Pennan är mäktigare än svärdet, sägs det ofta. Och visst stämmer det, en skriven rad på en sumerisk kilskriftsplatta eller en vikingatida runsten kan berätta mycket om sin samtid. Vilket svärd klarar det? Om det inte står något ingraverat på svärdet, förstås… Riktigt gamla svärd brukar förresten ofta vara rostbelagda och svåra att identifiera.

Utan penna inga kyrkböcker. Utan kyrkböcker ingen släktforskning. Alltså tar vi en liten titt på pennans historia. De flesta faktauppgifterna har jag tagit från wikipedia ute på nätet.

Pennans historia börjar redan cirka 3200 före Kristus, då man i Egypten använde sig av bamburör som man doppade i bläck, och skrev på sina papyrus med. I Mesopotamien använde man liknande rör för att skriva i lera.

Under medeltiden skrev man med blypennor, vilka var billiga att framställa, men också giftiga. 1795 kom den franske ingenjören Conté på att blanda olika former av grafit, hetta upp det och forma smala stänger, som man kunde spetsa till och sedan skriva med. Blyertspennan var uppfunnen!

Stålpennor att skriva med bläck i kom stort på 1700-talet. Reservoarpennan tog täten på 1800-talet, och 1900-talet blev kulspetspennans tidevarv.

Så ska jag kanske också nämna något om bläcket. Vad var det man skrev med? Det första bläcket är ungefär lika gammalt som vass- och bamburören. 2600 f Kr fanns det både i Kina och Egypten blandningar av sot och lim, som rördes ut med vatten. På medeltiden uppfann järngallusbläck, som fortfarande används på sina håll idag. På 1800-talet fick man fram olika sorters bläck med anilin, som också förekommer fortfarande.

Idag är pennor, både bläck och blyerts, var mans egendom. Förr var de mer sällsynta, åtminstone bland ’vanliga’ människor. Griffeltavlor med skolkrita var betydligt vanligare, och på dem övade unga skolelever sig i att skriva.

I vår tid betraktar nog de flesta pennor som omoderna och tidsödande. Varför sitta och plita med penna, när man kan smattra iväg på datorns tangentbord? Men kanske vi borde tänka på att skriva ner åtminstone basuppgifterna i vår framforskade släkthistoria på papper med penna?

För vem vet om dina ättlingar kan öppna och läsa dina datafiler om 150 år?

Däremot syns ju skrift på både gammalt papper och gigantiska runstenar fortfarande!

Pennans makt... 

Bilden: En samling typiska pennor. Foto: författaren. 

Det var en gång en ung man som lämnade sin hemstad Strasbourg i Elsass/Alsace för att söka sin lycka i stormakten Sverige. Vi befinner oss i slutet av 1600-talet, och då var Sverige ett löftets land för många av Esaias Hellbecks sort.

Den unge mannen hamnade i Stockholm. Troligen hade han redan kommit i kontakt med skinnhantering, som kom att bli hans födkrok. Förmodligen blev han gesäll hos någon etablerad körsnär i huvudstaden, kanske rentav hos sin blivande svärfar, Anders Thun…

Så småningom fick Esaias fart på sin egen verksamhet som körsnär, och Anders Thuns dotter Hedvig gav honom sitt ’ja’ i Tyska kyrkan. Esaias Hellbeck fick burskap som körsnär i oktober 1698. Vid det laget var han redan far till en dotter, troligen den som hette Judita.

Tyvärr vet jag inte exakt när familjen Hellbeck hamnade i det så kallade Leijoncronas hus, men 1720 finns de i alla fall där.

Johan Holm, 1653 adlad Leijoncrona av drottning Christina, blev kammarräntmästare 1652 och dog 1689. Han ’stod i öfvermåttan stor nåd’ hos drottningen och lät troligen under 1650-talet uppföra det hus som idag totalt förändrat ligger på Skomakaregatan 30 i Gamla stan i Stockholm.Det enda som idag antyder att detta är ett äldre hus, är ankarslutarna på fasaden. Huset renoverades senaste gången 1937, och hyser idag förskolan Nicolaigården i bottenvåningen. I övrigt är det lägenheter.

