Timas Hans Hansson även kallad ”Didrik” var född i Dalbyn, Ore, den 25 januari 1846 och dog den 11 maj 1916, 70 år gammal. Timas Hans var gift med Anna Matsdotter och de fick 7 barn tillsammans. Han var ursprungligen skomakare till yrket, men långt ifrån alltid var han detta yrke trogen. Ofta drog han ut på grovarbete, tidtals var han sågverksarbetare. Och i själ och hjärta var han musiker.

Fadern var lantbrukare. I likhet med de allra flesta mera framstående spelmännen hade Timas Hans ärvt sina musikaliska anlag från modern, Anna Jonsdotter och hon i sin ordning hade sina musikaliska gåvor från fädernet, Burtus Jonas Eriksson. Timas Hans broder Timas Anders även kallad ”Diamant” hade också ärvt den musikaliska talangen och ansågs spela minst lika bra som sin broder.

Soldaten Hans Dalfors i samma by, den store Orespelmannen och Timas Hans’ blivande läromästare, väckte hans slumrande musikaliska anlag, så att han omsatte dem i handling. Femton år gammal snickrade han sålunda ihop en fiol åt sig; en sälgkvist jämte tagel, som han slet ur hästsvansar, blev till stråke.

”Med dessa redskap” – berättade Timas Hans – ”gick jag en sommardag till soldaten Dalfors, som lät mig få strängar och hjälpte mig att stämma fiolen. Mina försök att få fram en polska åhörde han med ett medlidsamt löje, men jag lät mig inte bekomma, utan försäkrade att nu skulle jag lära mig spela ’lika fort som gröngräset växer’. Jag var sedan under ett par dagars tid borta i ett ’änge’ och slog, men om nätterna spelade jag, och till sist hade jag lärt mig att ’vända till’ tre polskor. Jag fortsatte att spela därhemma, men mor, som var så musikalisk, plågades till den grad av mitt spel, att jag till sist måste låta bli att spela så mor hörde det, utan fick spela i smyg.

Frampå vintern blev jag av min far tillsagd att draga upp i skogarna och hugga till en mila, göra det hela färdigt och emellanåt under tiden hugga ved. ’Må gå’, svarade jag, ’men då ska du ge mig en riksdaler.’ Jag fick den, sprang genast och köpte strängar för alla pengarna och drog så till skogs med min fiol. Milan var lättskött, men med vedhygget blev det som det kunde. Mest blev det förstås fiol. Låtar hade jag en hel del i mitt huvud och under de veckor jag låg ensam vid milan, hade jag lärt mig spela rätt skapligt, tyckte jag. Stolt drog jag ner till bygden igen. Min mor kunde nu någorlunda fördraga mitt spel, far sade sig förstå att hygget jämmerligen försummats, och Dalfors blev sedan på allvar min läromästare.”

Vid de av Anders Zorn utlysta låttävlingarna i Gesunda hösten 1906 framträdde Timas Hans Hansson första gången inför en större allmänhet. Zorn, stadsnotarien tillika folkmusikforskaren Nils Anderson och rektor Romson i Mora skulle vara prisdomare. Romson och Andersson hade dessutom till uppgift att mottaga anmälningarna, och för detta ändamål hade de tagit plats vid en höskrinda, som framkörts för att bilda estrad för de tävlande. Anmälningarna hade just slutat, och tävlingarna skulle taga sin början. Spänningen hos såväl tävlande och prisdomare som den drygt 1000 personer församlade menigheten var nära bristningspunkten.

Nu framträder till prisdomarnas plats en liten och trind spelman med vakna och intelligenta, något bistra drag och en viss stram värdighet i sätt och hållning: Timas Hans Hansson från Ore. Med en mönstrande blick spörjer han, om de, som skulle döma, verkligen förstodo sig på det här, på gamla låtar, ty annars vore ju ingen mening i att bjuda till. Och han lät förstå, att han kanske komme att draga sig tillbaka, om han ej kunde räkna på kompetenta domare.

Zorn var för ögonblicket upptagen på annat håll, och det tillkom de båda andra att klara upp detta. Timas Hans Hansson fick alltså det besked, att kunde han blott spela gammallåten, så nog skulle prisdomarna svara för sin uppgift. Och härmed lät han sig nöja.

