Jag har, som jag skrivit om så många gånger tidigare, en hel del prästerliga anor i Halland, framför allt i mellersta och södra delen. Men ytterst få av dessa anor har tagit sig över Hallandsåsen till eller från Skåne. Förutom familjen Revigin, som tog en snabb repa neråt Malmö/Bjuv men var tillbaka norrut en generation senare, så är det väl bara Agnis Hansdotter, en ’rik skepparedotter från Båstad’ och gift med Anders Hansson Brunkman (präst i Hasslöv) i hans andra gifte, som kommer från andra sidan åsen.

Jag har tidigare läst en bok om Båstad just i jakt på ledtrådar till denna skeppardotter, men utan framgång. När jag nu fick tag på den här boken, ”Bjärebygd” av Jan Moen, hade jag inga större förväntningar, särskilt som bokens underrubrik är ’Båstad kommuns historia’. Det lät lite för modernt för en som letar 1600-tal... 

Genom åren har jag samlat på mig en massa guider till Sveriges städer, landskap och allmänna historia, och detta har lärt mig, att ett ’mästerverk’ kan vara urtråkig läsning medan ett turisthäfte kanske är skrivet på ett sådant sätt att man minns formuleringarna länge efteråt. Det beror helt enkelt på författaren!

”Bjärebygd” hör till den senare kategorin. Boken är kronologiskt uppställd, och redan på den disiga medeltiden lär jag mig något jag inte visste tidigare: att Hallandsås hade myr- och sjömalm, och ett område med tidig järnhantering. ’Kanske’ skriver Moen, ’har järn i form av osmundar fraktats på kärror från tillverkarna i södra Halland till Båstad för vidare försäljning’.

Det ständigt böljande kriget mellan Sverige och Danmark avhandlas förstås också, och för en ’hallänning’ är det rätt intressant att följa krigshandlingarna från andra sidan åsen. Det står klart för mig att mina prästanor med familjer stod ganska säkert på svensk botten. I Bjärebygden förekommer åtskilliga sidbyten bland både präster, borgare och bönder. För att till slut få ordning på förhållandena, sändes i januari 1677 riksrådet Johan Gyllenstierna iväg för att utkräva svensk lojalitet framför allt av bönderna i norra Skåne. ’Han reste från socken till socken, utlovade straffrihet för alla som gjorde avbön och hotade dem som hjälpte snapphanarna med hårda straff’. I Förslövs prästgård lägger han fram en trohetsförsäkran som han vill att alla män över femton år från Förslövs och Grevie socknar ska underteckna. Det är sex punkter som bland annat innebär att bönderna lovar att betala skatt, samt att inte stämpla mot Sverige med fienden. 268 bomärken finns med på dokumentet. Det fick viss effekt, men samtidigt gjorde dokumentet att de som anslutit sig till gerillarörelsen nu var ’fredlösa’ och i många fall förvandlades till rena rövarband. Här följer några kusliga berättelser från Halllandsåsen.

Tiden gick, och så småningom kan vi läsa om orternas industrier och hantverk, och hembygdsrörelsens framväxt, inte minst efter Olof Nobels donation av Ågegården i Boarp som hembygdsgård och dito park.

I boken finns förstås också ett intressant kapitel om forntid och diverse intressanta lämningar. Vi släktforskare kan ha intresse av ägarfördelningen från 1662, där man läser både namn på och hur många kronohemman, skattehemman och kyrkohemman varje socken hade. Andra intressanta kapitelrubriker kan vara ’Det fattiga Bjäre’, ’Kyrkan och skolan’ eller ’Emigrationen’.

Det är ingen extremt tjock bok, 143 sidor, men innehåller ändå så mycket. Det enda negativa jag kommer på är att boken saknar personregister. Men har du intressen i Bjärebygden, rekommenderar jag absolut en koll på antikvariaten eller biblioteket!

Bilden: Boken 'Bjärebygden'. Foto: författaren 

För någon tid sedan ögnade jag igenom ett program för en körkonsert. Ett av styckena var författat av ’Hildegard av Bingen’. Någonstans ringde en klocka, jag hade för mig att hon levat för ganska länge sedan. En titt i källorna bekräftade den teorin. Det slog mig genast att hon passade utmärkt som del två i min inofficiella ’serie’ om remarkabla kvinnor ur historien. (Del ett behandlade Christine de Pizan). Sagt och gjort.

