Satt igår och slötittade i Enköpings födelsebok, då jag plötsligt fick syn på en ganska udda namnkombination. Den lille gossen, född 1895, döptes till Gabriel Desiré! Det blev ju att titta två gånger, men det står faktiskt så, se bilden! Hade föräldrarna möjligen tänkt sig att barnet skulle hetat Gabrielle Desiré, så att det alltså var en flicka? Nej, 'pojke' var ordentligt ikryssat. Och Gabriel är ju ett pojknamn. Men Desiré? Vi hade ju en svensk drottning som hette Desirée/Desideria inte så långt tidigare, nog borde föräldrarna haft koll på att Desiré var ett kvinnonamn? Mystiskt. 

Man har ju i och för sig hört talas om att det finns pojkar som döpts till Barbro och flickor som heter Kennet, men de jag har hört talas om har levt i senare tid, och då har det förmodligen funnits en avsikt med dopnamnet. Och dessa barn har i regel ett namn till, med 'rätt' kön. 

Fast egentligen - spelar det någon roll? Det viktigaste är väl vilka människor föräldrarna fostrar barnen till, inte om barnen har ett förnamn med 'korrekt' könstillhörighet? 

Sedan visade det sig att Desirée/Desideria faktiskt har namnsdag idag, och det var ju en lustig tillfällighet. Jag har läst Annemarie Selinkos roman 'Desirée' om drottningen från Frankrike i mina ungdomsår, och det var mycket gripande läsning för en tonåring. Idag inser jag att författarinnan nog tagit hjälp av sin fantasi i många avseenden, även om basfakta säkert är mer eller mindre korrekta. Icke desto mindre, vinterkylan och våra stränga, lite ålderdomliga seder här i Sverige måste ha varit mycket nedslående för en fransk kokott utan 'kunglig' uppfostran. Jag är inte förvånad att Desirée åkte tillbaka till Paris! Men till slut accepterade hon ju sitt svenska öde. 

Till sist en glad nyhet, åtminstone för undertecknad: jag har fått bord i Östersund! Så nu dyker jag upp på årets släktforskardagar i augusti! Jag har aldrig varit i Östersund förut, inte ens i Jämtland, slår det mig. Släktforskarmässigt har jag lite Blix med omgivande släkt i landskapet på mammas sida. Men det är långt tillbaka i tiden. Så det blir ny mark för mig, men jag hoppas förstås att träffa någon eller några av er där! 

Fast det kommer väl en eller annan blogg innan dess...

Bilden: En gosse vid namn Gabriel Desiré är född i Enköping! Foto: författaren

På en volontärkväll för lite sedan, hjälpte jag en kvinna att komma igång med sin släktforskning. Jag noterade att när vi fått tag på en ana och antecknat födelse- och dödsdatum samt vigsel ur kyrkböckerna, ville hon omedelbart gå vidare bakåt till nästa generation. Jag föreslog en titt i husförhörslängden i alla fall, för att få en bild av var och hur anan bodde, men hon ville absolut vidare bakåt direkt. Hon hade ju namnen på föräldrarna från födelseboken.

Full fart bakåt! Det var exakt så jag själv tänkte när jag blev släktforskare. Född, vigd, död, född, vigd, död... få antavlan fulltecknad. Nu, trettio år senare, har jag med backspegeln i handen kunnat konstatera: 

1. Antavlan blir sällan komplett.

2. Bara född-vigd-död blir rätt monotont i längden

3. Släktforskning handlar faktiskt också om att ta tillvara de uppgifter som finns i ens egen tid, så att säga. 

När jag började med släktforskning, hade jag bara mormor i livet av mina far- och morföräldrar. Men då hade jag åtminstone vett att göra en bandupptagning medan hon levde och hade hälsan. Och kunde berätta om sin barndom och uppväxt. Däremot har jag insett att jag vet mycket lite om mina övriga far- och morföräldrars uppväxt. Så sent som för ett par dagar sedan, hade en släkting berättat en liten familjehistoria på facebook, och jag insåg att detta var något som jag inte alls hade känt till tidigare. 

Jag tycker fortfarande att det är spännande att hitta anor långt tillbaka i tiden. Men det blir onekligen mer färgrikt om man kan få en glimt av deras personligheter, inte bara försökta leta reda på deras födelse- och dödsdatum. Och framför allt, du som är ung och ännu har mormor eller farfar i livet, med hjärnan i behåll: vänta inte! Ta med block, penna (eller laptop) och framför allt, någon sorts bandspelare, sök upp dem och trigga dem att berätta vad de kommer ihåg. Kanske finns det något gammalt fotoalbum som kan fungera som 'utlösare'? 