Så framträdde Timas Hans. Det första numret han spelade väckte undran i prisnämnden, icke blott därför, att det befanns tillhöra en art av melodier som alls icke ha någon hemulsrätt vid en tävlan i gamla låtar, nämligen en polka, utan också därför, att den spelades ganska suddigt. Efteråt, när Timas Hans och Nils Andersson blivit närmare bekanta erhöll Andersson förklaringen: han var nu på äldre dagar stundom icke tillräckligt herre över sina nerver, och han hade inledningsvis valt en simpel polka för att kunna, medan han spelade denna enkla sak, komma över den första nervositeten.

Emellertid visade det sig, att Timas Hans’ inledningsnummer icke på något sätt var betecknande för hans spel i övrigt. I rask följd kommo två polskor, den ena av Hins Anders’ repertoar, en gammal vals, en brudmarsch och ytterligare en polska, alla ytterst intressanta och präktiga gamla låtar, och alla framförda på äkta spelmansmässigt sätt, med fulländad skicklighet. Vad man särskilt fäste sig vid – förutom de förträffliga låtarna – var hans lediga stråkföring, hans temperamentsfulla och medryckande föredrag och hans glänsande teknik. Bland de övriga fjorton spelmännen fick han särskilt två mycket svåra medtävlare, Isak Anders Persson från Blyberg, Älvdalen, och Hök Olof Andersson från Söderås, Rättvis, vilka i nämnd ordning hemförde andra och tredje prisen. Prisummorna var 50, 30 resp. 20 kr.

Timas Hans hade i minnet en repertoar av äldre melodier – och en förträfflig sådan – på icke mindre än åttio nummer – en ovanligt respektabel siffra, och för övrigt med den största repertoar av gamla låtar som påträffats hos en icke notkunnig spelman.

Orepolskorna bilda dock, vad såväl antal som beskaffenhet angår, den representativa stommen i Timas Hans’ repertoar. Övervägande äro de av sextondelstyp, mera sällan framträder åttondelstypen eller ett mellanting mellan dem båda, Så gott som utan undantag ha Timas Hans’ orepolskor över sig ett drag av melankoli, ur vilket sparsamt framglimtar en och annan yttring av gladare lynne. Huruvida detta är karakteristiskt för orepolskan eller möjligen kan bero på, att Timas Hans själv eller hans läromåstare satt sin egen prägel på dessa låtar, kan man numera icke med säkerhet yttra sig om.

Timas Hans’ orepolskor torde säkerligen kunna anses ganska typiska för Orelåten på 1800-talet och åtminstone delvis 1700-talet. De flesta av sina polskor hade han nämligen lärt direkt av orespelmän, som voro födda i början av 1800-talet; en del polskor hade han i andra eller tredje hand efter spelmän, som levat på 1700- eller 1800-talet. Hans store läromästare, soldaten Hans Dalfors från Dalbyn, Ore, genomlevde nästan hela 1800-talet. Han var nämligen född 1818 och dog 1900.

Ovanstående levnadsbeskrivning är hämtad ur Nils Anderssons ”Svenska låtar” och kompletterad av undertecknad

Timas Hans musik kan höras på följande skivor

·       Pål Olle och Nils Agenmark ”spelar låtar från Ore” Sonet SLP2044

·       Freskkvartetten ”Eko från skog och fjäll” Europa Film EFG-501 1010

·       Rombo Spelmän ”Danslåt” Odeon E 054-34342

Ansedlar

Nedan följer Timas Hans med hustrus ansedlar i komprimerad form.

Bland anorna finns gårdsnamn såsom

Asp, Bond, Burtus, Börs, Dans, Erikmats, Finn, Floda, Gisslar, Goth, Gräls, Hools, Juga, Jut, Klockar, Laggar, Larsknut, Lasses, Litsel, Länsman, Mårds, Nytt, Perols, Påls, Ruck, Rut, Spögabb, Stoor, Särh, Timas och Varg.

Likaså finns följande soldatnamn

Glad, Skymmel och Våghals.

Anlista med barn