådraga sig obehageliga följder för sin hälsa". Makarna började sakta glida ifrån varandra, och blev allt oftare osams. Man kan lätt tänka sig att den rastlöse Johan Erik och den lättrörda Dorothea inte gick så bra ihop, särskilt inte i ett äktenskap. Så småningom lämnade Dorothea också det gemensamma hemmet, och flyttade in hos sina föräldrar. Den äktenskapliga osämjan hamnade till slut hos Göta hovrätt, som krävde att Dorothea skulle flytta tillbaka till sin make för att låta den "äkta sammanlevnaden fortsätta", en uppmaning som var förgäves. Dorothea vägrade, och Johan Erik tycks ha känt sig alltmer ensam. Så småningom blev de "köttsliga begären" allt för svåra att motstå, som Johan Erik själv uttryckte det, och han begick äktenskapsbrott. I juli 1796 skriver han därför ett brev till hustrun, där han utan omsvep erkänner sitt snedsteg:

"Min kära hustru. Den oro som hos mig uppkommit över vårt frånskilda levnadssätt har varit för mig mycket besvärande, och mest smärtar mig de omständigheter som under tiden inträffat. Då jag muntligen ej kan berätta sådant, får jag med pennan skriftligen söka lättelser för mitt betryckta hjärta. En sak som du, min äkta maka, kanske hört omtalas av några, måste jag nu uppriktigt tillkännagiva, att jag för någon tid sedan av lusten verkligen varit dig, min vän, otrogen i äktenskapet, och övat köttslig beblandelse med ett okänt fruntimmer som sade sig vara hemma lång väg från denna staden, och velat att övertala till att gå in till mig i mitt rum där jag bor. Du häpnar väl över denna berättelse, men betänk, vi äro alla svaga till att motstå de köttsliga begären. Jag ber att du, min vän, denna gång mig förlåter, hade det hänt dig, mitt hjärta, jag skulle dig visserligen ej tillräknat. Svara mig några ord härpå, helst jag är i mycken oro, och ehuru jag härigenom gjort dig min vän mycket emot, skall jag likväl aldrig upphöra att älska dig ömt, och att vilja vara din, min kära hustrus, ömma maka i nöd som lust i bleka döden."

b2ap3_thumbnail_J-E.jpgb2ap3_thumbnail_J-E.jpg

Slutet av Johan Eriks brev till hustrun.

Dorothea tänkte dock inte förlåta sin makes snedsteg, utan sände genast brev till Kristianstads kämnärsrätt där hon begärde skilsmässa. Hon hade länge misstänkt att Johan Erik var otrogen, och när han nu dessutom själv erkände otroheten fanns det ingen återvändo. Hon bifogade även makens erkännande, eftersom hon ansåg att detta brev skulle styrka hennes begäran om skilsmässa, och skriver att

"Jag förmodar icke att min man inför rätta söker neka det brott han skriftligen erkänt; i denna förmodan är det och som jag härmed vill förklara, att jag för detta brott ej hatar honom eller önskar honom ont, men att förlåta det i den mening, att vårt äktenskap skulle kontinuera, därtill kan jag omöjlig förmås; varemot jag härigenom lämnar honom tillstånd, att träda i annat gifte och önskar honom därvid bättre lycka, än hans uppförande i det första äktenskapet förvållat".

Fallet var solklart, så kämnärsrätten dömde Johan Erik för horsbrott till 26 riksdaler och 32 skilling i böter till lika delning mellan kronan, staden och hans hustru. Han skulle dessutom betala 1 riksdaler och 16 skilling till stadens kyrka, samt undergå hemlig skrift och avlösning. Eftersom Dorothea ju inte heller ville förlåta maken dömde kämnärsrätten till skilsmässa mellan de äkta makarna den 17 september 1796, och den 12 oktober samma år utfärdade Lunds domkapitel det slutgiltiga skiljobrevet. Det fyraåriga äktenskapet var över, och den rastlöse Johan Erik Flinkenberg försvinner in i historiens mörker - det sista spåret efter honom finner man i Kristianstads borgarematrikel, som nämner att han "Afrest från Staden - rymd".

Fortsätt läs mer
  3399 Träffar
  0 Kommentarer
3399 Träffar
0 Kommentarer

Tur och skicklighet

Släktforskning handlar inte alltid om skicklighet, ofta gäller det att ha tur också. För ett par år sedan försökte jag spåra en förfader, Johan Carlberg (1794-1882). Han var sergeant vid Södra skånska infanteriregementet, och hade kort efter återkomsten från napoleonkriget 1815 gjort sin morbrors tjänstepiga med barn. Den arma pigan fick ännu ett utomäktenskapligt barn några år senare, förblev ogift, och dog utfattig i Lyngby prästgård i Skåne. Johan Carlbergs vidare öden var dock länge ett mysterium, men till slut fick jag upp ett spår som ledde mig hela vägen till hans grav i Ängelholm.