För, som jag sagt förut: arkiven finns (förhoppningsvis) alltid kvar. Men gamla farfäder och mormödrar, som är de enda som kan berätta att deras egen farfar gillade att tälja träfigurer och att röka pipa, eller att gammelmormor sjöng i kör eller sydde sina egna kläder, har en tråkig tendens att lämna oss. 

Så bromsa in, stäng av motorn och ta en titt på dina samtida historieberättare också. 

Bilden: några fartblinda buskar visslar förbi... Foto: författaren 

Jag ser att det var länge sedan jag bloggade senast, och ber så mycket om ursäkt för detta. Kanske har jag drabbats av vårkänslor, nu när kung Bore äntligen verkar ha slagit till reträtt (ta i trä!). Men snödroppar, vintergäck och krokus (se bilden) i trädgården talar sitt tydliga språk, det ÄR vår på gång! 

Och det är nu, med tilltagande ljus ute, som energin inför sommarens ledigheter blossar upp. 'Vanliga' människor planerar utlandsresor, servar husbilen eller väljer färg för att måla om huset. Släktforskare kollar öppettider på arkiv och hembygdsföreningar...

För det gör ni väl? Sommar eller inte, semestertider drabbar även dessa. Inte minst ideella verksamheter som privata museer, hembygdsgårdar och kunniga kyrkvaktmästare. Alltid bäst att kolla upp telefonnumer i god tid innan! Och ni som tänker göra släktresor i sommar, minns att ni bör ha:

1) En tålmodig kompis eller anhörig med bil (om ni inte har körkort och bil själva, förstås!). Extra plus om ni kan hitta en bilförare med bra lokalsinne, och gärna också lokalkännedom om trakten ni åker omkring i. 

2) Ett strategiskt placerat övernattningsställe, gärna i mitten av de platser ni tänkt er att besöka

3) En massa telefonnummer. Ja, nu säger väl någon 'men man kan väl e-posta?'. Jodå, men återigen - det är inte säkert att expeditionen eller receptionen är bemannad/bekvinnad under just era semesterveckor. Ett telefonnummer brukar faktiskt leda till snabbare kontakt (har ni fått tag i fel person, brukar de oftast kunna upplysa om vem som är rätt person). Jag ringde en gång en pastorsexpedition som inte svarade. Jag kopplades då automatiskt till ett annat nummer, som inte heller svarade. Då kopplades jag ytterligare en gång - och hamnade hos en telefonsvarare, som visade sig tillhöra kyrkvaktmästaren. Bingo! Jag pratade in, och han ringde faktiskt upp, varvid saken ordnades till stor glädje för undertecknad. Också ett litet råd: inte ge upp! Förr eller senare hamnar ni hos rätt person. 

Har ni hittat en släktgård eller ett torp som tillhört anorna, men som sedan sålts, så titta på nuvarande ägare i register och kyrkböcker ändå, det kan ju vara någon mer avlägsen släkting! 

Sedan en liten, förmodligen onödig förmaning: De flesta människor tycker att det är ganska kul att det kommer släktforskare åkande och vill veta mer om deras gård eller torp, men inte alla. Jag besökte en 'släktstuga' där damen som hade stället gärna lät oss gå runt huset på utsidan och titta, däremot ville hon inte släppa in oss. Sådant får man respektera, helt enkelt. 

Och så hoppas vi förstås att vädret står oss bi när det börjar bli semesterdags...

Bilden: En krokus har lyckats slita sig ur Kung Bores grepp Foto: författaren

Ikväll såg jag en dokumentär om farao Ramses II på TV. I samband med mumifieringen av honom, framkom det att det kan ha förekommit retuschering. 

Redan då? 

Idag tänker vi väl först och främst på digitala bilder när det gäller att försköna saker och människor. Solnedgången har fått extra färgpåslag, kändisarnas ansikten blir befriade från onödiga blemmor som dämpar deras perfekta 'look'. Och nog blir det så att man lätt betraktar detta med retuschering som ett ganska nytt fenomen. Men så är det alltså inte. 

När man först började avbilda människor på hällar och stenar, blev det ju ganska enkla skapelser. Streckfigurer. Samma när det började komma mynt. En skicklig gravör kunde väl åstadkomma en någotsånär hyfsad likhet med den kung eller drottning som skulle avbildas. Inte mycket utrymme för några retuscheringar här, inte. 

Jag är lite osäker på när det började komma porträttmålningar på 'finare folk'. Någon gång under medeltiden? Men jag kan gott tänka mig att det satt någon adelsman eller drottning framför konstnären och gormade 'korta ner min långa näsa!' eller ' du behöver väl inte ta med vårtan på högra kinden'. 

Erik XIV, han med ärtsoppan, friade en gång till den engelska drottningen Elizabeth I och medsände budbärarna sitt nymålade porträtt att överräckas som övertalningsmedel. Men 'jungfrudrottningen' lät sig inte bekommas. Hon tittade på tavlan och anmärkte ungefär att:  'såg han sådär bra ut i verkligheten, så borde jag gifta mig med honom meddetsamma'.  Men det gjorde hon inte. Fast det berodde nog inte enbart på att hon tvivlade på tavlans autenticitet... 

På 1700-talet var det en modenyck att förstora upp ögonen på porträtten. Tavlor från detta århundrade får således lätt den kusliga effekten att ögonen på den konterfejade verkar röra sig runt  i rummet.  

Sedan kom ju fotografiet i mitten av 1800-talet, och allteftersom kom också möjligheterna att retuschera bort oönskade defekter. En annan sak som jag ganska nyligen lärde mig: fotograferna då hade liksom idag ateljéer med diverse kläder , smycken och tillbehör som fotoobjektet kunde låna. Så ser ni ett foto där er farfars farfar har en tjusig jaktrock på sig eller mormors mormor har en exklusiv brosch på klänningen, kom ihåg att det kanske inte alls var deras egna! 

Summa summarum: Bilden kanske aldrig ljuger. Men det är värre med de som är avporträtterade. Eller avbildaren...

Bilden: Ett berg av papper, till en tidigare blogg. Men berget vilar på lösa grunder, jag letade papperslappar en god stund innan jag fick ihop en lite dramatisk blandning. Foto: författaren

Härom dagen kom jag på, att i detta nådens år 2023, så är det exakt trettio år sedan jag började med släktforskning. En mängd forskarminnen infann sig genast, både bra och dåliga. Jag har ju anorna spridda från Västerbotten till Skåne, så det har blivit många olika kyrkböcker, bouppteckningar och annat att skärskåda.

I början av 2000-talet besökte jag Falu bibliotek och forskade lite i mikrokort på min farfars morfars sida. Insåg att farfar är rejält mycket dalmas på den sidan. Anorna i Stora Skedvi försvinner snabbt ner i 1600-talet, rötterna i Hedemora verkar också vara ganska djupt nerslagna i myllan. Men där har jag mycket kvar att forska på. I Grangärde, där morfars enda hittills befintliga ättetråd finns, har jag redan berättat att där finns djuuuupa rötter.  

Jag har i ett par bloggar berättat om familjens resa till Dalarna för ett par somrar sedan, med besök både i Dan Anderssons Luossa och dalahästarnas Nusnäs, men faktum är, att vi var iväg en sväng till, nu för lite modernare historia. 

Det är 1970-tal. Vi  åker flera gånger till Gustafs, där min dåvarande styvfars föräldrar har en liten stuga. En kort, grusad vägstump bort, ligger en gård med hage, där går det en häst! På andra sidan vägen ligger boningshuset där det bor en familj med två döttrar. Den äldsta äger hästen. Den yngre är jämnårig med mig, och vi umgås en del. 

Detta inträffade alltså i mitten av 70-talet. Nästan femtio år sedan, och naturligtvis hade både hus och natur förändrats en hel del sedan dess. Vi fick fråga oss fram, och till slut var det någon som kunde tala om var gården låg. Vi hittade dit, och eftersom många hus är röda med vita knutar, var vi lite tveksamma om vi kommit rätt - tills jag fick syn på ytterdörren. Jag har i mitt äldsta fotoalbum en bild av dotter och häst framför den, och den såg exakt likadan ut nu, möjligen lite äldre. 

Vi ringde på, och ut kom en äldre man. Tyvärr hade man sjukdom i huset, så vi fick stå utomhus och prata, men efter några minuter, insåg vi att detta var döttrarnas pappa! Och han kände visserligen inte igen just oss två, men han mindes både vår styvfar och hans föräldrar. Från 70-talet. Jag minns att jag blev riktigt rörd av detta. Det var ju så länge sedan... 

Med anvisningar från fadern, hittade vi så småningom också stugan där vi bott, men den gick inte att känna igen, om- och tillbyggd som den var, säkert flera gånger sedan 70-talet. Vi träffade en trevlig ung man med bil, och när vi berätttat varför vi var där, blev vi erbjudna att få komma in och titta i huset, men tackade nej till detta. Vi skulle knappast känna igen oss i alla fall, och tiden började bli knapp. 

Genealogiska rötter, egna nostalgiska minnen, och nu nya upptäckter... jag har haft mer med Dalarna att göra än jag faktiskt tänkt på... 

Bilden: Grangärde kyrka, tyvärr stängd då vi var där. Foto: författaren