Men… om vi går ner i källaren, som finns kvar i stort sett oförändrad… Och flyttar oss tillbaka till år 1720. Då hör vi att det sjuder av liv och rörelse över våra huvuden. Mäster Esaias arbetar i sitt buntmakeri och ryter order till gesällen Jonas. Kanske är det någon riktigt förnäm person som beställt ett pälsverk av körsnär Hellbeck? Uppför den lilla baktrappan ut mot Prästgatan, kommer andregesällen klampande.

Nu förflyttar vi oss genom två salar med grägolv och stenvalv bort till köket. Kanske står pigan Annika Johansdotter och bakar bröd vid den stora ugnen. Eller har matmor Hedvig skickat ner henne till källaren vi just lämnade för att hämta upp ett lispund smör eller en stånka öl till middagen?

Vi fortsätter ytterligare en stentrappa upp. Den stora salen med sitt trägolv och sitt vackra gipstak, säkert husets finaste rum, står tom för tillfället. I kamrarna bakom leker kanske de tre yngsta barnen: Anna Maria 9 år, Margareta 5, och Samuel 4. Deras äldsta storasyster Judita har redan fyllt 24, och måste tjänstgöra som vakt hos Tredje Compagniet. Åtminstone är det vad Esaias själv uppger i mantalslängden för 1720. Men han behöver inte bekymra sig över Judita länge till, snart är hon ordentligt gift, och får eget hushåll. Kanske välver Esaias planer för att få henne bortgift med skräddare Johan Forsberg, kanske har Judita själv fått välja sin tillkommande.

Vi går nedför trapporna igen, och på vägen ut, beundrar vi de två rikt snidade träskåpen som står vid varsin vägg i förstugan. Kanske är de rentav ett arv efter husets ursprungliga ägarfamilj, Leijoncrona?

När vi väl kommit ut på gatan igen, dunstar bilderna från förr långsamt bort. Träffar vi inte på en grupp tysktalande turister med t-shirts inhandlade på någon turistfälla, så låter det från någons mobil, eller något liknande som för en tillbaka till nuet. Vi kan i alla fall trösta oss med att gatorna i Gamla stan numera är mycket trevligare och hälsosammare att promenera på, sedan befolkningen i stadsdelen slutat tömma latriner och sopor rakt ut på gatan!

Denna något nedkortade text är hämtad ur min släkttidning An-Lunden 2007:3. En av källorna till ovanstående är en brandsyn som i alla fall då fanns på Stadsmuseets Faktarum. Ska kanske också tillägga att Esaias och Hedvigs dotter Margareta är min ff mm mm mm.

Bilden: Kåkbrinken. Skomakargatan ligger lite längre upp till höger. Foto: författaren.

Sjöfartsmiljöer

Av Maria Bergman

112 sidor. Inbunden, illustrerad.

Riksantikvarieämbetet 2005.

Det första som slår emot mig när jag öppnar boken, är fantastiska, fräsande bränningar hav. När jag väl slitit mig från dessa på innerpärmarna, kastar jag mig istället över förordet. Redan på första sidan finns en imponerande bild från Göteborgs hamn, där tre stycken imposanta Amerikabåtar ligger vid kaj samtidigt. Gripsholm, Kungsholm och Drottningholm. Som blivande amerikaresenär, måste man ha känt sig tämligen liten och ensam bredvid de här tre giganterna! Man konstaterar att de forna sjönära lägena numera inte har särskilt mycket med sjöfart att göra, snarare gynnsamma lägen för nya bostäder, vilket ibland har medfört att både stationära och flytande sjöfartsminnen blivit ganska omilt flyttade på.

I den följande inledningen inleder en färgbild av Malmö hamns torrdocka anno 1874, men man ser också modernare delar, såsom Frihamnskajens två hamnkranar i bakgrunden.

Sedan följer en välbehövlig genomgång av sjöfartens utveckling under 1800-talet, då Sverige gick från ett agrart till ett industriellt samhälle. Stora förändringar krävdes nu för att lossa och lasta de varor Sverige började exportera (trä och järn) eller importera (kaffe, bananer). Från början lastades de stora fartygslasterna om i mindre pråmar, som tog varorna iland. Men nu började utbyggnaden av hamnar på allvar, med kajskoningar som kunde ta emot de stora fartygen direkt, och stora kranar som kunde lyfta tunga laster.

En del mänskliga vittnesmål finns också med i boken. Maskinist Arthur Andersson berättar om arbetspassen på en av Svenska Afrikalinjens båtar.

Den 1912 specialbyggda Wilhelm Tham var både last- och passagerarfartyg och särskilt designad för att kunna gå längs Göta kanal. 1965 undergick fartyget en lätt ombyggnad, och trafikerar fortfarande kanalen, men nu enbart som passagerarfartyg.

Från vikingatiden och fram till idag har varven haft sin betydelse. Från utsirningarna på vikingaskeppens ’halsar’ till de gediget ihopsvetsade plåtmassorna i dagens tunga kolosser till fartyg. I kapitlet ’Varv’ får vi följa med i utvecklingen, via ett antal färgbilder och intierade berättelser om hur fartygen sakta förändrades för att möta den nya tidens krav.

Det är onekligen mängder av industrifakta som presenteras i boken, men mot slutet kommer kapitlet ’Kust och hav’ där vi får vila ögonen på fyrar, lotsstationer och sjömärken. Nidingen, Örskär och Understen är några platser som hedrats med färgfotografier. Avslutningsvis får vi också se lite udda byggnader, exempelvis karantänsstationen på Känsö och Ärholmens gasstation, som tillverkade acetylengas.

För min del följer boken just den epok då min farfars farfar och hans far före honom var kofferdikaptener. De bör båda ha tagit del av den stora utveckling som skedde inom sjöfarten på 1800-talet. Det är onekligen mycket och tunga fakta som presenteras i boken, men man behöver kanske inte sträckläsa den.

Men du som släktforskar bland sjökaptener, maskinister, hamnarbetare och andra med koppling till sjöfart under 1800-talet och början av 1900-talet har en intressant och innehållsrik ’kuliss’ till dina anor i denna bok!

Som man säger på ’släktforskarspråk': till slut fick jag död på honom.

Det handlar alltså om trädgårdsmästare Tullbom, som med familj flyttat fram och tillbaka mellan Täby och Spånga, för att sedan ta klivet upp till Sigtuna, vidare till Ed (där det fanns en massa ’amb.’ i husförhörslängden, om ni minns). Vidare flyttade herr trädgårdsmästaren till Tveta strax sydväst om Södertälje, men fortfarande i Stockholms län.

Detta hans ständiga flyttande har ju genererat två bloggar tidigare. Men nu var det alltså Tveta.

Där blev dock hans saga kort. Den 1 juni 1827 drunknade trädgårdsmästare Johan/Jan Jansson Tullbom, och begrovs den fjärde samma månad.

Änkan flyttade från Bränninge bruk till Bränninge by i församlingen. Men 1836 har hela familjen flyttat därifrån. Äldste sonen Johan Fredrik har flyttat tillbaka till bruket, där han bor med några andra unga gossar. Förmodligen jobbar han på bruket. Min anfader, näste son Carl Adolph Tullbom, född 1816, ger sig iväg redan 1829 utan flyttattest, till ’Uppland’. Exakt vad han menade med det när han flyttade vet jag inte, men han dyker upp i Ed, och gifter sig där 1840 med Maria Christina Svala. Sedan har jag koll på honom. Äldsta dottern ska enligt husförhörslängden ha dött 1828, men finns inte i Tveta dödbok. Det är dock inte särskilt troligt att hon flyttat iväg någonstans på egen hand vid åtta års ålder, så förmodligen stämmer det att hon dött. Den yngsta dottern, Sofia Lovisa, född i Spånga 1824, har blivit lillpiga i en av gårdarna i Bränninge.

Modern Lovisa, född Nyström, flyttar slutligen 1836 iväg till Stockholm, Hedvig Eleonora närmare bestämt. Där dör hon 1866 av ’ålderssvaghet’, 77 år gammal.