Det visade sig att herr Carlberg var något av en entreprenör och mångsysslare, och han lyckades samla ihop en större förmögenhet genom att låna ut pengar, bilda bolag och handla med aktier. Sedan han avancerat till fanjunkare vid regementet lämnade han 1828 aktiv militärtjänstgöring, och var därefter syssloman vid Lunds lasarett samt inspektor på ett flertal skånska gods. Slutligen blev han förvaltare på det vackra godset Engeltofta i nordvästra Skåne. Vid sjuttioett års ålder, då de flesta kanske hade gått i pension, kastade sig den rastlöse mannen in i bankvärlden. Han lämnade lantlivet på Engeltofta och flyttade in till Ängelholm, där han deltog i grundandet av Engelholms och kringliggande Orts Sparbank. År 1865 blev han bankens kamrer, och året därpå tillträdde han som verkställande direktör för bankens avdelningskontor i Ängelholm. Först vid sjuttiosex års ålder gick han i pension - dock inte för att orken var slut, utan på grund av försvagad syn. Han levde i ytterligare ett antal år och slutade sina dagar först 1882, åttiosju år gammal.

b2ap3_thumbnail_Grav---Johan-Carlbergs-1-2006-08-17.jpgb2ap3_thumbnail_Grav---Johan-Carlbergs-1-2006-08-17.jpg

Johan Carlbergs och hustrun Sophie Gröndahls gravsten, på Ängelholms gamla kyrkogård. Foto: Markus Gunshaga

Av ren nyfikenhet började jag spåra herr Carlbergs ättlingar. Sedan han fått två barn utom äktenskapet gifte han sig 1828 och fick sex barn inom äktenskapet. Det yngsta av dessa barn, sonen Axel Carlberg (1836-1899) fick fyra döttrar, varav tre förblev ogifta. Den yngsta dottern Hedvig Carlberg (1879-1967) gifte sig dock, och vid bouppteckningen efter en av de ogifta systrarna 1962 hade Hedvig företrätts av sin dotter. Denna dotter hade ett unikt efternamn, och efter en snabb sökning på internet kunde jag konstatera att hon fortfarande var i livet, nittiofyra år gammal! Jag tog genast kontakt med den gamla damen (som var min farmors farmors syssling), och inom en vecka satt jag på tåget mot Göteborg. Jag hälsades välkommen av den gamla damen, som även bjudit in sin dotter och svärson, så det blev en trevlig liten släktträff. Det visade sig att jag haft rejäl tur när jag kontaktade den gamle damen. Hon hade nämligen ärvt i princip allt som hennes morfar Axel ärvt efter föräldrarna, precis som jag hoppats. Bland de mer intressanta föremålen fanns ett silverskrin som tillhört Johan Carlberg själv, innehållande en självbiografi daterad 1875:

»Undertecknad är född i Carlskrona den 19 augusti 1794. Mina föräldrar voro Sjökaptenen A. Carlberg och Anna Regina Flinckenberg. 1801 i mars månad dog min fader och samma år emottogs jag av min halvmorbror Sven Ahlström i Hyby i vars hus jag vistades till den 28 februari 1812 då jag ingick som officer vid Södra Skånska Infanteriregementet med vilket regemente jag bevistade fälttåget i Tyskland, Nederländerna och Norrige 1813 1814 samt garnisonstjänsten å Fredrikshalds Fästning till april månad 1815 då regementet återtågade till hemorten...»

Det kändes som en dröm! Dock ägde den gamla damen inte så många fotografier, men hon berättade att hennes yngre syster eventuellt hade några. Hon lovade att undersöka saken, och jag återvände hem till Skåne. Där började jag leta efter litteratur om banken i Ängelholm, kanske där fanns fler uppgifter om herr Carlbergs verksamhet? Jag hittade en gammal jubileumsskrift från Ängelholms sparbanks 50-årsjubileum, och chocken blev stor när den lilla oansenliga jubileumsskriften inte bara innehöll uppgifter om Johan Carlbergs verksamhet, utan även ett fotografi på honom! Jag satt där med det bleknade häftet framför mig, och beskådade för första gången min farmors farmors mormors far. Jag hade precis hämtat mig, när jag plötsligt fick ett brev i brevlådan. Det var den gamla damen i Göteborg, som nu hade talat med sin yngre syster. Jodå, visst hade systern en del äldre fotografier - bland annat ännu ett fotografi på Johan Carlberg!

b2ap3_thumbnail_JCC.jpgb2ap3_thumbnail_JCC.jpg

Inom loppet av ett par veckor hade jag alltså träffat min farmors farmors syssling, tagit del av min farmors farmors mormors fars självbiografi, samt fått två fotografier på honom. Släktforskning handlar alltså inte alltid bara om skicklighet - ofta gäller det att ha en gnutta tur också!

Fortsätt läs mer
  4863 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Vilken fantastiskt historia! Och vilken tur du hade!
lördag, 01 februari 2014 10:56
Britt Lind
Ja detta är ju en sån historia vi alla bara drömmer om att få uppleva. Jag vill tacka er "bloggare" för att ni delar med er av era... Läs mer
lördag, 01 februari 2014 11:52
4863 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
289 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
113 inlägg
Helena Nordbäck
110 inlägg
Anton Rosendahl
56 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser