Har ni, kära bloggläsare, någon gång roat er med att följa någon framålt från exempelvis 1700-talet till  nutid utan att det direkt varit er egen ana? Kanske ett syskon eller kusin, eller bara någon bekant till anorna från förr? Om inte, så rekommenderar jag er att prova, det blir väldigt roligt att se, och kanske är de rentav släkt någonstans ändå? 

Jag provade en gång i min släkttidning An-Lunden att följa syskonen till en min anmoder, prästdottern i Hunnestad, Halland, Johanna Elisabeth Roselius. Johanna gifte sig med sin fars efterträdare, prästen Anders Wetterlund. Men hon hade också en rad syskon. Hennes äldsta syster hette Anna Christina Roselius, född 1735, och hon blev gift 1761 med en då nykläckt präst i Bollebygd, Västergötland. Anders Dragstedt hette han. De fick sedermera fyra barn, men bara ett verkar ha fört släkten vidare, sonen Johan Dragstedt, också han präst  men i Ränneslöv, Halland.Johan gifter sig med Anna Lovisa Kjellberg och de får sex barn. Jag följde dottern Fredrika, som gifte sig med postmästaren Carl Bernhard Hallberg. 

Sonen Per Johan Simeon Hallberg blev handlande i Falkenberg. Hans yngste son Anders Clas Hallberg, följde i hans fotspår och blev handlande, gift med Signe Hansson från Dalskog. De hade fyra barn, yngst var Ella, som gifte sig Grundberg. Hon fick två barn, Harald och Karin. De i sin tur har vardera två barn, ungefär i min egen ålder. 

Hittade ingen direkt släktskap där, men ett flertal ortnamn och en bunt efternamn. Och jag är ju faktiskt släkt med dem, även om det ¨går ihop sig' väldigt tidigt. 

Bilden: En bokmässa som Hallands Släktforskarförening ordnade för några år sedan. Jag var där.... foto: författaren

Då var det nytt år igen, och dags att börja blogga. Hoppas att alla haft ett lugnt och trevligt jullov, inklusive nyår och trettonhelg. Detta med nyår funderade jag mycket på i morse. Här i Sverige är det 'rrrrring klocka!' vid tolvslaget, champagne och diverse festligheter som fyrverkeri, paljetter och totalt omöjligt att få tag i  taxi frampå nattkröken.

Själv hade jag en stackars lärare som minus en siffra hade samma telefonnummer som lokala taxibolaget. Han hade inga roliga nyårsnätter! Det är ju också så, att när man varit på nyårsfest och kanske inmundigat diverse gott vin följt av tolvslagschampagne, är det inte helt lätt att slå rätt nummer till taxi. Min lärare berättade detta en gång i skolan, och tillade att han en gång, vid femtioelfte påringningen frampå småtimmarna, hade ilsknat till en smula. När den aningen sluddriga rösten i telefonen frågat efter taxi, fräste magistern att 'nej, vi skickar inte taxi till sådana som er!'... 

Jag läser på Wikipedia att man redan under vikingatiden körde med nyårslöften. Undrar lite vad de avgav för löften. Idag är det vanligt att lova bli stamkund på gymmet eller att sluta röka. Lovade en viking att ro knarren fortare? Eller att börja bada två gånger om året istället för bara till jul? Man kunde, för att befästa nyårslöftet, bland annat svära vid en galts borst. 

Romarna började ursprungligen året första mars, men ändrade senare till första januari, precis som vi idag. Man brukade offra till guden Janus och betraktade den dagen som en 'lycklig dag' då det var lämpligt att utföra viktiga handlingar. Man gav också varandra små gåvor, exempelvis förgyllda fikon. I Belgien och Frankrike lever seden med nyårsgåvor fortfarande kvar. Man brukade också önska varandra lycka, och det gör vi ju fortfarande runtom i världen under nyår. 

Så, nu får vi se vad 2025 kommer att innehålla. Jag önskar er alla god släktforskningsfortsättning!

Bilden: Ett litet fyrverkeri, några nyårsaftnar gammalt. Foto: författaren.

Igår hittade jag ett postpaket från en god vän i brevlådan. Det var en av henne upphittad bok som jag länge varit på jakt efter. Och nu damp den ner, lagom till jul och allt. Och det var en riktig julklapp för en släktforskare!

Innan jag fortsätter: Jag vet att uppgifterna i boken numera finns att söka på nätet. Och jag vet också att boken är några år föråldrad. Men det är ju inget hinder när man släktforskar bakåt i tiden, eller hur?

SVERIGES FÖRSAMLINGAR GENOM TIDERNA är utgiven genom Skatteförvaltningen, med flera släktforskare i arbetsgruppen, noterar jag. Och här finns, samlat i bokstavsordning, som min mentor brukade säga: ’VARENDA församling, VARENDA förlossningshem och VARENDA förändring som skett i församlingen sedan urminnes tider’. Som det så riktigt står i förordet: ” Under århundradenas lopp har många förändringar skett beträffande församlingarna i Sverige. Namn har ändrats, församlingar (kyrkobokföringsdistrikt) har upphört, nya har tillkommit osv.” I denna tjocka lunta kan du alltså läsa om exempelvis Rättvik;  att Boda utbröts 1618, att Bingsjö kapellag inrättades 1781 och att husförhörslängd finns från 1671.

En annan fråga som man också kan få svar på: var 17 ligger egentligen Hakarp? Om du slår upp församlingen, ser du att 1919 utbröts Huskvarna. 1919-1962 hörde Hakarp till Huskvarna, men sedan blev man självständiga igen. Alltså bör Hakarp ligga rätt nära Huskvarna! Klart.

Så om du sitter och läser en husförhörslängd på skärmen och plötsligt tycker dig utläsa ett ortnamn du inte känner igen; kolla gärna Den Rosa Boken. Dessutom kan den vara bra att rent allmänt kunna slå upp en ort och se om det varit en självständig församling eller om den ingår i något annat pastorat. Bland mycket annat.

En mycket släktforskarnyttig uppslagsbok, som ger snabba och lättsökta besked vad gäller våra kära församlingar och deras historia.

Jag kan glädja mig åt den perfekta julklappen, och tänker nu ta lite jullov från bloggandet. Vi ses i januari, och så önskar jag er alla en

God Jul

och

Gott Nytt År!

Tack för att ni läser min blogg.

Bilden: en julklapp till en släktforskare... Foto: författaren

Under större delen av november, har åtminstone min e-postlåda blivit ’hemsökt’ av hundratals annonser som försökt utropa att det är ’svart vecka’, ’svart månad’ eller ’svart helg’, fast då i första hand på engelska. Därpå följer lockpriser på diskmaskiner, soffor och bilhögtalare, från 3200:- nu bara 2900:-. Båda priserna lika astronomiska, bortsett från att jag varken behöver diskmaskin, soffa eller bilhögtalare.

Sådant slapp man förr. Våra anor stördes möjligen av en eller annan gårdfarihandlare, knalle eller säljare som kom traskande och absolut ville sälja sina blustyger, hårda karameller eller halmkärvar för billig penning. Men stod husfolket på sig och sa nej, var det bara att packa ihop sina ränslar och knalla vidare till nästa gård.

Förresten tycks det som om de flesta snarast uppskattade handlarens besök. Det innebar väl lite avbrott i vardagen, och knallens färgglada utbud av vackra saker var åtminstone roliga att titta på. Sedan var det ju ovanligt med långväga gäster, och en del av handlarna hade vandrat långa vägar för att avyttra sina varor. Alltid kunde man få höra lite intressanta nyheter från andra delar av landet.

Funderingarna på detta, ledde mina tankar in på en mer ovanlig ingift ana jag har: Sofia Svensdotter. Eller Svensson, som hon senare moderniserade sitt namn till.

Sofia föddes i Reaskäl, Redslared 1839 24/1. Hon var dotter till Sven Andersson och Catrina Andersdotter. Sofia blev faderlös redan som sjuåring, och i unga år, packar hon sin ränsel och vandrar iväg. Det intressanta är, att när hon så småningom anländer till Varberg i Halland, står hon antecknad som ’säljerska’. Fanns det alltså kvinnliga knallar? Min tillfrågade expertis i Västergötland sa ett bestämt ’nej’, men jag undrar ändå. Sofia får ett barn med en affärsman i staden, en dotter som jag väljer att inte nämna vid namn. Dottern ifråga gifter sig senare med en bror till min farfars mormor Justina, därav mitt intresse. Sedan tar den tydligen något rastlösa försäljerskan Sofia på sig ränseln igen, och traskar iväg, denna gång mot Ljungby i Halland. Här blir hon tjänarinna åt affärsmannen Thure Nikodemus Memsen, och efter bara något år, gifter de sig (1872 enligt husförhörslängden). De får 1875 en son, Viktor Leonard. Thure dör 1901, och Sofia blir änka till 1920, då hon själv, boende på Försörjningshemmet i Varberg, avlider. Dottern hon fick i Varberg, växer upp hos sin pappa, som aldrig gjorde något för att dölja faderskapet vilket hedrar honom, och pappans hustru. Så småningom gifter hon sig alltså med min anmoders bror, och lever åtminstone såvitt jag kan bedöma, ett betydligt lugnare liv än mamma försäljerskan Sofia fick uppleva.

Nu är julmånaden december anländ, själv håller jag på att packa upp diverse adventssaker, och konstaterar att världen blivit vit istället för svart.

Bilden: Adventsstjärna som snart ska vara på plats...  Foto: författaren 

Undertecknad fick härom dagen två stycken Amaryllis i present. Som den historienörd jag är, satte jag genast igång att fundera på det här med åldriga blommor och träd. När det gäller Amaryllis, har ju redan hr Bellman diktat sin ’Opp Amaryllis’ och det gjorde han troligen år 1773, säger Wikipedia. Eller rättare; han började klottra på en opera, som väl aldrig blev färdigställd, och där tros stycket ha ingått. Så tidigt fanns det alltså Amaryllis i Sverige, även om Bellman valt namnet till en vacker kvinna istället för en växt. Jag läser vidare att Amaryllisen är invandrad från Sydamerika, utsatts för förädling och liknande i England, och har en avlägsen släkting med rötter i Sydafrika. Så från början av 1800-talet kan man nog anta att den högväxta blomman figurerade i mer välbärgade svenska hem.

Sedan gick mina tankar automatiskt vidare till Fulufjällets nationalpark. Där står granen Old Tjikko, som är drygt 9500 år gammal, och faktiskt världens äldsta träd! Fast kommer man till Dalarna och klättrar upp till granen ifråga, så är det inget forntida träd man kan skåda. Den gamla roten är nere i jorden, den längsta stammen som nu sticker upp, är några hundra år gammal. Imponerande det med, i och för sig.

Att det finns fossil som innehåller rester av forntida djur vet vi. Själv har jag inte tänkt på att det finns växtfossil också. Ett av dessa växtfossil finns i Spanien, heter Montsechia, och är omkring 125 miljoner år gammalt! Det är en vattenväxt, och dess närmaste släkting idag heter särv, en växt du hittar i stilla vatten eller i ett akvarium.

Som jag konstaterat i tidigare bloggar, så är det inte särskilt troligt att ’vanliga’ människor förr odlade växter för sitt höga nöjes skull. Men däremot visste man ju att använda vilda växter ute i skog och mark för att läka diverse åkommor, ofta genom att äta dem. Visste ni att Kabbeleka förr åts med ättika och salt, ungefär som kapris (fast den faktiskt är lätt giftig och inte särskilt lämplig som människoföda)? Ormbunken Stensöta har rötter som smakar sötlakrits, och åts som botemedel mot förkylning förr i tiden. Det är lite synd att mycket av forna tiders kunskap om växternas läkande egenskaper har försvunnit med åren. Åtminstone under snöfria delar av året, vore det väl mycket enklare att kliva ut i skog och mark och plocka lite Stensöta istället för att köpa antiförkylningsprodukter på apoteket. Dessutom blev det ju billigare!

Bilden: Opp, amaryllis! Foto: författaren