Så var den historien slut. Eller? Varför drunknade Johan Tullbom, och i vilken av flera sjöar på orten drunknade han? Dödboken är extremt kortfattad, det står bara ’drunknad’, vilket är ovanligt knapphändiga besked. Ofta brukar det stå om det är flera personer som drunknat vid samma tillfälle, när kropparna hittades och vilken sjö det handlar om.

Sedan får jag förstås också ta reda på vad som hände den överlevande dottern, Carl Adolphs syster. Och förstås storebror Johan Fredrik. Och sedan…

Nej just det, släktforskning tar aldrig slut… 

Bilden: mer avancerad trädgårdsanläggning. Waddesdon Manor, England (2014). Foto: författaren

Så blev det då augusti och dags för årets Släktforskardagar i Malmö.

Under de senaste åren har jag tvingats inse att vi som varken har råd med, eller behöver beställa en monter, räknas som mindre intressanta utställare, och parkeras i något angränsande rum, utanför själva utställarområdet. Hundkupé, så att säga. Men bemötandet av oss monterlösa, i alla fall av mig i Malmö, tar priset.

Det började redan en vecka före dagarna, då jag insåg att jag inte fått de utlovade närmare uppgifterna om var och hur länge vi i Bokhörnan, som det kallades, skulle få stå. Den informationen var vi utlovade att få 24/6, men tji. Så nu skrev jag och frågade. Då kom det ett e-postmeddelande där jag, kort och gott utlovades att få stå och sälja i 2 (säger två!) timmar, nämligen 12.30 – 14.30 på söndagen! Jag ringde och påtalade att det knappast var någon idé för mig att åka från Väddö i Roslagen ner till Malmö för att få sälja mina alster under söndagseftermiddagen, när de flesta åker hem. Den ansvariga, som jag pratade med, återkom senare under kvällen och berättade att jag kunde få börja redan vid niotiden på söndagen, ’och kanske finns det någon möjlighet på lördagen också’. Den senare upplysningen har ansvariga sedermera frånsagt sig, så kanske inbillade jag mig den saken.

Alltnog, jag reste till Malmö, och fredag, monterbyggardagen, infann jag mig med min ganska tungt lastade rullväska i den så kallade Bokhörnan. Förvisso också den ett rum separerat från övriga utställare, men då rummet hade glasdörrar ut mot entrén, så fanns där ändå vissa möjligheter. Jag blev presenterad för ansvariga, men hon påtalade genast att jag var där för tidigt ’det är ju fredag’.

- Jo, jag vet, men jag vill bara lägga ifrån mig mina saker någonstans inför morgondagen, svarade jag.

- Nej, inte idag.

- Va?

- Ni som ska vara i Bokhörnan får inte ha några saker här idag, det har vi bestämt. Vi kan inte ansvara för dem.

- Men jag ansvarar naturligtvis själv för dem! Det är inga värdesaker, bara mina häften och lite monterprylar.

- Tyvärr, det har vi skickat ut. Ingen i Bokhörnan får ha något här på fredagen.

(Fotnot: undrar vart hon hade skickat det. I de papper jag fick med slutligt besked torsdag 15/8, som jag sedermera lusläst, står inte en bokstav om att vi i Bokhörnan inte får komma med våra saker på fredagen).

- OK, det är möjligt att jag missat det, sa jag (vilket jag ju inte hade). Men ska jag behöva dra tillbaka den här tunga väskan till hotellet? Finns det ingen garderob eller något jag kan ställa väskan i under natten? Jag betalar gärna! Dessutom håller ju folk på att bygga montrar där nere i mässhallen. Med massor av prylar och böcker till i morgon!

- Nej, det går inte. Montrarna är en annan sak. Ni får ju vara i Bokhörnan gratis. Vi kan inte ta något ansvar för era saker.

- Lite underlig inställning…

- Det är ju vi som arrangerar Släktforskardagarna i år. Vi gör det på det sätt vi vill.

Vid det här laget var jag blixtförbannad.

- Inte på det sätt som era utställare vill, tydligen.

Sedan tog jag min väska och lyckades placera den i goda vänners monter under natten.