Faktum är att Hildegard föddes ännu tidigare än jag trott. Redan 1098 ska hon ha slagit upp ögonen. Man tänker sig ju att ett helgon ska ha genomlidit gräsliga saker; en barndom av svält och fattigdom, en elak äkta man, tortyr från oförstående makthavare, eller liknande. Hildegard föddes tvärtom med de bästa förutsättningar. Fadern, Hildebert av Bermersheim var anställd hos greven på detta ställe, von Spongenheim, troligen som riddare. Modern, Mechthild av Merxheim-Nahet tillhörde också hon Edelfreie, en germansk föregångare till högadeln.

Hildegard var parets tionde barn. Hon var klen och sjuklig samt visade tidigt tecken på att vara ’annorlunda’. Sin första ’vision’ lär hon ha haft redan vid tre års ålder. Hon skrämde folk genom att kunna beskriva platser hon bevisligen aldrig sett, och berätta om sådant som hänt långt innan hon föddes. Därför ’gavs’ hon till kyrkan som ’tionde’ vilket förr faktiskt inte sällan innebar det tionde barnet.

1106, när Hildegard var åtta år, flyttade hon således in i en ’reklus’, alltså en byggnad för nunnor, oftast intill ett munkkloster, där några få nunnor kunde bo. I sällskap hade hon den 14-åriga grevinnan Jutta von Sponheim, dotter till Hildeberts arbetsgivare, samt en tjänarinna. Jutta blev Hildegards lärare, och hon kom efterhand att undervisa andra flickor. Slutligen blev hon utsedd till abbedissa.

Hildegard var tillbakadragen och osäker som barn. Däremot hade hon ett skarpt intellekt. Hon lärde sig grekiska och latin, och vigdes så småningom till nunna.

Juttas och Hildegards föredömliga leverne spreds ryktesvägen, och ledde till en stor tillströmning av unga noviser till reklusen. De flesta av dem var välbärgade kvinnor som medförde sin hemgift till klostret, vilket mycket gladde munkarna.

Men 1136 dog Jutta von Sponheim. Hildegard blev, mot sin vilja, utsedd till abbedissa för klostret. Inte förrän 1141, när Hildegard haft en av sina absolut starkaste ’syner’ fick hon den karakteristiska styrka hon sedermera blivit känd för. Det var nu hon började skriva. Hon drev trots stort motstånd igenom att bygga ett eget kloster för sina nunnor på Rupertsberg mitt emot Bingen, och dit flyttade man 1150.

1165 övertog Hildegard ledningen för klostret i Eibingen, och räddade det därmed undan stängning.

Hildegard blev inte bara lovprisad. Hon fick också en hel del kritik, bland annat för att hennes nunnor inte levde i askes, utan ibland till och med dansade i kyrkan! Dessutom lärde hon ut att kroppen som tempel åt själen måste må bra. Alltså serverades det nyttig och genomtänkt mat vid klostret, till vissa munkars förtret.

Hildegard dog stilla i sitt kloster den 17 september 1179. Hennes reliker har flyttats flera gånger, men 1857 dök skrinet upp i kyrkan i Eibingen. Numera har hon ett eget altare där, med skrin och allt.

Hildegard var mångsidig. Utom religion sysslade hon med fysiologi och medicin, skrev dikter och 69 musikstycken, de sistnämnda sammanfattade under namnet 'Symphonia armonie celestum revelationum' Hon skrev också ett liturgiskt drama, 'Odo virtutum', där man kan ta del av Hildegards visionära bild- och tankevärld.

På grund av sina många ’’syner’ kallades hon för prophetissa teutonica – den germanska profetissan. Därtill verkade hon som läkare, apotekare, rådgivare åt påvar och kungar, med mera. Hon var en framstående predikant och gjorde predikoresor runt södra Tyskland och Frankrike. Hon tog också påvar och kungar i upptuktelse, oftast brevledes, för korruption och annat maktmissbruk. Hildegard var ovanligt frispråkig angående kvinnors sexliv, och sägs ha haft en ’avslappnad och positiv’ syn på sexualitet, något som gjorde mången manlig prelat rasande, då de under medeltiden var fullt sysselsatta med att fördöma all kvinnlig sexualitet.

Som mystiker menade hon att alla människor är gudomliga. Hon skriver att varje människa har ett gudomligt ljus inom sig och hon liknar människan vid speglar som ska reflektera detta ljus utåt.

Hildegard lät anlita en skrivkunnig munk, Volmar von Disibodenberg, som sekreterare, eftersom hennes visioner ibland flödade så snabbt att hon inte hann skriva ner dem. 1147 inbjöds Hildegard till synoden i Trier. Där fick hon officiell tillåtelse av påven att publicera sina visioner. Vid den tiden hade hon brevkontakt med åtskilliga mäktiga personer runt om i Europa, både värdsliga och kyrkliga. Efter 1150 gav hon ut sin bok ’Causae et curae’= ’Orsak och behandling’ om olika sjukdomar. Det är tack vare Hildegard som den grekisk-latinska kunskapen om sjukdomar och läkeörter har knutits samman med traditionell folkmedicin. Hon var den första som använde de tyska namnen på växterna.

Skrivandet gjorde henne vida berömd, och människor av alla samhällsklasser började strömma till klostret för att få höra hennes ord predikas.

Hildegard var också vad vi idag skulle kalla ’dietist’ och förespråkade mat som gjorde kroppen gott. Framför allt var hon en stor vän av dinkel i maten, och använde det till kex, kakor, gröt, tillbehör till kött och fisk, med mera. Hon gav aldrig själv ut någon kokbok, men de av hennes recept som finns bevarade, finns utgivna i moderniserad bokform.

Hildegard har igenom århundradena räknats som och tillbetts som helgon, men blev inte kanoniserad förrän 2012. Hon benämns idag som ’kyrkolärare’.

Tiden har farit hårt fram med Hildegards kloster. Endast ruiner återstår idag. Men Hildegards verk lever fortfarande vidare, framför allt i Tyskland. Det är inte utan att hennes liv ger en antydan till 'new age' fast hon levde nästan i forntiden!

Källor: Wikipedia

Nordisk Familjebok (1953)

Bilden: Ett annat romanskt kloster. Foto: Pixabay

Jag har tidigare skrivit om att jag genealogiskt sett är spridd över stora delar av Sverige. Det är faktiskt bara fyra landskap i landet som jag inte har någon som helst genealogisk koppling till. Har brukat tillägga 'inte än i alla fall'. 

Det har nu gått över trettio år sedan jag började släktforska - och de fyra landskapen, 'De fyras gäng' är fortfarande vita fläckar på min genealogiska karta! Det rör sig om Bohuslän, Öland, Gotland och Härjedalen. Nu menar jag inte att jag har raka genealogiska an-linjer i alla de övriga landskapen, men i alla fall brukar det finnas någon ingifts föräldrar eller något syskon som tillfälligvis bott i landskapen i fråga. Vilket i sin tur har lett till att jag åtminstone 'nosat' på kyrkböckerna i rätt många landskap. 

Det som slog mig nyss, var att jag har varit i alla de fyra landskapen. Däremot finns det flera landskap med genealogiska trådar där jag inte varit. Värmland är till exempel ett stort frågetecken för mig. Ja, jag har varit i Karlstad ett par gånger, men inte någon annanstans i landskapet. Ännu.  Småland är en tämligen okänd vit fläck på min karta. Jag har färdats igenom landskapet på väg till mitt kära Halland, men egentligen inte stannat till. Jo, förresten, Kalmar har jag besökt. En gång. 

Men i Härjedalen har jag varit på skidlov, i Bohuslän tillbringade vi några fantastiska dagar för ett par år sedan, Öland har jag cyklat på, och Gotland har jag semestrat flera gånger på. 

Men deras kyrkböcker är än så länge helt okända för mig. Egentligen borde man, i mån av tid och lust, nu när det finns gratis kyrkböcker att tillgå, göra lite 'stickprov' i okända orters kyrkoarkiv. Bekanta sig med prästernas handstilar, kolla hur husförhörslängden är uppbyggd, roa sig med lite namnstatistik i födelseböckerna... 

För vem vet, rätt som det är kanske någon släkttråd landar på någon helt ny plats! 

Bilden: enkel svensk flagga Foto: Pixabay

Det var en släktforskarkollega som tipsade mig (och andra) om den här antikvariska bokmässan. Tydligen äger mässan ifråga rum i Stockholm varje år sedan lång tid tillbaka, och har så gjort utan att undertecknad haft en aning om saken. Därav uttrycket doldis inom citattecken. Det finns säkert flera bloggläsare som känner till evenemanget. 

Det hela äger sedan ett antal år rum på Konstakademin i Stockholm, adress Fredsgatan 12. Gå gärna dit och titta på skulpturerna vid tillfälle, det hela är mycket anslående även utan antikvariska böcker (se bilden). 

Eftersom det är jag som skriver, kommer först lite historik: 1735 bildades Kungliga Ritaracademien. Den bytte 1768 namn tll Kungliga Målar- och Bildhuggareacademien. Vid den här tiden höll man till på slottet. År 1780 kunde man, tack vare en donation av den rike Gerhard Meyer flytta in i Sparreska palatset, adress Fredsgatan 12, och där har akademin alltså hållit till sedan dess. Därav kommer också förklaringen till smeknamnet 'Mejan'. Från början kallades stället för 'Meyers hus' efter donatorn, men efterhand blev det alltså Mejan av det hela. 

Alltnog, evenemanget ägde rum lördag 9 och söndag 10 mars i år, och en kall promenad nedför Drottninggatan och Fredsgatan tog mig dit. En magnifik stentrappa upp, och en titt på de vackra statyerna, ytterligare en tjusig stentrappa, så hamnade jag i ett café och en mycket lång kö. Efter kön infann sig ett kapprum, där man ovillkorligen måste lämna ifrån sig allt i ytterkläder och väskor. Men sedan var det äntligen dags för böckerna! 

Här fanns ett flertal både kända och okända antikvariat med vackra läderbundna böcker för dyra tusenlappar, men också några som sålde moderna, nyutgivna verk runt 50-lappen. Det mest 'exotiska' som jag såg var ett bildantikvariat från Yorkshire, som undertecknad anglofil förstås måste slå sig i slang med. Jag påpekade att det är väldigt vackert i Yorkshire (aldrig varit där, men ser 'En plats på landet' i TV regelbundet). Damen från antikvariatet höll med. 

Det fanns ett stort antal förlag på plats, bland annat Norlèn & Slottner, som emellanåt ger ut släktböcker. Såsom aspirerande författare, hade jag med mig några av mina häften, som jag pratade på de mest lockande förlagen. Också några boktryckare ställde ut, och visade hur de binder böcker. 

Men allra mest lockande var ett av flera föredrag, 'Brottsplats.KB'. Tyvärr var vi inte ensamma om att tycka så. När vi hittat rummet, fanns icke ens en presumtiv sittplats kvar! Och jag menar verkligen presumtiv, folk hade varit väldigt uppfinningsrika. Utöver stolarna, satt folk på skrivbord, på golvet på loftgångarna, i trapporna upp till desamma... Det blev att stå, helt enkelt. Ett otroligt intressant föredrag av ett gäng 'bokdetektiver' som klarlade förloppet angående den så kallade 'KB-mannen'. Hans historik, stölderna, avslöjandet som slutade i det tragiska självmordet, men kanske framför allt - arbetet med att få tillbaka de stulna böckerna. Några av böckerna fick vi också veta mer om, vilket gav en klarare bild av hur värdefulla de var. En timme höll föredraget på, men det kändes verkligen kortare än så. Ett av de mest intressanta föredragen jag hört på senare år. Fast det hade ju varit trevligare med en stol att sitta på... 

En sista runda runt utställarna, men sedan ut i kylan igen, en stor upplevelse rikare. Jag kommer tillbaka nästa år!

Bilden: vackra statyer på bottenvåningen. Foto: författaren

Efter en ovanligt lång och envis vinter, har nu det tjocka vita snötäcket (åtminstone för tillfället) gett vika såpass att jag kunnat ta en promenad runt i trädgården. Plockat bort lite döda kvistar, och börjat fundera på vad jag vill göra med trädgården framåt våren. 

Då infinner sig som så ofta historiska funderingar. Hur var det med trädgårdsskötsel förr? Alltså inte vända jord i potatislandet och plocka frukt och bär för födans skull, utan mer dekorativt. Ja, att slott och herrgårdar hade trädgårdsmästare (varav två var mina förfäder) som klippte och skar i eleganta former är väl allom bekant, men hur var det med torp och gårdar? Upplät torpare och småbönder verkligen sina ofta högt skattade liar, yxor eller knivar till att beskära träd eller ansa buskar? 

På nätet läser jag mig till att folk i den grå forntiden bröt kvistar med löv från buskar och träd för att se till att husdjuren fick mat vintertid. Men något 'skönlir' var det nog inte tal om. Det här var före höbärgningens tid, och djuren måste ha mat, helt enkelt. När började vi 'vanliga' människor att så rabatter och hänga upp amplar?  

Svar: slutet av 1800-talet, tycks de webbsidor jag ögnat igenom vara rätt så överens om. Det var då torpare och småbönder skaffade sig rabatter med akleja och syrén, tålmodiga växter som i stort sett skötte sig själva.Sedan kom kolonilotterna, som ofta var vackert belägna, och där man kunde inspireras av sina grannars odlingar. Tätt därefter kom egnahemsrörelserna igång, och med eget hus, följde också egen trädgård. Visserligen mest tänkt för odling av nyttigheter, men även blomsterodlingen satte nu fart på allvar. 

Måtte resten av det vita täcket snart försvinna bort, så att vårblommorna får sin chans! 

Bilden: sakta, sakta, drar sig snön undan... Foto: författaren