Och det blev lördag, första utställningsdagen. Jag undvek med flit att komma före öppnandet och invigningen, anlände till lokalerna omkring halv tio. Hämtade väskan. Men när jag kom upp med den, var ansvariga där igen. Nej, det gick absolut inte för sig för mig att lägga upp mina böcker! Nio på söndagen skulle jag börja, som meddelats. Att det skulle kunna finnas möjligheter på lördagen, ville damen inte vidgå att hon någonsin sagt.

Jag grep min väska och promenerade iväg. I lobbyn på entréplan fanns några runda bord. Jag förhörde mig om jag kunde få hyra ett sådant bord. Fick lite svävande besked av funktionärerna, och så var hon där igen. Jag fick absolut inte hyra något bord! Antingen skulle jag ha hyrt en monter, eller så var det den gratis Bokhörnan som gällde.

Jag tog då min ännu ouppackade väska och tog mig ner i mässhallen igen. Nej, ingen av de utställare jag känner, hade någon bordsyta över. Jag satte mig i en av de söta vita sofforna som stod utplacerade. Så fick jag en lätt diabolisk idé. Jag plockade upp ett par av mina häften ur väskan, och ställde reklamskylten på knäna, där jag satt.

Men nej. Efter cirka en kvart, tjugo minuter infann sig denna gång en manlig funktionär, presenterade sig och sa att ’här får du inte sitta och sälja!’.

- Varför det? undrade jag.

- Därför att då får jag sk*t för det. Alla andra här har köpt montrar för att sälja. De kommer att ge sig på mig om du sitter här i soffan och säljer utan att ha betalat för någon monter.

Jag för min del tror faktiskt inte att de som kunnat betala 10-15 000 :- för en monter och förväntar sig att kunna värva medlemmar och sälja saker för tiotusentals kronor, skulle bekymra sig särskilt mycket om jag satt i soffan och sålde mina häften för någon tusenlapp, men jag sa inget.

Sedan framkom det att ansvariga för Bokhörnan inte alls tänkt sig att jag skulle fått stå från nio på söndagsmorgonen, utan menat att flytta mina två timmar från eftermiddag till förmiddag. Så lät det inte alls i telefonen veckan innan.

För att göra en väldigt lång och trist historia kort, så erbjöd han mig till slut två timmar lördag och två timmar söndag, vilket jag gick med på. Men jag avkrävde skriftlig bekräftelse.

Ja, sedan fick jag alltså sälja i fyra timmar av elva möjliga. Det fungerade ända till på lördag eftermiddag, när jag frågade närvarande funktionär om jag kunde låta mina böcker ligga kvar på bordet, eftersom jag skulle vara här vid öppningsdags på söndagen. Då var det färdigt igen:

- Nej, det går inte. Vi kan inte ta ansvar för det. Om du är rädd om böckerna, så låter du dem inte ligga kvar. Och är du inte rädd om böckerna, så får du ta bort dem i alla fall.

Jaha. Nåja, det kunde jag ordna ganska enkelt.

Jag vill inte vara rakt igenom gnällspik i bloggen. Så några positiva saker kan jag nämna. Det fanns andra funktionärer i värdföreningen som var både vänliga och trevliga (och säkert mer lösningsorienterade). Luftkonditioneringen var ovanligt bra. Nog var det varmt ändå, det blir det alltid på Släktforskardagarna, men det kändes inte lika varmt som vanligt. En sak gillar jag helhjärtat: värdföreningen hade ordnat ett ’vattenbord’ i mässhallen; det fanns flaskor med kallt vatten och plastmuggar till både utställare och besökare. Det kom nya flaskor hela tiden. En utmärkt idé!

Och för min del är jag oändligt tacksam för de släktforskarkollegor som lyssnade och sympatiserade med mig. Särskilt en grupp vänner som jag inte tänker peka ut, ni vet själva vilka ni är. Tack!

Men det går inte att komma ifrån. Släktforskardagarna i Malmö 2024, mina artonde, är tyvärr de absolut sämsta jag har varit på. Jag hoppas, och tror faktiskt av vissa orsaker, att det ska bli bättre nästa år i Västerås.

Bilden: Namnskylten jag fick (fast den var inte lika skrynklig då) summerar liksom det hela... Foto: författaren